Ur skuggorna

"Varje morgon stiger jag upp och klär ut mig till kvinna", var det någon som sa och det är så det alltid har känts. Jag har aldrig varit särskilt bra på att vara flicka, tjej eller kvinna. Förväntningarna har faktiskt varit rakt omöjliga. Att förväntas skratta med. Hålla med. Att förväntas ge allt men sällan få. Att dämpa sig lite. Att kväva sin lust. Kväva sig själv. Att förväntas ta skit utan att klaga. Att förväntas finnas till i skuggorna av pojkarna, grabbarna, killarna, männen. Jag har aldrig varit bra på det. Idag är jag vuxen och glad att jag aldrig lärde mig. Att jag aldrig riktigt lät mig uppfostras. 

Jag har varit tyst men velat skrika. Skrika ut på dansgolven, i barerna, på konserterna, till pojkvännerna och till alla dem som trodde sig veta vem jag endast genom deras föreställning om vad en tjej var. Om vem jag var. Jag ville skrika men världen ville lära mig att ingen ändå skulle lyssna, så jag förblev tyst orimligt länge. Ibland brände min armbåge till den anonyma kropp som tryckte sig mot mig i folkhavet. Ibland vred jag hårt om handen på den som olovligt tagit på min bakdel. Vid ett tillfälle var jag otroligt nära att bli drogad av några fagra gossar som ville bjuda mig på en drink. Men alltid promenerade jag tyst vidare, nästan som i acceptans om att det var så här världen var och skulle förbli. Inom mig skrek jag ut min vrede och hatade min egen litenhet i deras ögon som ofrånkomligt och sorgesamt sakta men säkert formade min självbild. Min pojkvän sa till mig att han och jag skulle bli ovänner för att jag uttryckte mina tankar och ville diskutera. För att jag intresserade mig för humanism och började ifrågasätta världen som den var. Jag förstod vad han menade och att det blev tydligt en gång för alla att han, liksom så många andra som jag älskat, ville ha mig så tyst och åtkomlig som möjligt. Inom mig, och i takt med den insikten, blossade trots och motstånd upp och jag blev mer högljudd än någonsin. Sedan lämnade han mig och mitt blödande, otillräckliga hjärta.

Så tränade jag boxning, började läsa till lärare på universitetet och läste "Fittstim" ett tjugotal gånger. Den öppnade mina ögon för allt som jag varit med om och jag tänkte att jag aldrig mer skulle låta det ske. Ja, åtminstone inte i tysthet. Lagom till min tjugotreårsdag var jag uttalad feminist. Jag träffade sedan underbara, starka unga män som såg mig för den jag var och till sist min blivande och nuvarande man som inte ens höjde på ögonbrynet över det faktum att jag var jag. Ändå förstod han inget när metoo drog igång medan jag bara nickade och log lite lätt när stormen drog över oss. Men det gick inte att klandra honom. Det är svårt att på riktigt veta magnituden av ett förtryck som ingen någonsin tidigare talat högt om eller som han aldrig upplevt själv. Att i princip alla kvinnor är med om dessa fullständigt galna och till synes medeltida orättvisor var och är något alldeles oerhört för både honom och många andra män.

2017 blir för evigt året då vi aldrig mer ska behöva vara tysta. Då inga kvinnor, flickor, pojkar eller män någonsin mer ska behöva vara slavar under föreställningarna om vilka vi borde vara och vad vi borde acceptera utifrån vilket kön vi har råkat födas i. Framtiden är äntligen här. Viva la revolution och Gott nytt år! 

#metoo

Årets sista

Det händer trots allt en hel del med mitt lilla projekt. Trots allt säger jag, därför att den här hösten anser mig varit högst improduktiv. Skrivandet har inte direkt flutit på om man säger så. Jag vet inte vad det beror på, men det är förmodligen så det blir i perioder. Förra året var ett riktigt drömår när det gällde skrivandet. Orden bara rann ur mig och jag kunde skriva tjugo sidor per dag. Nu känns det annorlunda. Segare. Men kanske inte så konstigt med tanke på var i projektet jag befinner mig.. Dessutom skriver jag om stora, stora delar av mitt manus eftersom jag efter mitt lektörbesök insåg att jag snarare än en roman hade ett tvåhundrasidor synopsis i min hand. Dessa sidor omvandlar jag nu till ett format som jag är nöjd med. Fler dialoger, mindre beskrivningar och mer gestaltningar.

Nu sänker sig decembersolen över skogen och jag får gå och tända i fönstren. Stjärnor och ljusstakar är på plats och i helgen bakade vi lussekatter och drack glögg. Jag ser så oerhört fram emot julen och lite ledighet. Årets sista skrivardag är gjord och jag har bara några arbetsdagar kvar. Sedan ska jag sitta och klura på mina nyårslöften och hur jag ska ta mig an resten av boken. Någon gång nästa år räknar jag med att bli färdig. Det kommer att bli en mäktig seger.

Bara vara

Morgonen kommer. Jag hör rösterna från köket. Från pojken som flyger flygplan genom vardagsrummet och klirret från besticklådan. Bruset från kaffekokaren.
Jag kan inte öppna ögonen. Blir medveten om huvudvärken som spränger strax bakom näsroten. Sväljer och känner hur halsen känns konstig. Skriker till dom där utanför att dämpa sig lite. Jag låter sur. Ligger alldeles stilla och försöker somna om. Bara en liten stund till. Bara en liten stund till.

När klockan ringer befinner jag mig i gränslandet mellan vakenhet och sömn. Jag kan inte öppna ögonen men tvingar mig upp. Jag går på toa och sedan direkt till äggkoket. Ett ägg till mig och ett till pojken. Han har slutat med flygplansleken. Jag är inte riktigt närvarande när jag serverar frukosten. Försöker konversera med pojken. Försöker göra en bra morgon för honom medans det är förbi med min egen.

Jag kör pojken till skolan och åker hem och lägger mig. Drar filten över kroppen och lyssnar till tickandet från klockan över spisen. Tick, tack, tick, tack, tick, tack. Ljudet påminner mig om farfars klockor och i särskilt om den enorma stationsklockan som han hade i uterummet. Ljudet får mig att sakna men ger mig ro. Jag försöker styra tankarna bort från vad jag borde och istället fokusera på att vila. Jag borde sätta mig och skriva. Jag borde skriva. Det känns som om jag har feber. Hämtar datorn och lägger den på magen. Går in på bloggen. Mitt projekt och min bok står nästan stilla men rör sig makligt framåt. Som om jag nästan övergett den men att den bedjande följer mig. Pockar på min uppmärksamhet. Och allt jag vill är att vända mig om och sträcka ut mina armar. Men idag verkar det omöjligt. Idag också.

Jag blundar och lyssnar. Tänker på de där klockorna. Hur eftermiddagssolen letade sig in i farmor och farfars uterum och vidare över mig liggandes i soffan. Hur jag så ofta somnade just där efter skolan. Mätt av hembakat bröd, flera glas mjölk och ett par av farmors Allers. Hur trygg jag var. Allt det där var för så längesedan men jag kan känna varje doft. Höra varje ljud och alla röster från då. 

Gräver efter en ipren i skåpet och sköljer ner den med några klunkar vatten. Stänger av datorn och lägger mig igen. Idag ska jag få vara. Bara vara.

I väntan på gryningen

Jag skriver mindre just nu. Det är som om orden fastnar långt bakom. De hittar inte ut. Vill inte nå mig. 

Vardagssorl, höstdagar i sol och livet spelar hissmusik. Bokmässan i Göteborg men jag väljer att inte gå. Det blir för mycket på något sätt och jag tappar sugen. Mörkret sänker sig. Dämpar mig. 

Skrivardag imorgon. Ber om ljus men jag har inte bråttom. Efter natten kommer alltid gryningen. 

Kickstart

Nu är höstens första skrivardag gjord och det med en riktig energiboost. Det blev  som jag hoppats på, att lusten faktiskt infann sig och mycket blev gjort. 

Jag brinner av alla idéer och tankar inför hur min historia nu ska ta form. Nu ser jag klart och tydligt vad som måste göras, hur lång tid det än må ta. Och det är till och med roligt att göra det. Halleluja!

Ska boosta mig lite extra och snart lyssna på Fredrik Backmans sommarprat. Igen. Det borde ta mig tusan ALLA som försöker skriva göra. Minst fem gånger. 

Det var en gång

Utanför huset mullrar åskan. Den är ännu långt bort och jag har tänt ett stearinljus på bordet. Huset är i övrigt tyst medan barn och man ligger på övervåningen och försöker sova. Imorgon börjar min son första klass. Och jag kommer att ha min första skrivardag sedan juni.

Inom mig mullrar det också. Det hörs sakta och dovt och lämnar mig ingen ro. Imorgon börjar ett stort arbete med att justera första halvan av boken och jag har planen klart för mig i huvudet. Hur jag ska förenkla. Ta bort och lägga till. Göra om. Jag vet nu hur jag ska göra men jag behöver förstås också känna det när jag sätter mig och skriver. Alltings början är svårt. Det var en gång.

Jag räknar nog med att jag kommer att behöva en mycket längre tids skrivande innan jag är nöjd. Sedan provläsningar åt höger och vänster. Inför allt detta vill ungefär tio procent av mig ge upp. Bara lägga ner alltihop eftersom jag har insett att det är så otroligt mycket arbete jag har framför mig. Men resterande nittio vill löpa linan helt ut och jag tänker att det just är detta som skiljer de som drömmer och de som förverkligar. Jag vill så innerligt gärna vara en av dem som förverkligar.

Jag hoppas att mullret ger sig under morgondagen och ersätts av brinnande energi och lust. Att molnen skingras och ger sig av långt, långt bort. Tankarna går till författaren i filmen Limitless, vilken får tag i en drog som gör honom enormt smart och alert. Under drogens påverkan skriver han så en hel och brilliant bok på nolltid. Inte för att jag skulle vilja droga ner mig, men nog skulle ett liknande tillstånd vara mer än välkommet under morgondagen. Kvällens filmtips alltså.

Fågel Fenix

Jag har semester. Ändå lyckas jag inte alls med att sluta tänka på mitt skrivande. Det kan vara en bra grej det där, att aldrig riktigt sluta vara i berättelsen. För då kommer idéerna, lusten och längtan efter att sätta sig. Att ofta tänka på hur skönt och förlösande det äntligen kommer att bli när jag till slut öppnar laptopen och skriver ner tankarna. Sorterar dem. Begrundar dem. Blir stolt över dem. Men det är inte den sortens tänk som jag menar har hänt mig just den här sommaren. Nej, det är det där andra. Det självdestruktiva, utplånande och allt för kritiskt granskande. I ärlighetens namn har den sortens tyngd varit rätt så stor ända sedan jag i mars fick färdigt mitt råmaterial. Det där gnagande tvivlet på mig själv, på mina texter och en stilla undran över vad jag håller på med. Vad håller jag på med? Jag skriver en bok. Jaha. Verkligen?

För några veckor sedan besökte jag Haverdals bokmässa. 14 författare ställde ut och en lektör var på plats. Man kunde få några sidor lektörslästa om man ville. Det hela var en fantastisk chans. Ett tillfälle att ta i akt. Jag ville förstås inget hellre. Eller var det kanske tvärtom? Jag erkänner att jag blev så rädd av blotta tanken på det att jag nästan inte kunde sova natten innan mitt beslut. Beslutet var ändå givet. Jag ville till bokmässan. Jag ville dit för att det är så otroligt kul med böcker och kreativa människor. Och jag ville dit för att bli lektörsläst även om jag var helt livrädd.

Jag har ett stort problem. Jag kan inte hantera beröm och jag har svårt att ta kritik. Jag låtsas att vara bra på båda delar men det är jag alltså inte och jag förmodar min nonchalans skådespelas uselt. Jag förstår att den genans som griper mig när någon berömmer mig är konstig. Jag borde ju bara bli glad och det blir jag väl på ett sätt också. Men det är som att jag inte riktigt vet hur den som berömt mig vill att jag ska mottaga orden. Jag blir alltid ursäktande och säger att äsch, det där var väl inget. Eller så blir jag helt tyst. Och långt där inne blir jag fruktansvärt ängslig och tänker intensivt på att jag aldrig kommer att klara att leva upp till allt det där berömet. Och negativ kritik ska vi inte ens tala om. Jag är en person som slår oerhört hårt på mig själv och skäms något så fruktansvärt om jag begått "fel" eller om mina brister syns det allra minsta. Men faktum är att det inte går att vara författare utan att någonsin låta sig bli läst och bedömd. Det är fullständigt omöjligt. Det. Går. Inte.

Jag lämnade prolog och första kapitlet till lektören och väntade. Väntade och väntade medan både hjärna och hjärta höll på att, ja i princip, sprängas. Lektören kallade in mig och dissekerade mina texter. Hon var rak utan krussiduller, ifrågasatte det ena och det andra och drog upp mina meningar och ord i det obarmhärtiga ljuset.
"Här behöver du mindre av detta, där behöver du mer av det här. Det här fungerar inte. Detta däremot är bättre."
Jag nickade och inflikade med mina tankar om det hon sa. Och så log jag. Ja, jag log så jävla brett att jag sedan kände mig stelopererad i ansiktet. Väl hemma igen kände jag mig bortom trötthet. Som en urvriden disktrasa. Som den där fågeln som flög lite för nära solen och sen brann upp. Och jag tänkte att jag aldrig kommer att klara av att jobba med det här. Att vara författare. Att jag aldrig kommer att klara av att någon ska läsa mina texter på det här viset. Att det måste vara något extremt fel med mig som inte har styrkan till detta som jag ändå och trots allt vill mest av allt. Det hela kändes dystert. Minst sagt dystert.

Men morgonen därpå vaknade jag med en alldeles klar bild av hur jag ska jobba med mitt manus. Jag vaknade med svaret på alla mina tvivel under det arbete jag lagt ner sedan mars och med skarpa konturer runt en ny plan. Hur mina kapitel ska se ut. Jag kommer att få skriva om väldigt mycket, men jag vill göra det. Jag VILL ta mig tusan göra det. Utan lektörsläsningen hade dessa idéer inte kommit till mig. Utan lektören skulle jag fortsatt att famla i mörkret med en gnagande känsla av att jag borde göra något annorlunda men inte alls veta hur.

Jag står i köket och lagar mat, semestern är snart slut och jag lyssnar på Fredrik Backmans sommarprat i P1. Ett otroligt bra sommarprat där han ger råd till oss som vill skriva. Om att skriva inifrån och ut och att det faktiskt inte finns några egentliga rätt eller fel. Att mottagandet av en text alltid är subjektiv. Alltid. Och att vi som skriver är lika lite experter på böcker som de som läser oss. Att det verkliga tricket är att känna det man skriver eftersom det är då, och endast då, vi någonsin kan få läsaren att känna något alls.

Jag ser fram emot hösten. Jag längtar efter att få börja skriva igen. Blott en vecka kvar av denna ljuvliga semester.

Vad hände med barnen?

Det visar sig att Eva F Dahlgren har skrivit flera böcker vilka jag har stor glädje av i mitt arbete. Det känns helt fantastiskt att ha hittat dom! Vilken skatt för en sådan som jag och förstås en skatt för egentligen samtliga moderna människor 2017. Som förskollärare har jag redan innan läst tillräckligt med historia i ämnet för att förstå och greppa hur pass ny dagens barnsyn faktiskt är. Och att den för oss faktiskt och tyvärr inte är permanent förvärvad utan hela tiden behöver hållas levande och utvecklas vidare i positiv riktning. Ändå blir jag skrämd och ledsen av vad jag nu får ta del av. 

I "Vad hände med barnen?" får jag följa några barnhems- och fosterhemsplacerade "oäkta" barn genom barndomen och vidare i livet. I föregående bok "Fallna kvinnor" fick jag ta del av deras ogifta mödrars livshistorier. I sina böcker dokumenterar Eva F Dahlgren ett Sverige för inte alls så länge sedan. Ett Sverige som vi för alltid kommer skämmas över med en både kulturellt betingad och politiskt stiftad mycket gammaldags och hedersrelaterad kvinnosyn. Med en minst sagt primitiv syn på barn och deras rätt. Ett Sverige där vi skiljde på folk och folk och öppet graderade deras värde efter härkomst, familj och omständigheter. Ett Sverige som vi verkligen inte, under några som helst omständigheter, önskar oss tillbaka till.

Återigen ger dessa dokument mig viktiga nycklar till mitt eget projekt och ger mig dessutom, i de allra flesta fall, en bekräftelse om att mina instinkter har varit rätt. Allt jag hade när jag började var mina egna släktingars historier, mycket glest berättade och utan så mycket detaljer. Och dessa historier har jag nu kunnat sy något rejält av med hjälp av lika delar fantasi och research. Det är minst sagt tillfredställande. 

Semestern har börjat och juli är i antågande. I skrivande stund viner vinden utanför fönstret och regnet har vräkt ner till och från under eftermiddagen. Ett litet ljus står på bordet och kvällen kommer. Jag är förkyld och trött och har dåligt med lust och energi. Jag försöker slappna av. Försöker att känna det härliga med sex veckors ledighet som ligger precis framför. Och så blundar jag och förställer mig allt det där möjliga. Drömmarna som dansar där inne alldeles vilda och otämjda. Var befinner jag mig nästa sommar? Kommer jag då att hålla min bok i händerna, bläddra i den fram och tillbaka och dela mig av den till andra? Att den möjligheten finns gör mig så underbart glad. 

Becksvart kvinnohistoria och jublande skribent

Jag avslutar den sista skrivardagen innan semester i vild glädje. Jag är nästan i mål. Nästan framme. Nästan där. Idag hat jag hittat de allra sista pusselbitarna till mitt manus, gått igenom nästan hela och känt en trovärdighet i ren samklang med researchen för allra första gången. Herre jösses. Nu är jag inom räckhåll och kan nästan se omslaget framför mig, bläddra i sidorna och känna tyngden av det inbundna verket. Ni som har en liten aning om hur lång tid det tar för ett nästan färdigt manus till att verkligen publicera verket, och i synnerhet för en debutant, kommer att tycka att jag låter löjligt optimistisk. Jag är inte riktigt färdig med manus ännu, har ännu inget förlag i sikte och gott och har väl minst ett år till innan jag som tidigast kan få möjligheten att hålla i ett färdigt exemplar.  Men idag känns allt fantastiskt! Fattar ni, jag är snart klar med manus!!! 

En viktig researchnyckel har varit just boken ovan och Eva F Dahlgrens dokumentära verk om Sveriges 20-40tal. Boken "Fallna kvinnor", om kvinnorna på Citadellet i Landskrona som dömts för lösdriveri. Det är en nattsvart dokumentation över vår kvinnohistoria. Jag vill införa den i samtliga högstadieskolor, lägga den i brevlådan till alla jag känner och inte känner och be oss alla att ta in vad boken också innebär för vår samtid. Läs den. Nu. 

Det finns inget som juni

Det är skolavslutningatider, syrenen står i blom och det är grönt precis överallt. Jag har kunnat börja skörda rabarber och rädisor. Trädgården blir vårt vardagsrum. Allt sommarhärligt börjar just nu och snart ska vi vara lediga tillsammans. Det finns inget som juni.

Jag börjar känna att jag vill bli färdig. Börjar tröttna på boken som jag arbetat på i snart ett och ett halvt år. Historien är viktig för mig. Måste bli bra. Men jag är strax redo att lämna den för att hitta något annat. Jag har tusen och noll idéer och det ska bli spännande att få ta de där första spadtagen in i nästa projekt.  Men en sak i taget och mitt pågående manus måste bli färdigt först. Jag jobbar med det lite till innan semestern, men hinner helt uppenbart inte bli färdig ännu. Jag siktar mot att jag någon gång i höst skickar in till förlagen. Det pirrar i magen när jag tänker på det. Rätt mycket faktiskt. 

Skrivardag och jakten på det perfekta manuset

Anteckningarna, post-itlapparna och ideérna förflyttas i rask tempo ner i textform. Alla idéerna provas, tänjs och kastas om. Är den här meningen nödvändig för historien? Fyller den sitt syfte eller kan jag plocka bort den? Kanske hela stycket? Ska jag skriva om slutet, så att jag har ett alternativ? Jag har tagit bort hela kapitel så väl som karaktärer. Måste kontrollera så att alla namn och årtal är korrekta. Är historien trovärdig? Finns det hål i berättelsen som skulle kunna täppas till? Finns det mer saker som jag borde ha tänkt på?

Ja, så här har min arbetsdag sett ut. Och ja, man blir väldigt trött. Men också glad över att jag nu har kommit så pass långt att jag jobbar med ett manus. Jag vet fortfarande inte alls hur lång tid som är kvar på mitt projekt. Idag har det känts som är jag är bra nära nu. Jag känner mig nöjd med det allra mesta och behöver bara bli nöjd med resten också. Mycket handlar om melodi och övertygelse. Jag vill att historien ska kännas "hel". Vad som så diffust får en text och historia att just göra det är dessvärre inte helt lätt att sätta fingret på eller att åstadkomma. Ibland vet man bara vad som funkar. Ibland vet man bara som inte funkar. Känslan av att nu få ynnesten att arbeta med det allra sista är både jobbig och härligt! 

Nöjd och glad över ett gott dagsverke tar jag nu valbordhelg och önskar er alla en trevliga Valborg och första maj!  

Brev till min dotter

Har du en dotter? Eller en son? Eller är du någons barn? Är du en människa? Då är den här boken något för dig. Den här boken är en brevsamling av en rad kvinnor som skriver till sina barn, sina döttrar, om allt de vill ha sagt men som är svårt och krångligt att säga. Om hur det är att vara kvinna och om hur det är att vara människa. För vad skulle vi helst av allt vilja säga till våra barn? Vilka råd skulle vi vilja ge dem? Vad skulle vi vilja säga till oss själva  och vad skulle vi önskat att våra föräldrar berättat för oss?

Att skriva ett sånt här brev kan vara en mäktig kraft att räkna med. Ett brev där författaren sorterat tankar och resonemang noggrant och där varje ord fått vägas på guldvåg. I den här boken får författarna en enda chans. Allt ska med och inget ska förtigas, förljugas eller förskönas. Föräldraskapet tas här på allvar, bortom de vanliga och synbara problemen som sömnbrist, trots, matvägran eller stressade vardagsscheman, och tar sikte rakt mot kärnan och mot livet och alla dess storheter, orättvisor och ljuvligheter. Författarna har en enda chans, tar sats och omfamnar sin möjlighet med hela sin berättande styrka och träffar mig rakt in i hjärtat. Jag skulle bli mycket förvånad om deras barn inte kände det samma.

För ett par dagar sedan fastnade jag framför teven och en intervju med Jan Eliasson. Denna beundransvärda man som under sin livstid arbetat som diplomat, i FNs säkerhetsråd och som utrikesminister frågades ut om det aktuella världsläget. Han svarade hela tiden sakligt och artigt på frågor om land efter land. Men det var just vid ett visst ställe som han plötsligt tycktes stanna upp inför intervjufrågan och sedan ödmjukt och knappt märkbart korrigerade frågan som han ställdes inför. Intervjuaren frågade om hur han såg fenomenet att friheten för kvinnor i vissa mångkulturella områden i Sverige tycktes bli allt mindre. Jan Eliasson tittade på intervjuaren och invände mot definitionen av problemet eftersom det inte alls bara handlade om kvinnans frigörelse. Att vi inte på något sätt fick glömma bort att detta lika mycket handlade om mannens frigörelse och i grund och botten människans. Att det är människans frigörelse som är det centrala i frågan och att den är viktig för oss alla. Och underförstått inte bara viktig i dessa områden. 

I "Brev till min dotter" skriver Mia Skäringer så rasande vackert att det gör ont. Hon beskriver kärleken till sitt barn likt björnsklor som river sig in. Orden letar sig fram som om de vore mina egna och talade just om mig och mitt barn. Jag tänker på mig och min son. Jag tänker på att jag har en liten pojke som ska bli en man och att jag så gärna skulle vilja skriva ett sånt här brev till honom. Att det är viktigt att prata om de här sakerna, hur svåra och omöjliga de än tycks vara. För hur skitig och orättvis världen än är så är det min plikt att ta honom i handen och leda honom så gott jag bara möjligen kan mot ljuset. Hur inskränkta och obarmhärtigt grymma erfarenheter som än väntar honom så finns det bara en väg att leva. Det finns bara ett enda sätt och det är att vara rättvis och snäll mot andra människor och att vara rättvis, snäll och sann mot sig själv. Det är bara så och endast så det går att bli hel och lycklig. Och slutligen vill jag skriva och säga precis det till honom som Mia Skäringer skriver till sin flicka. Hon skriver det så enkelt, så enkelt när hon skriver: 

"Frigör dig. Det är enda sättet."

Wood wide web

Den tyske skogsförvaltaren Peter Wohlleben skrev i sin bok "Trädens hemliga liv" att träden är mer levande, kännande och sociala än vad vi människor generellt känner till. Det hela var nyheter för mig om ni frågar. Kanske jag till och med tänkte att gubben måste vara galen. Men han menade att det helt säkert till och med finns forskning på hur träd varnar varandra för yttre faror och om hur träden lever tillsammans i familjer, är beroende av varandras välmående kommunikation för att överleva. Den tyske skogsvaktaren menade att det i skogar finns gigantiska rot- och nätverkssystem under jord därigenom träden kan och vill förmedla sig.

Jag känner mig intresserad. Förstås därför att jag bor i en skog men också att dessa påståenden är fascinerande av en helt annan anledning. I dessa dagar funderar jag mycket på det som av oss människor omnämns som kollektivt medvetande. Hur vi människor emellan på ett högst utmärkande och sofistikerat sätt alltid har signalerat till varandra om faror, strategier och utveckling. Hur vi alltid haft ett stort behov av information oss emellan, för att skapa kontroll och säkerhet. Men också för att dela glädje, framtidsutsikter och hopp. Hur detta fram tills tjugohundratalet gick relativt långsamt och har gått från mun till mun, från teveapparaten till vardagsrummet eller från radiostudion ut till folkhemmet. Möjligen kunde man som privatperson skicka in en insändare till en tidning om man ville nå ut. Då fick tidningen eftertänksamt ta ställning till om insändaren var okej att publicera eller ej. Så såg det ut för bara tjugo år sedan. Men vårt kollektiva medvetande existerade likväl. Vi hade, men kanske i en mindre geografisk skala, full koll på vad som var socialt gångbart, vilka uttalanden vi kunde plocka sociala poänger på eller på vilket sätt vi på just vår arbetsplats eller i vår by talade med varandra för att nå fram, knyta band och bygga broar oss emellan. Ur ett lite större perspektiv så lärde det demokratiska, konfliktfria och socialistiska Sverige oss att vi kunde lita på myndigheter, instanser och varandra. Att våra politiker var tillförlitliga och att systemet var säkert och tryggt. Visst förekom det några små vallöftslögner här och där, men face it, hade någon sagt på nittiotalet att folkvalda politiker i världens demokratier, inklusive vårt eget land, tjugo år senare skulle vara ute efter att söndra, härska, håna demokratiska värden och öppet arbeta för att montera ner våra mest grundläggande rättigheter hade vi förmodligen skrattat rakt ut.

Människan uppfann så internet. Ett perfekt rotsystem. Kanske visste människan precis vad hon gjorde men troligtvis hade hon inte en susning. Hur vårt kollektiva medvetande snart skulle komma att utmanas till den yttersta gränsen. Under de senaste åren har saker hänt med oss internetanvändare som vi aldrig trodde skulle vara möjligt. Tekniken har lyft oss till oanade höjder och alla kan göra sin röst hörd. Information sprids snabbt och så gott som alla har tillgång till den. Internet är på det viset demokrati i sin allra renaste form. Vår kommunikation är avancerad, snabb, tillgänglig och hela välden ligger inom räckhåll. Avstånden mellan oss har aldrig varit mindre. Människan förmedlar sig i rasande hastighet. Från tanke till publicitet till möjligen miljoner mottagare på bara någon sekund. Hemma i stugorna sitter människorna med glädje och iver över sin nyfunna yttranderättvisa, dansades och dreglandes över tangentborden. Och mottagarna sitter på andra sidan, nickande i samförstånd eller tvärtom slitandes sitt eget hår i frustration. Vi som var så vana vid att kunna lita på allt och på att systemet fungerade. Vi som verkar ha lurat oss själva. Lögner sprids nu likt virus och vår gamla tes "ingen rök utan eld" har aldrig förr visat sig vara så oanvändbar. Sanningen vrids 180 grader och publiceras i nättidningar med illa dold och hotfull politisk agenda. Hatet och polariseringen sipprar genom sprickorna, allt ymnigare och snabbare. Människan börjar, sedan några år tillbaka, skrika sig hes om näthat, vikten av källkritik och att yttrandefriheten måste kompletteras med yttrandeansvar. Vi bygger desperat lagar och kanaler för att förhindra den annalkande katastrofen. Rotsystemet blöder och vi måste bota de barnsjukdomar det nu har verkar ha drabbats av.

Fredagen 7 april 2017 drabbas Sverige av ett terrorattentat. Det blir tyst i min feed på Facebook. Vi byter profilbilder och lägger till en liten svensk flagga i kanten för att visa vårt stöd och våra ofattbara känslor inför vad som drabbat oss. Vi följer uppgivet nyhetesrapporteringar från tv-sofforna och tar sakta in overkligheten i den värld vi lever i. Under de efterföljande dagarna får vi se hur människorna gråter öppet och stilla på gatorna. Hur vi omfamnar varandra och håller våra barn hårdare intill oss. Vi får se hur svensken stegar fram och ger polisen blommor av tacksamhet. Vi återfår känslan av att systemet fungerar. Under de efterföljande dagarna är det nästan intill tyst och stilla i min feed. Det är bara någon enstaka som skriker om att det är så tyst och att vi borde skämmas för det. Att vi borde ta upp fajten istället och det genast. Jag själv tänker tvärtom. Att det är i tystnaden och i eftertänksamheten som vi slipar våra vapen. Att det är just i eftertänksamheten som vi verkligen kan förändra världen till det som slutligen kan rädda oss. Att det är människan i affekt som ställt henne i den här situationen från början och att hon nu måste börja tänka om. Vårt kollektiva medvetande står och väger. Det går nu impulser av nya slag genom vårt rotsystem. Vi. Tänker. Efter. Min förhoppning är att vi nu börjar greppa hur vi på bästa sätt kan föra mänskligheten framåt. Fortsätter vi bara så här, med eftertanke, diplomati och en övertygelse om det goda inom oss själva och andra, så har mänsligheten en ärlig chans. Något annat vågar jag inte tänka på.

Det står två döda tallar i skogen på baksidan av vårt hus. Står där stilla men stadigt pekande upp mot himlavalvet. Intill varandra som två forna livskamrater som inte klarat sig utan den andre, likt ett monument och en påminnelse för resten av växtligheten om hur beroende av varandra de är för att kunna få näring och växa. För att kunna leva. Jag tänker varje gång jag passerar dem på Peter Wollhebens ord om skogen och trädens fantastiska sätt att hålla sig vid liv. Och sedan vidare på människans enastående förmågor att göra likadant. 

Om att behöva avgöra det omöjliga

Det är en ganska tung bit av skrivandet som jag är inne i och har framför mig. Det är nu jag ska avgöra det omöjliga, vad som är nog bearbetat eller inte och vad jag är villig att släppa ifrån mig eller inte. Jag gissar att det kommer bli svårt att avsluta och lämna in och jag känner det redan. Jag vill förstås slipa manuset till perfektion, frågan är bara när något någonsin är perfekt? 

Ändå läser och redigerar jag stora delar med glädje. Jag är glad för den grund jag givit mig själv att bygga på. Jag är glad för min bok. Jag tror på den och det har jag känt hela vägen. Tur är att jag fortfarande känner så efter att ha hållit på med det här projektet i nästan ett och ett halvt år nu. 

Nu blir det ett glas vin i kvällssolen och Melissa Horn i högtalarna. Det är vår och det finns inget som väntans tider. Sommaren är inte långt bort. 

Hosta och perspektiv

Efter en helt fantastisk vårdag, släpandes på utemöbler och massor med trädgårdslek hörde jag under hur pojken började hosta under gårdagskvällen. Gråtandes kom han sedan in till oss på natten och berättade att han kände sig sjuk, somnade om men vred sig oroligt och förkylt fram och tillbaka. När morgonen kom insåg jag att han måste stanna hemma från skolan. Han kändes krasslig och hostan hade tilltagit. En gång när han var tre år fick han lunginflammation och den upplevelsen sitter djupt kvar i mig. Minnet av det lilla matta, oigenkännliga barnet som insjuknade så fort. Mammahjärtat som nästan slets itu och mina ostadiga händer som oroligt matade pojken med penicillin. Jag minns tacksamheten inför att mitt barn just då bodde i Sverige och i vår tid. Sedan Vilgots lunginflammation tar jag hosta på allvar. Alltid.

Han är pigg nu. Pärlar och tittar på melodifestivalklipp på youtube om vartannat. Sjunger lite mellan hostningarna. Sedan ska vi åka ner till affären. Jag har lovat honom lite gott och en ny bamsetidning. Det kommer att bli en mysig dag. 

Jag tänker på att det nog är bra att ta en liten skrivpaus. Efter att ha skrivit i en hel vecka känns hjärnan onekligen smått bluddrig. Lite dimmig. Det blir bra med en paus och låta texterna och idéerna få mogna lite. Få perspektiv på arbetet som jag lagt ner under veckan och verkligen känna in och efter huruvida allt stämmer eller ej. 

Tittar ut genom fönstret och ser att det blir ännu en fin vårdag. Hela helgen ska bli fin enligt alla prognoser. Jag ska ge mig ut i trädgården och feja. Klippa ner och gödsla upp. Göra iordning odlingsbäddarna. Lägga mig i hängmattan och njuta av ljudet av fåglarna och värmen från solen.

Var mitt hjärta bor

Vem är du, vem är jag, levande charader... Jo du, Arja. Det är just det vi kanske alla borde ställa oss men så få av oss gör. Har i dagarna läst ut Camilla Davidssons "Under vintergatans alla stjärnor" om en kvinna som bestämmer sig för att göra en pilgrimsvandring, och måste erkänna att det finns en hel del i den boken som jag känner igen mig i. Och det är jag förmodligen allt annat än ensam om. För vem har inte brottats med den stora frågan om vad en borde göra göra med sitt liv? Kanske finns det en och annan lycklig som har sluppit eländet men de flesta av oss ställs för eller senare inför frågan. Man kan förstås välja att ducka, sätta skygglappar på  fortsätta  att raskt galoppera ostört genom livet. Men för några av oss går det till en viss punkt där det inte längre går att blunda. Camilla Davidssons bok är nog inte en av mina favoriter, men den har onekligen en viktig poäng. Att alla borde stanna upp, tänka till och skita i att inordna sig efter yttre faktorer. Och sluta vara alla så duktigt till lags.

Saker och ting går från klarhet till klarhet. Jag har fått mycket gjort idag. Har gått igenom många kapitel, skrivit till och tagit bort. Gick en promenad med hunden i solen nu på eftermiddagen och fick lust att slå volter, dansa, hjula och hoppa hopsasteg av glädje över min skrivarvecka. Ja, om jag hade varit gymnast hade allt det där varit en självklarhet. Istället fick jag nöja mig med att springa, leka och tjoa med hunden lite, höja volymen på Håkan Hellström i lurarna och le från öra till öra. Känner verkligen att jag gör precis det som jag borde göra med mitt liv.

Ännu en arbetsdag framför mitt manus är  till ända och det är dags att åka till skolan för att hämta barnet. Och imorgon bär det av igen.

Hitta vilse

Igår kväll funderade jag över vad det var som byggdes upp inom mig. Jag tänkte att jag borde känna mig glad, ändå var jag allt annat än just det. Det var en vilsenhet och särskilt sinnesstämning som grep tag och inte ville släppa. Jag insåg till sist att det faktum att jag nu var färdig med råmaterialet, det vill säga hela berättelsen och dess dramaturgi, händelseförlopp och karaktärer, gjorde mig sorgsen. Att det hela var som att säga farväl till det roliga jag haft med det stora, fria och övergripande skapandet, det där härliga och lustfyllda utan gränser. Det har varit så otroligt kul att få skriva så. Men ramverket var nu helt färdigt och de flesta bitarna satt nu där de skulle. Nu skulle nästa steg tas. Jag tänkte att det hänt så plötsligt. Som att jag blivit färdig utan förvarning. Vips bestämde jag mig för att skriva ett slut för att känna om det var rätt. Och det var det. Plötsligt fanns en bok framför mig på laptopen. En förvisso ofärdig version av den men ändå.

Öppnar datorn och sätter mig vid köksbordet och anteckningsblocket och pennan ligger bredvid och bara väntar på att användas. Jag är på väg vidare och inget kan hindra mig. Nu börjar finliret. Få melodin att spela över alla texterna. Få allt att stämma. Lägga till vissa saker och ta bort andra. Måla de sista fina penseldragen och få skuggorna att fungera. Jag har massor med idéer som kommit under de senare månaderna och har varit så sugen att gå tillbaka och joxa med texten, men låtit bli. Jag har velat vänta tills dess att jag skrivit klart basen och det känns som ett rätt beslut. Mina idéer har fått mogna och jag har med tiden lätt kunnat sålla bort allt det i tankarna som visat sig vara onödigt.

Nu börjar det och jag vet inte hur lång tid det kommer att ta. Kanske en månad. Kanske ett år. Men en färdig bok känns inom räckhåll vilket är en otrolig känsla. Nu börjar det.

Högläsningseffekten

I fredags tog jag en drink med en god vän. Vi satt där i hennes kök, mittemot varandra, och samtalade. Våra samtal brukar vara intressanta och brukar generellt handla om livskonsten, det vill säga den svåra konsten om hur man bäst skapar utrymme för sättet som man helst vill leva på. Hon målar och jag skriver och samtalen och våra perspektiv blir ofta ur kreativitet, mod och frigörelse.  Efter att ha suttit och skrivit hela dagen så föreslog jag till sist att få läsa ett stycke från min bok för henne. Nervositeten grep tag i mig när hon sa ja och jag slog upp min text på telefonen. Detta var första gången jag delade med mig av min bok till någon. 

Det slutade med att jag läste tre random kapitel. Hörde min egen röst läsa min egen text från min egen bok. Det var en mycket speciell och nyttig upplevelse. Dels fick jag feedback och dels hörde jag melodin på ett helt nytt sätt. Jag var så stolt och glad över att jag äntligen fått ändan ur och bett om respons. Det var en så stor och nervös utmaning för mig. Men samtalet efter kring texterna var så utvecklande och givande att jag genast fick massor med ny energi och en ännu bättre självklarhet inför mitt material. Och en massa idéer förstås!   

Idag har jag, håll i er, skrivit FÄRDIGT hela råmaterialet. En stor milstolpe är nu nådd och jag påbörjar finliret redan imorgon.   

Nu skulle man haft ett glas champagne eller nåt. 

Sol ute. Önskar mig lite mer sol inne.

Jaha, så blev det fredag. En alldeles ljus och klar morgonhimmel mötte mig när jag drog upp gardinen. Jag klev upp, skickade pojken till skolan och gav mig ut på en kort löprunda. Duschade och tog hunden på en sväng. Så. Nu var jag redo. Jag var pigg. Skrivsugen. 

Jag satt sedan och kämpade hela förmiddagen med en text som inte ville samarbeta. Som inte ville stämma för mig. Det gick minst sagt trögt och jag har endast lyckats åstadkomma en och en halv sida skriven text på hela förmiddagen. Att den sedan och till sist ändå blev väldigt bra får jag helt enkelt trösta mig med. Och förstås att hela nästa vecka ska vigas åt att skriva MASSOR.

Nej, nu tar jag faktiskt helg och unnar mig en ledig eftermiddag tillsammans med min familj. Må inspiration, kreativitet och det ultimata flowet istället infinna sig på måndag. Jo, jag ber om lite mer ljus tack.

Häng med på skrivarvecka!

Från och med fredag har jag en vecka och en dag framför mig i min skrivarvrå. Det hela känns mer än vad jag trodde att det skulle göra. Det känns på många sätt alldeles fantastiskt och stort. Jag föreställer mig nu hur jag kommer att få stanna i mina texter och den alternativa värld jag skapar längre än jag någonsin gjort förut. Det kommer att bli jäkligt bra. Mitt hjärta har ropat efter detta så ofattbart länge. Först ropat och ropat för döva öron. Sedan har allt blivit långsamt begripligt för att till sist vara så uppenbart att jag inte för mitt liv nu kan förstå hur jag i alla år lyckats undkomma denna allr innersta och djupt innerliga vilja. Jag kliver nu över tröskeln och ger mig ut på öppet vatten. Det blåser vind i seglen.

Jag ska skriva och jag ska skriva och jag ska bara skriva i en hel vecka. Ingenting annat. Låta mina tankar och idéer löpa fritt. Få gro och växa ostörda. Jag ska sitta precis där som älskar att sitta när jag skriver. I mitt kök med stora fönster, mitt i min skog, i min lilla vrå här på jorden. 

Jag tar dig med om du vill. Har länge tänkt på att det skulle vara roligt och nyttigt att dokumentera en sådan här process via bloggen och det är precis vad jag nu tänker och vill göra. Från och med fredag och en dryg vecka fram kommer jag dagligen att finnas här på bloggen med mina tankar och känslor kring skrivarveckan. Kanske kommer jag att vara lugn, härlig, glad, kreativ och lycklig dag ut och dag in. Kanske kommer jag att slita mitt hår, stångas mot det omöjliga och känna mig pytteliten, ynklig och alldeles fruktansvärt otillräcklig. Mest troligt kommer det att bli en blandning av alltihop. 

Nu händer det. Lets go. 

Genom skogarna

I dimman hörde jag tranorna. Deras omisskännliga läte, stolt och högt, skar likt rakblad genom skogarna och tystnaden. "Vi är här nu! Nu har vi kommit!" ropade de igen, ut över fälten, in varje cell.                                           

Jag förblev stående. 

Alldeles stilla. 

Leende.

Längtan efter att få spränga en vall

Jag har alltid fascinerats av människor som bryter upp, ger sig av och startar ett helt nytt liv. Deras historier inspirerar mig.

Det finns något dessa historier om det enkla som tilltalar mig så starkt. Att inte behöva särskilt mycket. Att sätta sig på ett tåg, i en bil eller i en båt ensam eller med sin familj och vinka adjö. Att leva i vildmarken, att självhushålla eller att befria sig från samhället, tvånget, bojorna och det där sövande ekorrhjulet på annat sätt. Det kan låta sig göras lite hur som helst och egentligen ganska oviktigt just hur. Det är själva känslan av frihet som utvinns ur dessa historier som letar sig under huden. 

Jag själv är så hemmakär att det nästan är för mycket. Jag lämnar ogärna min borg och mitt hem läker mig och ger mig kraft. Här känner jag mig motsägelsefullt fri och obunden och alldeles skönt avslappnad och lugn. Trygg och varm. Jag skulle med andra ord inte vilja vara kringresande och rotlös, lätta något som helst ankar eller vinka adjö. Det hade nog passat mig hemskt dåligt. Nej, det är de inte yttre resorna som egentligen intresserar mig. Det är den personliga utvecklingen och det där fina, söta som utvinns ur livet bara man tillåter sig till att tänka utanför lådan. Att spränga en vall, riva en mur eller vända blad kan öppna upp så mycket. Det kan göra hela skillnaden i ett annars monotont och i ett kanske alldeles självutplånande liv. 

