Vad hände med barnen?

Det visar sig att Eva F Dahlgren har skrivit flera böcker vilka jag har stor glädje av i mitt arbete. Det känns helt fantastiskt att ha hittat dom! Vilken skatt för en sådan som jag och förstås en skatt för egentligen samtliga moderna människor 2017. Som förskollärare har jag redan innan läst tillräckligt med historia i ämnet för att förstå och greppa hur pass ny dagens barnsyn faktiskt är. Och att den för oss faktiskt och tyvärr inte är permanent förvärvad utan hela tiden behöver hållas levande och utvecklas vidare i positiv riktning. Ändå blir jag skrämd och ledsen av vad jag nu får ta del av. 

I "Vad hände med barnen?" får jag följa några barnhems- och fosterhemsplacerade "oäkta" barn genom barndomen och vidare i livet. I föregående bok "Fallna kvinnor" fick jag ta del av deras ogifta mödrars livshistorier. I sina böcker dokumenterar Eva F Dahlgren ett Sverige för inte alls så länge sedan. Ett Sverige som vi för alltid kommer skämmas över med en både kulturellt betingad och politiskt stiftad mycket gammaldags och hedersrelaterad kvinnosyn. Med en minst sagt primitiv syn på barn och deras rätt. Ett Sverige där vi skiljde på folk och folk och öppet graderade deras värde efter härkomst, familj och omständigheter. Ett Sverige som vi verkligen inte, under några som helst omständigheter, önskar oss tillbaka till.

Återigen ger dessa dokument mig viktiga nycklar till mitt eget projekt och ger mig dessutom, i de allra flesta fall, en bekräftelse om att mina instinkter har varit rätt. Allt jag hade när jag började var mina egna släktingars historier, mycket glest berättade och utan så mycket detaljer. Och dessa historier har jag nu kunnat sy något rejält av med hjälp av lika delar fantasi och research. Det är minst sagt tillfredställande. 

Semestern har börjat och juli är i antågande. I skrivande stund viner vinden utanför fönstret och regnet har vräkt ner till och från under eftermiddagen. Ett litet ljus står på bordet och kvällen kommer. Jag är förkyld och trött och har dåligt med lust och energi. Jag försöker slappna av. Försöker att känna det härliga med sex veckors ledighet som ligger precis framför. Och så blundar jag och förställer mig allt det där möjliga. Drömmarna som dansar där inne alldeles vilda och otämjda. Var befinner jag mig nästa sommar? Kommer jag då att hålla min bok i händerna, bläddra i den fram och tillbaka och dela mig av den till andra? Att den möjligheten finns gör mig så underbart glad. 

Becksvart kvinnohistoria och jublande skribent

Jag avslutar den sista skrivardagen innan semester i vild glädje. Jag är nästan i mål. Nästan framme. Nästan där. Idag hat jag hittat de allra sista pusselbitarna till mitt manus, gått igenom nästan hela och känt en trovärdighet i ren samklang med researchen för allra första gången. Herre jösses. Nu är jag inom räckhåll och kan nästan se omslaget framför mig, bläddra i sidorna och känna tyngden av det inbundna verket. Ni som har en liten aning om hur lång tid det tar för ett nästan färdigt manus till att verkligen publicera verket, och i synnerhet för en debutant, kommer att tycka att jag låter löjligt optimistisk. Jag är inte riktigt färdig med manus ännu, har ännu inget förlag i sikte och gott och har väl minst ett år till innan jag som tidigast kan få möjligheten att hålla i ett färdigt exemplar.  Men idag känns allt fantastiskt! Fattar ni, jag är snart klar med manus!!! 

En viktig researchnyckel har varit just boken ovan och Eva F Dahlgrens dokumentära verk om Sveriges 20-40tal. Boken "Fallna kvinnor", om kvinnorna på Citadellet i Landskrona som dömts för lösdriveri. Det är en nattsvart dokumentation över vår kvinnohistoria. Jag vill införa den i samtliga högstadieskolor, lägga den i brevlådan till alla jag känner och inte känner och be oss alla att ta in vad boken också innebär för vår samtid. Läs den. Nu. 

Det finns inget som juni

Det är skolavslutningatider, syrenen står i blom och det är grönt precis överallt. Jag har kunnat börja skörda rabarber och rädisor. Trädgården blir vårt vardagsrum. Allt sommarhärligt börjar just nu och snart ska vi vara lediga tillsammans. Det finns inget som juni.

Jag börjar känna att jag vill bli färdig. Börjar tröttna på boken som jag arbetat på i snart ett och ett halvt år. Historien är viktig för mig. Måste bli bra. Men jag är strax redo att lämna den för att hitta något annat. Jag har tusen och noll idéer och det ska bli spännande att få ta de där första spadtagen in i nästa projekt.  Men en sak i taget och mitt pågående manus måste bli färdigt först. Jag jobbar med det lite till innan semestern, men hinner helt uppenbart inte bli färdig ännu. Jag siktar mot att jag någon gång i höst skickar in till förlagen. Det pirrar i magen när jag tänker på det. Rätt mycket faktiskt.