Clear

När jag idag går ut barfota på altanens svala trallgolv och i pyjamas och morgonrock klockan tio tjugo över sju på kvällen och ställer mig vid räcket och tittar ut över trädgården och skogen. Då är jag märkbart obekymrad. Alltså jag menar obekymrad på sättet att jag just i denna stunden, på kvällen tjugo över sju den andre maj tjugohundrasexton, är "clear". Sigge Eklund har tillsammans med Alex Schulman skrivit en bok som heter "Tid; livet är inte kronologiskt" och i denna bok avhandlat begreppet "clear". När man är det, clear alltså, då är man på riktigt och ärligt obekymrad. Allt stämmer i den stunden. Själva sinnestillståndet harmonierar med det värdsliga. Vinden ligger helt rätt. Sigge Eklund beskriver i sin bok när han plötsligt en dag som liten förstår att han är just detta i en speciell stund och att han också i den stunden förstår att det han känner är ytterst ovanligt.

För man är nästan aldrig clear. Det är alltid något som jagar en i tankarna. Oroar. Det är alltid något som måste förbättras. Något som man måste förbi innan man kan ta det lugnt. Det är alltid något i vägen. Om det bara vore si eller så så skulle livet kännas bättre. Typ.

Men just nu är jag alltså helt clear. Min varma, roliga och härliga unge ligger där inne och sover i säng. Han är min son. Jag är hans mamma. Denna välsignelse som gör att jag ser fram emot precis varje dag. Jag tycker så mycket om mitt jobb. Det var så längesedan jag kände något ens i närheten av detta och det nu fyller mig med lätt förundran och något snarlikt nyförälskelse. Jag skriver. Känslan av att jag bestämmer över mitt liv och precis vad jag vill att det ska innehålla är så stark och så kraftfull. Jag kommer att kunna göra vad jag vill. Om jag verkligen vill. Min man och jag har kommit så långt och vi har format vårt liv så som vi vill ha det. Att bo här ute på landet. I vacker natur. Vi har det precis så som vi vill ha det. Alla mina älskade är friska. Det är precis som det ska. Allt som verkligen betyder något precis som det ska. 

Jag är clear.