Jag har semester. Ändå lyckas jag inte alls med att sluta tänka på mitt skrivande. Det kan vara en bra grej det där, att aldrig riktigt sluta vara i berättelsen. För då kommer idéerna, lusten och längtan efter att sätta sig. Att ofta tänka på hur skönt och förlösande det äntligen kommer att bli när jag till slut öppnar laptopen och skriver ner tankarna. Sorterar dem. Begrundar dem. Blir stolt över dem. Men det är inte den sortens tänk som jag menar har hänt mig just den här sommaren. Nej, det är det där andra. Det självdestruktiva, utplånande och allt för kritiskt granskande. I ärlighetens namn har den sortens tyngd varit rätt så stor ända sedan jag i mars fick färdigt mitt råmaterial. Det där gnagande tvivlet på mig själv, på mina texter och en stilla undran över vad jag håller på med. Vad håller jag på med? Jag skriver en bok. Jaha. Verkligen?
För några veckor sedan besökte jag Haverdals bokmässa. 14 författare ställde ut och en lektör var på plats. Man kunde få några sidor lektörslästa om man ville. Det hela var en fantastisk chans. Ett tillfälle att ta i akt. Jag ville förstås inget hellre. Eller var det kanske tvärtom? Jag erkänner att jag blev så rädd av blotta tanken på det att jag nästan inte kunde sova natten innan mitt beslut. Beslutet var ändå givet. Jag ville till bokmässan. Jag ville dit för att det är så otroligt kul med böcker och kreativa människor. Och jag ville dit för att bli lektörsläst även om jag var helt livrädd.
Jag har ett stort problem. Jag kan inte hantera beröm och jag har svårt att ta kritik. Jag låtsas att vara bra på båda delar men det är jag alltså inte och jag förmodar min nonchalans skådespelas uselt. Jag förstår att den genans som griper mig när någon berömmer mig är konstig. Jag borde ju bara bli glad och det blir jag väl på ett sätt också. Men det är som att jag inte riktigt vet hur den som berömt mig vill att jag ska mottaga orden. Jag blir alltid ursäktande och säger att äsch, det där var väl inget. Eller så blir jag helt tyst. Och långt där inne blir jag fruktansvärt ängslig och tänker intensivt på att jag aldrig kommer att klara att leva upp till allt det där berömet. Och negativ kritik ska vi inte ens tala om. Jag är en person som slår oerhört hårt på mig själv och skäms något så fruktansvärt om jag begått "fel" eller om mina brister syns det allra minsta. Men faktum är att det inte går att vara författare utan att någonsin låta sig bli läst och bedömd. Det är fullständigt omöjligt. Det. Går. Inte.
Jag lämnade prolog och första kapitlet till lektören och väntade. Väntade och väntade medan både hjärna och hjärta höll på att, ja i princip, sprängas. Lektören kallade in mig och dissekerade mina texter. Hon var rak utan krussiduller, ifrågasatte det ena och det andra och drog upp mina meningar och ord i det obarmhärtiga ljuset.
"Här behöver du mindre av detta, där behöver du mer av det här. Det här fungerar inte. Detta däremot är bättre."
Jag nickade och inflikade med mina tankar om det hon sa. Och så log jag. Ja, jag log så jävla brett att jag sedan kände mig stelopererad i ansiktet. Väl hemma igen kände jag mig bortom trötthet. Som en urvriden disktrasa. Som den där fågeln som flög lite för nära solen och sen brann upp. Och jag tänkte att jag aldrig kommer att klara av att jobba med det här. Att vara författare. Att jag aldrig kommer att klara av att någon ska läsa mina texter på det här viset. Att det måste vara något extremt fel med mig som inte har styrkan till detta som jag ändå och trots allt vill mest av allt. Det hela kändes dystert. Minst sagt dystert.
Men morgonen därpå vaknade jag med en alldeles klar bild av hur jag ska jobba med mitt manus. Jag vaknade med svaret på alla mina tvivel under det arbete jag lagt ner sedan mars och med skarpa konturer runt en ny plan. Hur mina kapitel ska se ut. Jag kommer att få skriva om väldigt mycket, men jag vill göra det. Jag VILL ta mig tusan göra det. Utan lektörsläsningen hade dessa idéer inte kommit till mig. Utan lektören skulle jag fortsatt att famla i mörkret med en gnagande känsla av att jag borde göra något annorlunda men inte alls veta hur.
Jag står i köket och lagar mat, semestern är snart slut och jag lyssnar på Fredrik Backmans sommarprat i P1. Ett otroligt bra sommarprat där han ger råd till oss som vill skriva. Om att skriva inifrån och ut och att det faktiskt inte finns några egentliga rätt eller fel. Att mottagandet av en text alltid är subjektiv. Alltid. Och att vi som skriver är lika lite experter på böcker som de som läser oss. Att det verkliga tricket är att känna det man skriver eftersom det är då, och endast då, vi någonsin kan få läsaren att känna något alls.
Jag ser fram emot hösten. Jag längtar efter att få börja skriva igen. Blott en vecka kvar av denna ljuvliga semester.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar