Längtan efter att få spränga en vall

Jag har alltid fascinerats av människor som bryter upp, ger sig av och startar ett helt nytt liv. Deras historier inspirerar mig.

Det finns något dessa historier om det enkla som tilltalar mig så starkt. Att inte behöva särskilt mycket. Att sätta sig på ett tåg, i en bil eller i en båt ensam eller med sin familj och vinka adjö. Att leva i vildmarken, att självhushålla eller att befria sig från samhället, tvånget, bojorna och det där sövande ekorrhjulet på annat sätt. Det kan låta sig göras lite hur som helst och egentligen ganska oviktigt just hur. Det är själva känslan av frihet som utvinns ur dessa historier som letar sig under huden. 

Jag själv är så hemmakär att det nästan är för mycket. Jag lämnar ogärna min borg och mitt hem läker mig och ger mig kraft. Här känner jag mig motsägelsefullt fri och obunden och alldeles skönt avslappnad och lugn. Trygg och varm. Jag skulle med andra ord inte vilja vara kringresande och rotlös, lätta något som helst ankar eller vinka adjö. Det hade nog passat mig hemskt dåligt. Nej, det är de inte yttre resorna som egentligen intresserar mig. Det är den personliga utvecklingen och det där fina, söta som utvinns ur livet bara man tillåter sig till att tänka utanför lådan. Att spränga en vall, riva en mur eller vända blad kan öppna upp så mycket. Det kan göra hela skillnaden i ett annars monotont och i ett kanske alldeles självutplånande liv. 

Resan som jag själv började under 2016 fortsätter långsamt framåt. Just nu känns det som att jag kastat ankar för en stund. Sitter stilla, varm och trygg i båten och begrundar allt runt mig. Jag har nu vant mig vid vardagen jag skapat utifrån mina önskningar och drömmar och det är en besynnerlig och lustfylld men samtidigt också rastlös känsla. Nyckeln till allt verkat vara utveckling. Att jag verkar vilja segla ut på det där öppna havet igen, få känna vinden i ansiktet och höra vågornas rytanden. 

Så. Två två veckor kvar till att jag styr skutan mot okänt vatten. Två veckor kvar till en hel och ljuvlig skrivarvecka för allra första gången. Tills dess frossar jag vilt i andras berättelser via böcker, tidningar, dokumentärfilmer och tv. Låter mig inspireras. Suger in allt.

 

Fröer och skrivarlust

Dagarna flyter trögt fram. Februari är över oss med sin glåmiga trötthet och drömmarna om vad som komma skall med hjälp av ljus och värme. I helgen har jag piggat upp mig med att köpa fröer till vårens odlingar. Tomat, gurka, squash, morot, örter och plocksallad. Det ska bli så roligt att få allt i jorden och sedan vårda, vattna, gödsla och till sist skörda. Förra våren och sommaren odlade jag också men då var jag så sliten av alla omständigheter att det förtog lite själva energin och glädjen över trädgårdsarbetet. I år känns det helt annorlunda, liksom det mesta faktiskt gör. Visst, jag är vintertrött, men den här tröttheten är mer normal och jag känner mig i övrigt väldigt nöjd och glad med tillvaron. Så upp med hakan på mig! Och köp lite trädgårdböcker, tidningar och fröer i väntan på att kvickna till! 

På fredag ska jag skriva och jag ser som vanligt fram emot det. Känner mig lugn och trygg. Och om några veckor är det så äntligen dags för min skrivarvecka som jag ordnat åt mig. Det kommer att bli så spännande att se vad som händer med processen, materialet och kreativiteten när den får flöda flera dagar i sträck! 

Mina nyplanterade lådor förra våren. 

Vem är kvinnan bakom gardinen?

