Skugga i augusti

Värmen är tillbaka. Ändå har det blivit något kallare inombords. Saker och ting händer. Livet. Vardagen. När min pojke får det svårt med skolstarten svider det i mig också. Vi behöver varandra lite extra just nu och det får vara precis så hur lång tid det än måste ta. "Det gör ont när knoppar brister", som Karin Boye skrev. Förbannat ont ibland. 

Förbereder kräftskiva för ikväll. Vi ska sitta tillsammans i solnedgången och skåla och äta. Barnen kommer att stoja och ha roligt. Våra vänner som vi tycker så mycket om ska stanna tills imorgon. Det kommer att bli roligt. Men dagen går mot eftermiddag och jag känner tröttheten spänna över pannan. Vill gnugga ögonen. 

Bekymrar mig och oron tar tag. Håller mig fast. Är det så här det är att ha skolbarn? Tanken ger mig svindel. I nästa stund lugnar jag mig med att vi snart kommer att vänja oss allihop och att pojken vår snart kommer att bli glad igen.

Älskade sensommar. Hatade sensommar. Jag är ännu inte redo för höst.