Revolution!

För exakt ett år sedan mådde jag otroligt dåligt. Kände i varje vaken minut att något var mycket, mycket fel. Som om jag hamnat i en fasansfull mardröm. Som om en ostoppbar centrifugalkraft slungade mig runt, runt och pressade ur mig precis allt. Jag var som en urvriden disktrasa. Ångesten fanns där hela tiden, varje vaken minut, och paniken lurade ständigt och hotfullt, som ett odjur redo att när som helst kasta sig över mig. Jag misstänkte att stress var det stora problemet. Och jag, jag satt och väntade på bättre tider. Om jag bara väntade lite till. Då skulle omständigheter förändras så att jag kunde må bättre. Det var bara det att jag väntat på bättre tider i många år. Utan att begripa att väntan inte var någon som helst lösning. 

För hur säger jag till mig själv att utbildningen som jag valt, betalat för och genomgått år av slit för och jobbet som jag satsat så mycket kraft och vilja på inte är det som egentligen är meningen? Hur berättar jag för mig själv att jag varje dag i evigheter ljugit för mig själv om vem jag är och om vad jag vill? Att det är jag själv som under så pass lång tid fört så mycket våld på min egen person att det är det som gjort mig sjuk. Att det som sker inte är någon annans fel än mitt eget. 

Insikten har kommit gradvis i och med sjukskrivningen i december. Det är ingen annan än jag som bestämmer över mitt liv. Vilken fantastisk möjlighet! "Tänk om inget hindrar mig". En mening som jag läst någonstans och som djupt etsat sig fast i mitt medvetande. Och det är smått otroligt att jag aldrig, och nu menar jag verkligen aldrig, förut i livet tillåtit mig själv att tänka så. Helt plötsligt öppnas dörren ut ur mardrömmen. In i drömmen. Magi. 

Detta är nära nog religiösa insikter. Och ändå de är inte alls särskilt märkvärdiga. I vårt land lever människorna fria. Hur kan det då komma sig att denna nyvunna insikt känns som en revolution? "Vet folk egentligen om det här", tänker jag ofta. "Går folk runt och faktiskt vet om de är kungar och drottningar över sina egna liv och val?" Jag visste det egentligen inte alls. Det är mycket märkligt så här i efterhand. 

Jag har vetat om att jag vill skriva sedan jag var runt tio år. Ändå tillät jag inte mig att veta det. Eller rättare sagt, jag hade inga referenser då. Inga förebilder. Ingen aning om att skrivandet kunde bygga en någon som helst form av karriär. När min syokonsulent på högstadiet aldrig frågade mig vem jag var utan istället presenterade utsiktslösa förslag, utifrån vad han ansåg vara mina bristande förmågor baserade på ett medellågt snittbetyg, spelade inte längre min svensklärares lovord för mitt skrivande särskilt mycket roll. Eller rättare sagt. De spelade inte så stor roll då, men betydligt mer nu. 

Jag kommer aldrig att återvända. Det finns ingen väg tillbaka härifrån. Jag blir snart 39 och jag vågar för första gången i livet vara ärlig mot mig själv. Det känns skönt. Jag ser nu så tydligt att mitt skrivande är nödvändigt. Lika nödvändigt som luften jag andas, marken jag går på och är en icke förhandlingsbar  beståndsdel av mig själv. 

Jag har på ett enda år hunnit nå botten, bli sjukskriven av utmattning, stress och ångest, sagt upp mig från mitt lärarjobb, fått ett nytt lärarjobb som jag faktiskt tycker om, börjat skriva på allvar, startat företag och faktiskt blivit en av de lyckligaste människor jag känner. Skulle någon sagt allt detta till mig för ett år sedan hade jag inte trott på ett endaste ord. 

Livet är smått fantastiskt. Och hur är det man säger nu igen.  "Bara döda fiskar följer strömmen."

Gryning i juni. Som en gryning i livet ungefär.