Vi strosar över stubbåkern och hör tranorna ropa. Ett vemodigt, sorgesamt rop som ekar över skogen. Igen och igen. De är ovanligt aktiva idag och jag undrar så vad de säger. Vad som är så viktigt. Tar de också farväl till sommaren? Förbereder sin resa i melankoli och önskar att det snart blir vår igen? Längtar de redan tillbaka till denna vackra plats? Eller är de uppspelta över vad som snart komma skall, den långa färden över himlen, mot en spännande okänd framtid och den vinterplats de sett ut för sig? Ser de på livet som vi? Linjärt, framåt, pragmatiskt och planerande? Eller snarare och mer troligt lever de kanske på ett cirkulärt sätt, där nya erfarenheter ständigt drar nytta av de äldre? Där överlevnaden är beroende av att leva just nu i ständig intuition och med visdom från gamla erfarenheter under vingarna. Kanske är framtiden onödig, möjligtvis till och med omöjlig att tänka på och planera för en trana.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar