Så kommer äntligen den där perfekta dagen.
När det är varmt i luften, stilla i vinden och spegelblankt över havet. När vi likt en ljudlöst svävande farkost flyter över skogar av vackert böljande sjögräs. När havet är så klart att det går att se rakt ner till botten på fem, sex meters djup. Vi paddlar förbi enorma, brandgula rödmaneter likt pulserande stjärnor i vattnet. Skrattmåsarna flyger där borta, två och två. Landar på en liten sten som sticker upp ett stycke från land. Sitter sedan så och spanar ut över viken. Vi följer kusten och de stora, påkostade strandvillorna men vi väljer sedan att istället att paddla ut lite längre från land. Ut över djupare hav. Fortfarande stilla och knappt en krusning över vattenytan. Plötsligt ser vi dem överallt. Tusentals små och lysande varelser där nere. Tusentals och åter tusentals vackra kammaneter som omger oss under en lång, lång stund medan vi tar oss sakta framåt. Dessa små havsdjur är ofattbara i både mängd och skönhet. Den Amerikanska kammaneten är egentligen inte bra för våra svenska hav. Man menar att de kan med sin glupskhet förstöra vårt ekosystem. Märkligheten i att dessa maneter inte hör hemma här och samtidigt är en så stor och vacker naturupplevelse. Märkligheten i detta.
Vi paddlar hemåt. Det börjar bli riktigt varmt. Jag är nu svettig och läpparna smakar av salt hav och sol. Pojken min som sitter framför mig i brandgul flytväst har älskat den här stunden precis lika mycket som jag. Jag är så lycklig över att fått dela den med just honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar