tisdag 11 april 2017

Wood wide web

Den tyske skogsförvaltaren Peter Wohlleben skrev i sin bok "Trädens hemliga liv" att träden är mer levande, kännande och sociala än vad vi människor generellt känner till. Det hela var nyheter för mig om ni frågar. Kanske jag till och med tänkte att gubben måste vara galen. Men han menade att det helt säkert till och med finns forskning på hur träd varnar varandra för yttre faror och om hur träden lever tillsammans i familjer, är beroende av varandras välmående kommunikation för att överleva. Den tyske skogsvaktaren menade att det i skogar finns gigantiska rot- och nätverkssystem under jord därigenom träden kan och vill förmedla sig.

Jag känner mig intresserad. Förstås därför att jag bor i en skog men också att dessa påståenden är fascinerande av en helt annan anledning. I dessa dagar funderar jag mycket på det som av oss människor omnämns som kollektivt medvetande. Hur vi människor emellan på ett högst utmärkande och sofistikerat sätt alltid har signalerat till varandra om faror, strategier och utveckling. Hur vi alltid haft ett stort behov av information oss emellan, för att skapa kontroll och säkerhet. Men också för att dela glädje, framtidsutsikter och hopp. Hur detta fram tills tjugohundratalet gick relativt långsamt och har gått från mun till mun, från teveapparaten till vardagsrummet eller från radiostudion ut till folkhemmet. Möjligen kunde man som privatperson skicka in en insändare till en tidning om man ville nå ut. Då fick tidningen eftertänksamt ta ställning till om insändaren var okej att publicera eller ej. Så såg det ut för bara tjugo år sedan. Men vårt kollektiva medvetande existerade likväl. Vi hade, men kanske i en mindre geografisk skala, full koll på vad som var socialt gångbart, vilka uttalanden vi kunde plocka sociala poänger på eller på vilket sätt vi på just vår arbetsplats eller i vår by talade med varandra för att nå fram, knyta band och bygga broar oss emellan. Ur ett lite större perspektiv så lärde det demokratiska, konfliktfria och socialistiska Sverige oss att vi kunde lita på myndigheter, instanser och varandra. Att våra politiker var tillförlitliga och att systemet var säkert och tryggt. Visst förekom det några små vallöftslögner här och där, men face it, hade någon sagt på nittiotalet att folkvalda politiker i världens demokratier, inklusive vårt eget land, tjugo år senare skulle vara ute efter att söndra, härska, håna demokratiska värden och öppet arbeta för att montera ner våra mest grundläggande rättigheter hade vi förmodligen skrattat rakt ut.

Människan uppfann så internet. Ett perfekt rotsystem. Kanske visste människan precis vad hon gjorde men troligtvis hade hon inte en susning. Hur vårt kollektiva medvetande snart skulle komma att utmanas till den yttersta gränsen. Under de senaste åren har saker hänt med oss internetanvändare som vi aldrig trodde skulle vara möjligt. Tekniken har lyft oss till oanade höjder och alla kan göra sin röst hörd. Information sprids snabbt och så gott som alla har tillgång till den. Internet är på det viset demokrati i sin allra renaste form. Vår kommunikation är avancerad, snabb, tillgänglig och hela välden ligger inom räckhåll. Avstånden mellan oss har aldrig varit mindre. Människan förmedlar sig i rasande hastighet. Från tanke till publicitet till möjligen miljoner mottagare på bara någon sekund. Hemma i stugorna sitter människorna med glädje och iver över sin nyfunna yttranderättvisa, dansades och dreglandes över tangentborden. Och mottagarna sitter på andra sidan, nickande i samförstånd eller tvärtom slitandes sitt eget hår i frustration. Vi som var så vana vid att kunna lita på allt och på att systemet fungerade. Vi som verkar ha lurat oss själva. Lögner sprids nu likt virus och vår gamla tes "ingen rök utan eld" har aldrig förr visat sig vara så oanvändbar. Sanningen vrids 180 grader och publiceras i nättidningar med illa dold och hotfull politisk agenda. Hatet och polariseringen sipprar genom sprickorna, allt ymnigare och snabbare. Människan börjar, sedan några år tillbaka, skrika sig hes om näthat, vikten av källkritik och att yttrandefriheten måste kompletteras med yttrandeansvar. Vi bygger desperat lagar och kanaler för att förhindra den annalkande katastrofen. Rotsystemet blöder och vi måste bota de barnsjukdomar det nu har verkar ha drabbats av.

Fredagen 7 april 2017 drabbas Sverige av ett terrorattentat. Det blir tyst i min feed på Facebook. Vi byter profilbilder och lägger till en liten svensk flagga i kanten för att visa vårt stöd och våra ofattbara känslor inför vad som drabbat oss. Vi följer uppgivet nyhetesrapporteringar från tv-sofforna och tar sakta in overkligheten i den värld vi lever i. Under de efterföljande dagarna får vi se hur människorna gråter öppet och stilla på gatorna. Hur vi omfamnar varandra och håller våra barn hårdare intill oss. Vi får se hur svensken stegar fram och ger polisen blommor av tacksamhet. Vi återfår känslan av att systemet fungerar. Under de efterföljande dagarna är det nästan intill tyst och stilla i min feed. Det är bara någon enstaka som skriker om att det är så tyst och att vi borde skämmas för det. Att vi borde ta upp fajten istället och det genast. Jag själv tänker tvärtom. Att det är i tystnaden och i eftertänksamheten som vi slipar våra vapen. Att det är just i eftertänksamheten som vi verkligen kan förändra världen till det som slutligen kan rädda oss. Att det är människan i affekt som ställt henne i den här situationen från början och att hon nu måste börja tänka om. Vårt kollektiva medvetande står och väger. Det går nu impulser av nya slag genom vårt rotsystem. Vi. Tänker. Efter. Min förhoppning är att vi nu börjar greppa hur vi på bästa sätt kan föra mänskligheten framåt. Fortsätter vi bara så här, med eftertanke, diplomati och en övertygelse om det goda inom oss själva och andra, så har mänsligheten en ärlig chans. Något annat vågar jag inte tänka på.

Det står två döda tallar i skogen på baksidan av vårt hus. Står där stilla men stadigt pekande upp mot himlavalvet. Intill varandra som två forna livskamrater som inte klarat sig utan den andre, likt ett monument och en påminnelse för resten av växtligheten om hur beroende av varandra de är för att kunna få näring och växa. För att kunna leva. Jag tänker varje gång jag passerar dem på Peter Wollhebens ord om skogen och trädens fantastiska sätt att hålla sig vid liv. Och sedan vidare på människans enastående förmågor att göra likadant. 




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar