Så här års uppstår ett hålrum. En längre period då absolut inget händer. Då vecka efter vecka förflyter och dagarna är likadana. När vardagen klumpas ihop likt en grå och seg massa med helgerna som svagt lysande lanternor i mörkret.
Då kommer drömmarna. Visionerna. Om nätterna förstås men framför allt på dagarna. Små, små stickande, elektriska känningar av längtan likt en rytm i ett EKG. De håller mig vaken och levande. Alert. Nästan lycklig.
Det är inte sorgligt. För när inget händer. Det är då det händer. Världen där längst inne som kan öppnas lite på glänt. Det ivriga sökandet efter inspiration och något att släcka törsten med. Det finns tid och ro att sluta ögonen och öppna hjärtat. Fråga sig vad det egentligen vill.
Sand. Hav. Läppar som smakar salt och stram solvarm hud över kinderna. Musiken. Den som spelar på ett torg, i ett gathörn eller i högtalaren på altanen. Doften av rök från grillen och slamrande bestick mot matbordet i kvällssolen. Ett kallt glas vitt vin. En tallrik med jordgubbar och doften av kaprifol som livfullt klänger sig fast runt stenmuren i trädgården. Skogens alla ljud och fåglar och skällade råbockar på fältet. Tranornas sorgsna trumpetande i brandgul kvällssol. Brädan som glider tyst över spegelblankt vatten mot skär himmel och det kluckande ljudet av båtarna som ligger tyst och nästan övergivna längs bryggorna i hamnen.
Elektriska små stötar längs ryggraden i väntan på att jag och världen vaknar. Blundar jag så är jag redan där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar