Färgsprakande kväll

När jag hostat mig genom de tidiga morgontimmarna och känt att ännu förkylning håller på att tränga sig på innan den gamla knappt gett sig av. Eller om det är den gamla förkylningen som gjort sig ett återtåg. Hur som helst. När väckarklockan ringt och det inte går att ta sig upp alldeles genast, utan ligger kvar en stund i bekymrade tankebanor om huruvida jag ska hinna och orka ta mig vidare än så här. Då känns det grått. I en hel massa olika nyanser. Dagen fortsätter. Till och med vädret är grått. Jag stressar genom förmiddagen med föräldrasamtal och utvecklingssamtal med min chef. Landar till sist under eftermiddagen i lugnet med barnen. Tröttheten som ligger över pannan som en knappt kännbar huvudvärk och rosslig i halsen. Jag skyndar hem. Steker hundra pannkakor och äter ungefär femtio. Är så otroligt hungrig men blir så fasansfullt obehagligt mätt. Går ut med hunden i mörkret. Det prasslar i snåren där vi går med ficklampa längs vägen. Mina fötter värker av allt spring under dagen och efter att stått vid spisen under hundra pannkakor. Hemma igen tänder jag en brasa. Struntar i disken och sätter mig istället med en filt framför elden som dansar varmt och lugnande. 

Då inser jag vad som har hänt. Denna gråa dag får plötsligt konturer. Mitt utvecklingssamtal med min chef. Ja, det blev riktigt, riktigt bra. Jag var så ärlig som jag aldrig tidigare varit eller vågat vara i en sådan situation förut. Berättade om mig själv på ett sätt som egentligen skulle kunna ses som en mindre smart karriärstrategi, men som nu känns helt tvärtom. Hur jag berättade om att tyckte så mycket om mitt lärarjobb men att jag också har intentionen att kombinera det med min passion - mitt skrivande. Och att jag är övertygad om att följa mina skrivardrömmar också gör mig till en bättre pedagog och människa. Att jag vet att det är så. Min chef visade sig vara den allra bästa chefen för att ta emot vad jag sagt. Hon tyckte att jag var modig och ärlig, och berättade att hon liksom jag var övertygad om att mitt sätt att tänka och göra skulle gynna såväl mig som person som hennes förskola och mitt arbete där. 

Elden brinner lugnande framför mina fötter. Jag känner hur stolthet och ärlighet mot mig själv sprider sig i varje cell och i varje tanke. Hur just den här dagen blev så viktig. En markör och en underskrift på att jag nu på riktigt och också med en ökande lätthet och självkänsla nu följer min inre kompassnål. Jag känner att jag ler när den grå dagen sakta övergår i färgsprakande kväll.