Ofrivillig barnlöshet är klassat som en sjukdom av WHO. Det är sjukdom som drabbar hela livutrymmet. För den som är drabbad påverkas allt. Jag vet det därför att jag själv var ofrivilligt barnlös i många år. Dessa år är ett enda mörker för mig. Jag minns endast mörkret. Hur dagar, månader och år passerade i en enda lång smärtsam väntan på något helt oförutsägbart. Hur rädsla och ångest styrde hela min tillvaro. Hur jag till slut inte visste varken ut eller in angående något som helst och hur jag inte längre visste hur jag ens skulle kunna möta mig själv i framtidstro och tillförsikt. Hur mitt äktenskap inte visste vart det skulle gå och hur mitt sociala liv och glädjen med precis allting försvann bit för bit.
Den allmänna kunskapen om denna sjukdom är låg. Det finns paradoxalt nog en hel del åsikter om saken. Att det inte är en mänsklig rättighet att skaffa barn verkar vara ett vanligt, allmänt vedertaget och obegripligt syrligt angrepp mot att ofrivillig barnlöshet är klassat som en sjukdom överhuvudtaget. Nej, det är ingen mänsklig rättighet att få barn. Men att få slippa vara sjuk och handikappad i onödan är däremot detta. Att få den behandling och vård som finns att tillgå. Att få lov att fungera och må bra. Att få lov att bli frisk när botemedel finns.
Jag vet inte allt. Men det jag vet helt säkert är att jag var väldigt sjuk under de här åren som ofrivilligt barnlös. Jag var ofta sjukskriven, konstant deprimerad och socialt isolerad i långa perioder. Och jag vet också helt säkert att i samma stund som jag födde min son, fick höra hans gråt och känna honom mot mitt bröst att jag hade blivit helt frisk. I den sekunden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar