Nåd

Julen är för mig kontrasternas tid. Mörkret och ljusets tid. Jag födde barn den 23 december för snart sex år sedan. Detta efter en graviditet kantad av enorm smärta och fruktansvärd oro och dessförinnan allt för många år av ofrivillig barnlöshet. Hormonbehandlingar, missfall, tvivel och sorg. Det hela har gjort mig till den jag är. Det är ofrånkomligt så. 

Att efter att nästan drunknat i mörkret badade jag julen 2010 plötsligt i ljus. Jag tog min fina, landstingekiperade bebis på armen och vi gick ut i BBs korridor för att titta på julgranen av plast. Den lilles ögon fixerade sig dimmigt mot ljulgransljusen och vägrade släppa blicken. Vi stod så en lång stund, min son och jag. Stod stilla och upptäckte världen tillsammans som även för mig var helt ny. 

Jag minns dessa första timmar och dagar tillsammans med mitt nyfödda barn med sällsam skärpa. Som om det var alldeles nyss. Jag minns musiken som spelades på radio, den fadda smaken av julmaten från sjukhusrestaurangen, de snö- och solklädda vyerna utanför vårt fönster, den lilla elljusstaken i fönsterkarmen och stillheten. Den söta doften av mitt lilla barn och känslan av honom mot mitt ömmande bröst. Kärleken som slukade mig hel. En sällsam känsla av nåd. 

På fredag blir vår son sex år. Det är en märkvärdig resa att vara förälder. Som att färdas framåt högsta hastighet. Som att bara vilja bromsa lite utan att det går. Som att förse sig med hjälm, ryggplatta och hockeyutrustning, hoppas på det bästa och samtidigt ändå veta att det kommer att göra ont på vägen hur jag än bär mig åt. Men kärleken är så stor, så stor och det går inte att värja sig. Det vill man inte. 

Jag lutar huvudet mot min pojke i soffan framför julkalendern. Luktar på hans hår. Minns hur han doftade den där allra första gången och blundar hårt. Drar honom intill mig och känner hans armar om min hals. Hör honom andas.