Jag får ofta frågor om vad min bok handlar om. Jag brukar skruva på mig något. Vet inte riktigt vad jag ska svara, eftersom mitt svar riskerar att bli oerhört långt. Sedan hittar jag mig själv stående i  en lite för lång monolog om min boks tillkomst. Hör min egen röst exalterad och nästan i falsett när jag deklarerar innehållet, dess motiv och inspirationskälla. Det blir så mycket information. Mottagaren brukar ha överseende. Men lets face it. Jag är förmodligen (och förhoppningsvis) bättre på att uttrycka mig i skrift än i tal. Så här kommer det. Alltså, vad handlar boken jag skriver på egentligen om för något? Och varför vill jag skriva den? 

Jag växte upp i en liten by i Skåne. Detta kunde förresten varit i vilken liten by som helst. Men hur som helst, i den här byn fanns en kvinna som inte fanns. Det vill säga, hon fanns ensam någonstans där inne i sitt kråkslott, med långt, grått hår och kutig rygg. Utanför huset sågs hon nästan aldrig. Vi barn tyckte att hon var mycket spännande och vi smög oss ofta fram till hennes hus och kikade in genom fönsterna. Kvinnan var ett så kallat original. Ett unikum, enstöring, galning eller det gångbara kittlande ordet häxa som vi barn använde oss av en hel del. Vi hetsade och kittlade varandras fantasier med den ena hemskheten efter den andra och till sist hade hon, åtminstone i våra hjärnor, blivit ett monster. Om hon fick syn på oss så sprang vi för livet och vi inbillade oss att hon sprang skrikande efter. Kanske gjorde hon också det, kanske inte. Kanske hatade hon oss. Jag klandrar henne inte. Men mest troligt var det att det var våra fantasier som spökade. Och mest troligt fanns det inget monster i den där kvinnan, utan istället någon slags tragedi.

Som vuxen har jag funderat på vem denna ljusskygga kvinna var. Och framför allt varför hon var som hon var. För några år sedan när jag mådde väldigt dåligt började jag fundera mycket över henne. Ja, över henne och andra som hon. De ensamma gubbarna och gummorna i kråkslotten. Hur hamnade de där? Kanske hade de bara haft lite otur livet. Kanske var kvinnan bakom gardinen i det fallfärdiga huset en gång i tiden som jag. 

Det finns vid första anblick inte så mycket att säga om ensamhet mer än att de allra flesta av oss verkar vara överens om att det finns två sorter. På engelska brukar man skilja mellan solitude och loneliness, det vill säga att man menar att det är skillnad på självvald ensamhet och den som inte är det. Men tänk om gränsen mellan de båda är lite mer flytande än så. För var slutar ensamheten vara ett återhämtande skydd och istället komma att bli ett fängelse?

Psykisk och social ohälsa är en stor del av vårt samhälle och det kan ta sig olika uttryck, ha olika orsaker och drabba drabbade individer olika mycket. Under min sjukdomstid, som förlöpte under gott och väl fyra till fem års tid, kom jag i kontakt med andra människor med samma svårigheter som jag hade. Våra problem var likartade och vi isolerade oss i varierande grad från vår omgivning, våra familjer och till och med från vår partner och kärleksrelation. Det som gjorde oss sjuka var att vi alla hade svårt att få barn. Ingen av oss visste inte något om vår framtid. Vi visste inte var våra drömmar och våra liv skulle ta vägen. 

Än i dag när jag läser en artikel om ofrivllig barnlöshet undviker jag gärna dess kommentarsfält. Jag vet redan vad folk skriver. I början när jag läste dessa kommentarsfält blev jag chockad. Ilsken och ledsen. Över hur man raljerade över att ofrivillig barnlöshet var ett lyxproblem, vilket landstingen absolut inte borde finansiera någon som helst vård för. Över hur man gjorde sig lustig över andra människors lidanden och desperata längtan efter en familj utan att ha någon som helst förståelse för vilket ofattbart stort livsutrymme som blev drabbat. Över hur det var så svårt att förstå hur och varför ens ofrivillig barnlöshet är klassificerad av WHO som en sjukdom.

Min bok handlar om kvinnan bakom gardinen. Min bok handlar om att hon kanske lika gärna kunde varit du eller jag. 

Foto: NASA