Också i mitt eget lilla liv har jag befunnit mig i ett brytningslandskap. Jag som insåg för ett år sedan att jag inte kunde fortsätta leva, tänka och finnas på samma sätt som tidigare längre. Att det skulle vara omöjligt. Jag som för ett år sedan nyss sagt upp mig från mitt arbete sedan nästan nio år. Det som var en trygghet men som också gjorde mig väldigt sjuk. Det fanns ingen återvändo. Min blick var nu mer fokuserad än kanske någonsin. Mina steg stadiga. För ett år sedan befriade jag mig och steg in i det okända. Jag minns det som berusande och som att jag såg alldeles klart framför mig. Insikten i att det verkligen var jag och ingen annan som kunde välja mitt liv förändrade mig. Förvandlade mig.
Jag steg in i 2016 med ny blick. Den såg allt tydligt och klart. Att jag skulle skriva och att det var nu det skulle hända. På något vis skulle det nu ske. Det som tidigare hade tett sig så omöjligt och som endast en fjärran dröm. En dröm som verkade så stor att den tidigare inte ens tåldes att tänka på. Jag hade tidigare nästan inte ens övervägt att den gick att genomföra. Skulle jag nu kunna ta den på allvar? Skulle andra göra det? Det visade sig dock, i läget som jag befann mig i för ett år sedan, att min dröms storlek och andras tyckande och tänkande eller själva projektets möjliga ouppnåbarhet inte längre skulle röra mig i ryggen. Det hade blivit så tydligt, så kristallklart tydligt vad jag måste göra och det var nu tiden var inne. Nu skulle det ske.
Jag startade den här bloggen. Som en dokumentation. Sporre. Som en metakognitiv studie. Och så tänkte jag att jag kanske skulle få kontakt med andra som skrev. Och att det möjligen skulle också skulle kunna fungera marknadsförande för mina kommande texter. Vidare köpte jag en ny dator och bestämde mig för att ägna tre timmar varje helg åt min bok. Det gick bra i början. Jag skrev på helgerna och det fyllde mig med energi och lust. För varje vecka som gick ökade min övertygelse om att jag nu var på rätt spår. Men att skriva på helgen var inte något vidare i längden. Vintern övergick i vår och att tillbringa all ledig tid med familjen utomhus i sol och skönt väder tog överhanden. Skrivande blev inte av varje helg längre. Jag förstod att jag behövde en ny plan.
Jag började på min nya förskollärartjänst i slutet av mars. Det var underbart. Kände direkt hur fel det hade varit för mig på min gamla arbetsplats och hur lusten för läraryrket sakta växte tillbaka. Sommaren kom. Det var något mer som växte. Jag var vid det här laget helt säker på att jag på något sätt var tvungen att hitta en bredare väg för mitt skrivande. Att det nu på riktigt skulle få ta plats i mitt yrkesliv. Tiden var nu inne.
I juli startade jag mitt företag. Det var på många sätt där och då som jag på riktigt förstod vad det var jag ville. Och vad det var jag kunde. En liten skrivarbyrå för bara mina texter. En fri och kreativ plats där jag fick skapa vad helst jag ville. Lusten i detta. Att det skulle ta möjligen oändligt lång tid för företaget att tjäna sina första kronor kändes ovidkommande. Det gör det fortfarande. Nu var jag verkligen på väg.
Hösten kom. Jag bredde plats för skrivardagar under veckorna. Planerade in dem. Lämnade barnet på skolan på mornarna och åkte hem till mitt tomma hus. Satt vid köksbordet i tystnaden. Tangenterna som snabbt knapprade. En kopp te. En promenad med hunden. Sedan skriva igen. Skriva, skriva, skriva. Upptäckten i vad en hel arbetsdag vid tangentbordet kunde ge mig och mina texter var något nära storslagen. Som att förstå att jorden inte längre var platt. The point of no return.
Nu. Mina lungor andas. Stillheten i bröstet. Livskraften och glädjen. Allt finns nu där och allt är nu som allt borde vara. Jag arbetar mig stadigt framåt i boken. Det hela går att utveckla vidare. Mitt liv. Min bok. Min framtid. Jag tänker att alla borde följa sina drömmar. Att ingen borde vara rädd för dem. De är till för oss. Berättar om något viktigt.
Jag ska avsluta mitt nyårsinlägg med att citera Håkan Hellström. Jag minns hur han stod där på Ullevis stora scen i juni. Märkbart tagen av hur han för tredje gången i sitt liv lyckats fylla stadion med musik, glädje och alla människor. Av att just han hade kunnat ha ta sig hela vägen från den en gång så lilla pojken till det som var nu. Han sträckte ut sina armar mot publiken. I denna kontext och i tung andhämtning från all lycka, sång och dans sa han något av det mest inspirerande jag hört.
"När David såg Goliat så sa alla:
Han är alldeles för stor för dig,
du kommer aldrig att besegra den där jätten.
Men David sa:
Javisst.
Han är stor,
han är väldigt stor.
Men han är SÅ stor att jag inte kan missa."
Gott nytt år på er och dröm så stort ni bara någonsin kan under 2017!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar