En barnvisa om höst och så ärligt poetiskt. Har i veckan råkat ut för en det höstigaste av allt, en dunderförkylning,och legat sjuk i flera dagar. Nu tror jag att jag är på väg tillbaka, men bara tror, för den här sjukan har gått upp och ner och fram och tillbaka hur många gånger som helst.
Trött. Oinspirerad. Fast jag vill så mycket där långt inne. Tittar ut genom fönstret på allt vackert. Löven som sprakar och träden som böjer sig för vindarna. Regnet som smattrar och gör marken våt och lite mörkare. Om kvällen försvinner dagsljuset snabbt nu. Vi tänder ljuset i mässingsljusstaken på bordet och värmeljusen över spisen. Lyktorna på golvet. Alltsammans ger ett lugnt och varmt sken. Jag längtar ut ur den här förkylningen så det svider.
Imorgon har jag skrivardag och jag hoppas att jag mår bättre då, eftersom förkylning och trötthet tenderar att ligga tjock och helt marktäckande över både lust och kreativitet. Jag längtar så mycket efter att skriva. Det gör jag nästan varje dag. Längtan innehåller förstås de perfekta omständigheterna. Ensamheten. Tystheten. Klarheten i huvudet. Fingrarna ivrigt över tangentbordet och ett rus i bröstet. Glädjen över att tappa tid och rum. Att resa i andra världar. Att skapa något nytt.
Hunden ligger slö på filten bredvid mig i soffan och jag dricker hett ingefärste. Jag klappar honom lätt över den mjuka pälsen. Plötsligt sköljer tacksamheten över mig. Jag begraver självömkan i hast och blir sittande med ett leende. Om ett par timmar ska jag hämta pojken min i skolan. Snart är jag frisk igen och imorgon ska jag skriva. Det finns så otroligt mycket fint. Så otroligt mycket fint.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar