Jag är alldeles knasigt snurrig. Vaknar på mornarna med en känsla av lätt overklighet. Jag ska ge ut min bok i år. Herregud, det är ju inte riktigt klokt! Sedan tar jag mig tankspritt igenom dagen. Försöker pussla ihop framtiden i huvudet samtidigt som allt ska göras. Äta frukost, skicka iväg barnet till skolan, gå till jobbet, gå på lunch, gå tillbaka till jobbet, gå ut med hunden, laga mat, prata med min man, gosa med mitt barn, natta barnet, titta på teveprogram, gå och lägga mig, sova.
För ett par veckor sedan fick jag tillbaka manus från korrekturläsaren och jag blev glad som ett barn på julafton. Ville slita upp presentpappret och börja arbeta genast. Och det visade sig att jag KUNDE börja genast, eftersom min åttaåring hade brutit nyckelbenet och vi var hemma i stillhet. Så barnet tittade på film, läste böcker och spelade tevespel medan jag satt brevid och knapprade på tangentbordet. Och under sportlovet lånade vi hem kompisar för lugn lek medan jag fick MASSOR av timmar till att redigera. Så tack vare ett brutet nyckelben på stackars pojken så kunde jag sätta tänderna i redigeringen så pass hårt att jag nu redan är färdig. Inget ont som inte för något gott med sig, som man säger. Nu är nyckelbenet läkt och manus är åter skickat till förlaget. Jag väntar med spänning på att grafikerna ska höra av sig så att vi kan börja arbeta med omslaget. Det ska bli så roligt!
Som sagt. Jag är snurrig. Ni som varit med mig från start i den här bloggen vet hur allt började. Jag var halvt utbränd och sjuk i stress och ångest. Jag mådde verkligen jättedåligt och orkade nästan inget alls. När jag väl fått vila upp mig lite började jag om på nytt jobb och så började skriva. Jag beredde helt enkelt plats åt skrivandet och det har förändrat allt. Det är ju det som har förändrat precis allt.
Framtidspusslet läggs i detta nu. Med strimlor av en gigantiskt skattkarta sitter jag och försöker limma ihop bitarna på rätt plats. Jag har tagit tjänstledigt i höst och känner mig som en tonåring med hela världen framför mina fötter. Allt jag vet är att jag vill jobba mer med mina egna projekt och mindre med allt annat. Jag behöver helt enkelt ge mig mer tid till sånt som får mig att må bra och mindre tid till sånt som skulle kunna göra mig sjuk igen. Så för första gången sedan 2004 ska jag möta en hösttermin utan en lärartjänst. Vilken underbart galenskap! Och långt där framme tycker jag mig kunna se något som glimmar. Om det är guld vet jag inte. Men jag tänker i alla fall ta mig dit för att se efter.
