Hosta och perspektiv

Efter en helt fantastisk vårdag, släpandes på utemöbler och massor med trädgårdslek hörde jag under hur pojken började hosta under gårdagskvällen. Gråtandes kom han sedan in till oss på natten och berättade att han kände sig sjuk, somnade om men vred sig oroligt och förkylt fram och tillbaka. När morgonen kom insåg jag att han måste stanna hemma från skolan. Han kändes krasslig och hostan hade tilltagit. En gång när han var tre år fick han lunginflammation och den upplevelsen sitter djupt kvar i mig. Minnet av det lilla matta, oigenkännliga barnet som insjuknade så fort. Mammahjärtat som nästan slets itu och mina ostadiga händer som oroligt matade pojken med penicillin. Jag minns tacksamheten inför att mitt barn just då bodde i Sverige och i vår tid. Sedan Vilgots lunginflammation tar jag hosta på allvar. Alltid.

Han är pigg nu. Pärlar och tittar på melodifestivalklipp på youtube om vartannat. Sjunger lite mellan hostningarna. Sedan ska vi åka ner till affären. Jag har lovat honom lite gott och en ny bamsetidning. Det kommer att bli en mysig dag. 

Jag tänker på att det nog är bra att ta en liten skrivpaus. Efter att ha skrivit i en hel vecka känns hjärnan onekligen smått bluddrig. Lite dimmig. Det blir bra med en paus och låta texterna och idéerna få mogna lite. Få perspektiv på arbetet som jag lagt ner under veckan och verkligen känna in och efter huruvida allt stämmer eller ej. 

Tittar ut genom fönstret och ser att det blir ännu en fin vårdag. Hela helgen ska bli fin enligt alla prognoser. Jag ska ge mig ut i trädgården och feja. Klippa ner och gödsla upp. Göra iordning odlingsbäddarna. Lägga mig i hängmattan och njuta av ljudet av fåglarna och värmen från solen.