Mot främmande horisont

 Min favoritvecka har börjat, den då jag har min skrivardag. Jag märker att jag alltid per automatik börjar förbereda mig. Växla om när det närmar sig. Nackdelen i att skrivardagarna ofta ligger glest är att jag måste göra just detta. Huruvida jag växlar upp eller ned vet jag inte. Det är som en form av nödvändig ställtid, eftersom jag halkat ur mitt skrivarmode sedan senast. Som tur är finner jag detta oftast hyfsat lätt att göra. Men det är klart att jag skulle önska att skrivardagarna låg tätare, så att jag kunde använda mig av bränslet ifrån senast. Så att jag lite lättare kunde surfa vidare in i nästa skrivstund lite mer obehindrat driven. Lite mer obehindrat kreativ, vaken och sorterad i mina idéer. För jag har nu förstått att jag och det där bränslet, som jag lärt känna som en starkt brinnande kreativitet, förmodligen hade kunnat åstadkomma fantastiska saker tillsammans bara vi gett oss chansen. Tänker mycket på hur jag skulle kunna gå tillväga för att ta tillvara på denna magi, som verkar brinna nästan slut lagom till nästa skrivardag. Som jag sedan igen och igen måste blåsa liv i, för att efteråt inte kunna göra annat än att hjälplöst se på hur den glider mig ur händerna. Jag har länge funderat på om jag ska ta mig en hel skrivarvecka. En hel och sammanhängande vecka att bara få arbeta och ånga på. Alltså att i en hel vecka befinna mig i boken, i mitt huvud, i min kreativa process. Jag är nyfiken på vad som då skulle ske. Vad skulle då skulle hända med mig, mitt skrivande och min historia? Jag känner tydligt att det snart är dags för mig att ta detta nästa steg. Dags för att i ytterligare en etapp breda ut min vingar och låta luften under dem bära mig mot främmande horisont.