Att ta ner en text

Jag vill få ur mig något. Det kanske blir riktigt, riktigt dåligt men då får det bli det. Nu ska jag alltså bara jamsa ner något. Låta tangenterna knappra under ivriga fingertoppar och åstadkomma saker och ting. Nu alltså. Så jag sätter mig med ett blankt nytt ark och börjar. Jag har ingen som helst aning om vad som komma skall. Men här sitter jag och det flyter ändå. Visst är det märkligt. Att ta ner ord och meningar från någonstans jag inte själv verkar ha bestämt eller ens förutsett. Ett ämne för dagen som inte fanns där för tre minuter sedan men som nu bara finns där som om jag planerat det. Men det har jag inte. Jag skriver på. Det blir något i alla fall. En text om förundran över var texten kommer ifrån. Tankarna. Idéerna. Resonemangen. Har jag haft dem hela dagen eller kanske till och med under hela veckan? Har jag under de nu passerade två, tre veckorna byggt upp just den här texten i mitt undermedvetna som just nu svänger in budbilen på uppfarten och så att säga levererar paketet? Har jag under dessa veckor byggt upp en törst efter att skapa mera, en längtan och undran över vad som får just mig att skriva när jag gör det och vad som får mig att ibland inte ens klara en endaste vettig bokstav. Jag skriver om ingenting. Jag skriver om allt. Texten flyter på.Tanken slår mig att jag låter näst intill religiös. Att ta ner en text. Att inte veta var den kommer ifrån. Och att fundera över var jag slutar och orden börjar eller tvärtom. Mycket som hönan och ägget. Och lite  grann som Alfons Åberg i den där boken om när han funderar över om han finns kvar där på trottoaren i hans egen spottloska även om han i övrigt gått därifrån. Den boken är förövrigt både för barn och vuxna en fullständigt lysande skildring av alla möjliga filosofiska funderingar. "Hur långt når Alfons" av Gunilla Bergström får alltså blir dagens boktips.