Resan som jag själv började under 2016 fortsätter långsamt framåt. Just nu känns det som att jag kastat ankar för en stund. Sitter stilla, varm och trygg i båten och begrundar allt runt mig. Jag har nu vant mig vid vardagen jag skapat utifrån mina önskningar och drömmar och det är en besynnerlig och lustfylld men samtidigt också rastlös känsla. Nyckeln till allt verkat vara utveckling. Att jag verkar vilja segla ut på det där öppna havet igen, få känna vinden i ansiktet och höra vågornas rytanden. 

Så. Två två veckor kvar till att jag styr skutan mot okänt vatten. Två veckor kvar till en hel och ljuvlig skrivarvecka för allra första gången. Tills dess frossar jag vilt i andras berättelser via böcker, tidningar, dokumentärfilmer och tv. Låter mig inspireras. Suger in allt.

 

Fröer och skrivarlust

Dagarna flyter trögt fram. Februari är över oss med sin glåmiga trötthet och drömmarna om vad som komma skall med hjälp av ljus och värme. I helgen har jag piggat upp mig med att köpa fröer till vårens odlingar. Tomat, gurka, squash, morot, örter och plocksallad. Det ska bli så roligt att få allt i jorden och sedan vårda, vattna, gödsla och till sist skörda. Förra våren och sommaren odlade jag också men då var jag så sliten av alla omständigheter att det förtog lite själva energin och glädjen över trädgårdsarbetet. I år känns det helt annorlunda, liksom det mesta faktiskt gör. Visst, jag är vintertrött, men den här tröttheten är mer normal och jag känner mig i övrigt väldigt nöjd och glad med tillvaron. Så upp med hakan på mig! Och köp lite trädgårdböcker, tidningar och fröer i väntan på att kvickna till! 

På fredag ska jag skriva och jag ser som vanligt fram emot det. Känner mig lugn och trygg. Och om några veckor är det så äntligen dags för min skrivarvecka som jag ordnat åt mig. Det kommer att bli så spännande att se vad som händer med processen, materialet och kreativiteten när den får flöda flera dagar i sträck! 

Mina nyplanterade lådor förra våren. 

Vem är kvinnan bakom gardinen?

Jag får ofta frågor om vad min bok handlar om. Jag brukar skruva på mig något. Vet inte riktigt vad jag ska svara, eftersom mitt svar riskerar att bli oerhört långt. Sedan hittar jag mig själv stående i  en lite för lång monolog om min boks tillkomst. Hör min egen röst exalterad och nästan i falsett när jag deklarerar innehållet, dess motiv och inspirationskälla. Det blir så mycket information. Mottagaren brukar ha överseende. Men lets face it. Jag är förmodligen (och förhoppningsvis) bättre på att uttrycka mig i skrift än i tal. Så här kommer det. Alltså, vad handlar boken jag skriver på egentligen om för något? Och varför vill jag skriva den? 

Jag växte upp i en liten by i Skåne. Detta kunde förresten varit i vilken liten by som helst. Men hur som helst, i den här byn fanns en kvinna som inte fanns. Det vill säga, hon fanns ensam någonstans där inne i sitt kråkslott, med långt, grått hår och kutig rygg. Utanför huset sågs hon nästan aldrig. Vi barn tyckte att hon var mycket spännande och vi smög oss ofta fram till hennes hus och kikade in genom fönsterna. Kvinnan var ett så kallat original. Ett unikum, enstöring, galning eller det gångbara kittlande ordet häxa som vi barn använde oss av en hel del. Vi hetsade och kittlade varandras fantasier med den ena hemskheten efter den andra och till sist hade hon, åtminstone i våra hjärnor, blivit ett monster. Om hon fick syn på oss så sprang vi för livet och vi inbillade oss att hon sprang skrikande efter. Kanske gjorde hon också det, kanske inte. Kanske hatade hon oss. Jag klandrar henne inte. Men mest troligt var det att det var våra fantasier som spökade. Och mest troligt fanns det inget monster i den där kvinnan, utan istället någon slags tragedi.

Som vuxen har jag funderat på vem denna ljusskygga kvinna var. Och framför allt varför hon var som hon var. För några år sedan när jag mådde väldigt dåligt började jag fundera mycket över henne. Ja, över henne och andra som hon. De ensamma gubbarna och gummorna i kråkslotten. Hur hamnade de där? Kanske hade de bara haft lite otur livet. Kanske var kvinnan bakom gardinen i det fallfärdiga huset en gång i tiden som jag. 

Det finns vid första anblick inte så mycket att säga om ensamhet mer än att de allra flesta av oss verkar vara överens om att det finns två sorter. På engelska brukar man skilja mellan solitude och loneliness, det vill säga att man menar att det är skillnad på självvald ensamhet och den som inte är det. Men tänk om gränsen mellan de båda är lite mer flytande än så. För var slutar ensamheten vara ett återhämtande skydd och istället komma att bli ett fängelse?

Psykisk och social ohälsa är en stor del av vårt samhälle och det kan ta sig olika uttryck, ha olika orsaker och drabba drabbade individer olika mycket. Under min sjukdomstid, som förlöpte under gott och väl fyra till fem års tid, kom jag i kontakt med andra människor med samma svårigheter som jag hade. Våra problem var likartade och vi isolerade oss i varierande grad från vår omgivning, våra familjer och till och med från vår partner och kärleksrelation. Det som gjorde oss sjuka var att vi alla hade svårt att få barn. Ingen av oss visste inte något om vår framtid. Vi visste inte var våra drömmar och våra liv skulle ta vägen. 

Än i dag när jag läser en artikel om ofrivllig barnlöshet undviker jag gärna dess kommentarsfält. Jag vet redan vad folk skriver. I början när jag läste dessa kommentarsfält blev jag chockad. Ilsken och ledsen. Över hur man raljerade över att ofrivillig barnlöshet var ett lyxproblem, vilket landstingen absolut inte borde finansiera någon som helst vård för. Över hur man gjorde sig lustig över andra människors lidanden och desperata längtan efter en familj utan att ha någon som helst förståelse för vilket ofattbart stort livsutrymme som blev drabbat. Över hur det var så svårt att förstå hur och varför ens ofrivillig barnlöshet är klassificerad av WHO som en sjukdom.

Min bok handlar om kvinnan bakom gardinen. Min bok handlar om att hon kanske lika gärna kunde varit du eller jag. 

Foto: NASA

EKG

Så här års uppstår ett hålrum. En längre period då absolut inget händer. Då vecka efter vecka förflyter och dagarna är likadana. När vardagen klumpas ihop likt en grå och seg massa med helgerna som svagt lysande lanternor i mörkret. 

Då kommer drömmarna. Visionerna. Om nätterna förstås men framför allt på dagarna. Små, små stickande, elektriska känningar av längtan likt en rytm i ett EKG. De håller mig vaken och levande. Alert. Nästan lycklig. 

Det är inte sorgligt. För när inget händer. Det är då det händer. Världen där längst inne som kan öppnas lite på glänt. Det ivriga sökandet efter inspiration och något att släcka törsten med. Det finns tid och ro att sluta ögonen och öppna hjärtat. Fråga sig vad det egentligen vill. 

Sand. Hav. Läppar som smakar salt och stram solvarm hud över kinderna. Musiken. Den som spelar på ett torg, i ett gathörn eller i högtalaren på altanen. Doften av rök från grillen och slamrande bestick mot matbordet i kvällssolen. Ett kallt glas vitt vin. En tallrik med jordgubbar och doften av kaprifol som  livfullt klänger sig fast runt stenmuren i trädgården. Skogens alla ljud och fåglar och skällade råbockar på fältet. Tranornas sorgsna trumpetande i brandgul kvällssol. Brädan som glider tyst över spegelblankt vatten mot skär himmel och det kluckande ljudet av båtarna som ligger tyst och nästan övergivna längs bryggorna i hamnen. 

Elektriska små stötar längs ryggraden i väntan på att jag och världen vaknar. Blundar jag så är jag redan där. 

Ut med mörkret

Det råder bloggtorka. Skrivtorka. Januaritröttheten sprider sig epidemiskt från cell till cell medan världen brinner. Orka. Att behålla lugn och positivitet. Att vagga kreativiteten i sin famn och vårda, vårda, hushålla med och nära. Ibland känns allt detta så svårt. Har i dagarna funderat på att ta paus från alla världens nyheter, internet och onda aningar. Ge mig själv en närande intrycks-detox.  Ut med skiten och in med ljuset. 

Februari kommer och väntar runt hörnet.  Jag är redo att hungrigt sluka ljuset, fylla det bit för bit i min kropp tills den åter är vid liv. För just nu sitter jag i soffan och huttrar i filtar. Dag efter dag. Att innetermostaten står på 21 grader är ovidkommande. Jag tinar liksom aldrig upp. 

Jag känner hur jag är mer stresskänslig. Hur jag vissa dagar andas i otakt med tillvaron. Ändå älskar jag min tillvaro så

himla mycket. Jag behöver bara lite ljus också. Sen blir det bra. 

Söndagskvällen är kommen och det blir bra film på teven. The Danish girl. Den har jag velat se länge och nu går den på en av våra filmkanaler. Behöver träda in i den där andra världen en stund. Det var också flera veckor sedan jag hittade något bra att läsa. Önskar mig ett boktips om det är någon som har ett. 

På fredag är det skrivardag. Jag längtar och bävar. Tröttheten kommer inte hjälpa mig. Men lusten kanske? Nu ska jag ägna veckan åt att jaga ljuset. 

Havet och jag

Klockan har passerat halv fem på eftermiddagen och jag är på väg hem med matkassar från ICA. Vädret har varit vackert idag. Så galet vackert. Och ljuset ett helt annat än i december. Jag känner mig vaken. Kör ut med havet och bestämmer mig för att svänga av och parkera. Ta fram mobilkameran. Jag går i det frostfrasiga gräset med blicken mot havet och blir alldeles betagen. Detta hav. Denna solnedgång. Stillhet. Några kanadagäss tjattrar plötsligt och jag tar lite bilder när de elegant seglar ut över viken. Sedan står jag bara där. Tar bild efter bild och kan inte äta mig mätt. Det är så ljuvligt vackert alltsammans. 

Vi skulle kunna kalla det en kärlekshistoria. En spröd och finstämd. Nästan lite blygt trängtande och alldeles oskyldigt trevande. Och strax där in under ytan väntar passionen på att blomma ut i all sin prakt. I all sin härlighet.

Jag och havet. Det finns onekligen något där. Jag brukar skämtsamt påstå att jag nog varit någon form av sjökapten i ett tidigare liv eftersom allt med havet tilltalar mig så starkt. Att tonen är skämtsam är förstås bara ett alibi så att folk inte ska tro att jag på riktigt känner mig reinkarnerard. Innerst inne är jag djupt allvarlig. 

Jag upptäckte stand-up-paddling (SUP) förra sommaren. Det gick efter den där allra första provturen inte att sluta längta efter det där paddlandet. Själva tanken på att jag plötsligt kunde ta mig runt längs kusterna, med lätthet utforska kobbar och skär och glida fram nästan ljudlöst i för mig vanligtvis otillgänglig natur bet sig helt fast. Under resten av sommaren var jag hela tiden redo för nästa fix, nästa rus. Nästa tillfälle att få paddla. När det fanns möjlighet och vädrets makter var med mig hyrde jag bräda per timme här i Åsa och gav mig ut längs kusten. Efteråt längtade jag ut igen.  Och igen. 

Igår köpte jag så äntligen min första egna SUP-bräda. Jag åkte in butiken i Varberg, valde bräda och paddel, betalade, spände fast brädan på takräcket och åkte hem med ett leende på läpparna och en glädjeorkan i hjärtat. 

Havet, det är du och jag nu. 

Mandelmann-mania

Min sommarlängtan växer. Jag funderar på vilka fröer vi ska sätta i jorden och hur skönt det kommer att kännas att gå ut och ställa mig barfota på altanen klockan sex på ljusa morgonen, andas in alla dofter från skog och grönska och höra fåglarnas kärlekssånger. Det pockar liksom på. Vill inte lämna mig någon ro. 

Det finns något alldeles bitterljuvligt att vänta på denna underbara tid. Som det vore helt ofattbart att det grå och trista snart ska till att slå ut i färgskalor. Som om det inte känns möjligt att det än en gång med säkerhet kommer att ske. Men det kommer det. Det kommer att bli sommar. 

Jag satte på teven för en vecka sedan och hittade programmet Mandelmans gård på TV4. Jag blev golvad. Drabbad. Detta fantastiska program! Det är omöjligt att värja sig och jag blir som förhäxad av detta barnsligt oförstörda och härligt vänliga par som driver en ekologisk hård på Österlen. Som med så stor kärlek till djuren och ödmjukhet inför jordens gåvor verkar leva där nere skåneland i till synes fullständig harmoni. Jag hinner att tänka på att jag nog vill att de ska adoptera mig  innan jag besinnar mig och känner att det nog räcker med att följa hela serien slaviskt och möjligen titta på varje avsnitt flera gånger. Jag blir så inspirerad och glad att det nästan rusar i bröstet. Vilket feel-goodprogram! Ikväll är det äntligen, äntligen dags igen. Jag ska följa detta urgulliga par på den österlenska gården hela våren och stadigt drömma mig mot ljusare tider. Som att mitt i kalla, mörka januari varje torsdag få en påse vår och sommar serverad till sig i soffan. Missa inte ni heller för allt i världen Mandelmanns kl 21 på TV4! 

Åka av

Jullovet är slut. Allting börjar. Det ställs väckarklockor. Hjärnan slås på. Pulsen ökar.

I måndags var det alltså dags att åter kliva in i produktiviteten. Jag ska inte ljuga. Jag hade utan svårigheter klarat av en vecka till i pyjamasbyxor och rufsigt hår ända fram till lunch. Ibland är det nog tur att jag inte får bestämma helt själv. För visst är jag redo. Mer redo efter ett jullov har jag nog aldrig varit. Energinivån är hög och jag njuter av att alla bitarna i mitt arbetsliv är på plats.

Arbetsveckan på förskolan är slut och jag ser fram emot morgondagens skrivardag. Det känns så längesedan jag skrev nu, fast att det inte är det. Det är julen som varit, barnets födelsedag, nyårsafton och de där förmiddagarna i pyjamas som upptagit all plats i hjärnan. Arbetet har inte fått komma in, inte ens en liten glimt.

Så imorgon ska det bli spännande att ta vid. Slå upp datorn och sedan slå på. Jag tänker att detta kommer att bli ett galet år. 2017 kommer att gå från klarhet till klarhet, jag känner det på mig. Nu ska allt börja sys ihop. Nu ska det hända. Jag spänner fast säkerhetsbältet och trycker på gasen. Nej förresten, jag spänner inte alls fast mig. Nu blir det åka av.