Det är så svårt. En minut senare är tankarna på morgondagen där. På kräftskivan på lördag som ska ordnas med. På jobbet i morgon. Hur pojkens skoldag kommer att bli nästa dag. På både oroliga och roliga ting och som stör nuet. Nu när nuet är som allra bäst. Och så ringer telefonen i min ryggsäck och jag måste krångla av mig axelremmarna och öppna väskan. Jag hinner inte ta samtalet. Måste se vem som ringde. Skatteverket står det. Ja, då var förtrollningen verkligen bruten och jag ringer upp. Vi pratar om företaget och min verksamhet. Det blir bra. Jag lägger på.
Vi förflyttar oss från bryggan ner till filten på stranden. Det är ljuvligt varmt och vinden är skön och ljummen. Det är skönt att sitta och titta ut över havet. Pojken börjar bygga sandslott med händerna och jag försöker hitta tillbaka. Till här och nu. Det går inte. Istället kollar jag klockan och ser att det ändå är dags att åka hem. Laga middag. Göra kväll.
På kvällen tänker jag tillbaka på hur jag satt där på bryggan och känner att jag längtar tillbaka dit. Förbannar att jag måste ha med mig telefonen överallt. Jag gillar den egentligen inte alls.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar