Jag kan skriva. Jag är inte rädd.

I onsdags insåg jag att jag börjar bli trött, något som jag inte direkt innan under terminen känt särskilt mycket av. Tre veckor kvar till jul nu och det ska bli så otroligt skönt att få varva ner och göra så lite som möjligt. Fast jag måste ändå säga att det är fantastiskt att jag hållit så här bra fram tills nu med tanke på att jag faktiskt varit förkyld i tre månader. Det har varit något hela, hela tiden. Hosta, halsont och snor. Och när jag nu ikväll busbrottades med min son började blodet plötsligt forsa ur näsan. För att jag typ böjde mig framåt. Nej, nu är det banne mig snart dags för jullov. 

Tröttheten är också kreativitetens fiende nummer ett. Har haft två skrivardagar den här veckan och texten har haltat ordentligt. Får inte igång flytet. Som om att jag hela tiden måste värka fram orden. Det blir inte heller särskilt bra och jag får skriva om och skriva om och skriva om. Det har känts modfällt. Stundvis ledsamt. Men om jag bara resonerar med mig själv lite grann så förstår jag bättre. Flytet kommer att återvända. Så småningom. 

Jag börjar också tänka på vad som inom snar framtid kommer att ske i mitt arbete. Hur råmaterialet snart kommer att vara färdigt och hur hårt jag kommer att behöva arbeta med texten i nästa skede. Att jag kommer att behöva hjälp, stöttning och möjligtvis input och konstruktiv kritik. Och att jag kanske inte kommer att kunna få just allt detta i en och samma person, utan att jag skulle behöva flera anförtrogna. 

För mig är det mycket svårt att visa upp ett ofärdigt arbete. För att inte tala om det oerhört nervösa i att riskera att bli bedömd, missförstådd eller kanske till och med ogiltigförklarad. En författare i en podd jag lyssnat på, minns dock ej vem just nu, sammanfattade det hela så bra tycker jag. Att det inte alls är några problem med just vanlig kritik kring texterna utan att den verkliga rädslan ligger i att som yrkesperson bli underkänd. Att som konstnärlig arbetare bli helt ogiltigförklarad, halshuggen och förvisad till annat. 

Jag dramatiserar här förstås. Men det har faktiskt hänt att min lust och mina drömmar kring skrivandet tillfälligt grusats och lagts på is på grund av vad en enda person sagt. Att det där och då inte spelat någon som helst roll att de andra trehundra som läst min text trumpetat fanfarer, applåderat och hurrat samstämmigt i kör. Jag måste helt enkelt överkomma denna oro om jag ska våga ge ifrån mig något alster alls i framtiden. Och så här i backspegeln så inser jag att personen i fråga hade rätt i väldigt mycket av den kritik som gavs. Jag måste helt enkelt våga ta emot hjälp och goda råd utan att reagera med sämre självförtroende. Det finns verkligen igen annan väg att gå. 

  

Decemberdis över havet är vackert liksom mörkret som sedan skoningslöst rullar in redan på eftermiddagen. Eftersom man då kan tända ett ljus.