En droppe midnatt

Jason Diakité, eller Timbuktu som han också kallas, har skrivit en bok. Det är ingen egentlig eller random självbiografi även då den helt klart handlar om hans identitetssökande. Nej, den är något mer än så faktiskt, något som han också själv nämner i boken att han vill att den ska vara. Jag skulle etikettera den som kort och gott fenomenal.

Bara dagar efter att USA får sin mest hatiska och oberäkneliga president någonsin släpps "En droppe midnatt". Det är som om Jason visste redan för två år sedan, då han påbörjade sitt skrivande, hur det amerikanska folket skulle rösta. Kanske gjorde han det på så vis att han haft insyn i det fattiga USA på ett sätt som många av oss andra i Sverige inte har. Den här boken får mig för första gången att förstå hur Donald Trump kunnat hända och vilken slags kollektiv uppgivenhet som möjliggör och släpper loss dessa mörka krafter.

Genom att ta del av sin och sina föräldrars, gemensamma och separata, historia djupdyker Jason Diakité rakt ner i det svarta, fattiga och utsatta USA. Han reser mot sin fars inrådan till South Carolina för att träffa sina släktingar. Släktingar liksom Jason själv och hans far har en mörk hudfärg och som bor i den amerikanska och djupt rasistiska södern, i hopplös fattigdom och stor social utsatthet. Han besöker bommulfälten där hans förfäder i generationer levde som slavar och dagligen fick deras ringa värde inpiskat i sina medvetanden. Jason gör flera och högst begripliga paralleller till koncentrationslägrena i Europa och hos mig som läsare trillar pollett efter pollett hårt ner i mig. Det blir så obarmhärtigt tydligt hur de svarta människornas historia i samma andetag är de vita människornas historia. Jag tänker på en särskilt plats i boken där Jason besöker ett bommulsplantage och hur han funderar på hur godsägarens familj kunde klara av hålla slavarnas lidanden ifrån sig. Hur otroligt många tankevurpor som faktiskt måste tvingats göras i godsägarnas medvetanden för att de sedan stilla skulle kunna klara av att se på, rättfärdiga missförhållandena och normalisera vad som pågick. Mina tankar går ofrånkomligt till allt annat hat som genom historien avmänskligat människor på grund av deras hudfärg, handikapp, etnicitet, religion sexuell läggning och kön. Vidare går mina funderingar förstås till nutid och vad som faktiskt pågår mitt framför våra ögon 2016. Hur många framtvingade tankevurpor och hemmasnickrade konspirationsteorier behövs av oss idag för att rättfärdiga vad som nu pågår i Europa och resten av världen? För att rättfärdiga att det faktum att vi alla i väst, är om inte direkt så indirekt, delaktiga i så många människors lidanden, utsatthet och också i att avhumanisera dessa? 

Ja, det är viktiga lampor som tänds när man läser "En droppe midnatt". Jason Diakité har absolut skrivit något väldigt angeläget och jag kan föreställa mig hans iver för två år sedan när han satte igång med projektet. Hans språk är dessutom fint, nyanserat och oklanderligt. Något som jag förvisso redan innan jag började läsa hade på känn, då hans musikaliska texter alltid tilltalat mig.

Jag önskar och sätter mitt hopp till att boken jag just läst kommer att få en signifikant betydelse i vår världs samtid. För vår framtid. Ingen av oss är historielösa eller på något vis oskrivna blad. Ingen av oss saknar ett ansvar för hur vi väljer att forma mänsklighetens framtid eller för vilka tankevurpor och omständigheter vi väljer att använda oss av som möjliggör att vi kan vända bort blicken från det otäcka. Inte någon av oss saknar idag möjligheten att använda oss av vår historia som ett konstruktivt och kärleksfullt verktyg i vårt framtidsskapande. Inte en enda av oss.