Eller så är detta bara min egen och högst personliga upplevelse, sprungen ur ett perspektiv som kan bytas ut eller för all del ändras fram och tillbaka hur som helst. För i millimeterrättvisans namn så får vi ju alla och envar 24 timmar på ett och samma dygn. Varken mer eller mindre utan exakt samma tidsrymd att spendera som vi själva har lust och vilja att göra. Det är förstås ett helt nytt sätt att sätta sig in i att tänka. Att det ändå i slutändan bara är jag som väljer vad jag vill göra med mina 24 timmar, även om upplevelsen inte alls är valfrihet. Ekorrhjulet, det där som snurrar och som jag inte riktigt vet vad jag ska göra med. Omöjligt att hoppa av i farten och omöjligt att hålla jämnt tempo med det där snabbt snurrandet som det vore drivet av en osynlig, stark hand, vilken mycket starkare än mina båda. Jag har aldrig alltså aldrig riktigt lyckats med den där åtråvärda balansen som skulle göra att jag klarar det. Nej, många, många gånger har jag haft en desperat längtan efter att slänga mig ur i farten, särskilt då farten är som allra högst, ovidkommande om huruvida självaste livet skulle behöva användas som insats.
Förra året var ett sådant år, då livet gick i 190 och jag klarade till slut inte av att hänga med längre. Jag klev av i några veckor, kavlade ut mitt liv framför min granskande och efter hand klarare blick och fick syn på det här med tiden. Att det är jag själv som väljer och jag måste välja bort vissa saker och/eller välja till andra. Att börja skriva igen efter några års paus var en tydlig sak jag behövde lägga till. Jag behöver också göra en hel del förändringar på annat håll, vilket är på gång, men skrivandet... Åh, skrivandet. Detta ljuvliga som jag nästan glömt, faktiskt just därför jag inte frigjort någon tid för det. 2010 kom vår son och sedan dess har det varit fullt upp. Dessutom är min man resande under de flesta veckor och jag arbetar deltid som förskollärare (75%) och fortsatt föräldraledig på deltid (25%). Den trötthet som lade sig tungt över mig under de få timmar om dygnet jag hade för mig själv tillbringades mest i ett zombieliknande tillstånd framför teven eller surfandes på mobilen. Och här kunde jag för all del förstås försökt tagit tag i skrivandet istället men det är inte så att ens kreativitet direkt blomstrar och trumpetar fanfarer när dimman ligger sådär tätt mellan öronen. Nu är dock vår son 5 år och börjar bli större och vilket i takt med att han växer gör också den tidsrymd jag får för mig själv det samma. Dimman har lättat.
Under hösten har jag försökt lägga detta tidspussel för framtidens räkning så gott jag har kunnat. "Ska jag försöka ta tjänstledigt mer för att göra plats åt mitt skrivande?" var en fråga som jag ofta ställde till mig själv. Detta var en högst verklig plan för mig, vilket den fortfarande är, men som visade sig av olika anledningar inte vara möjlig just nu. Andra förändringar blev istället påbörjade och jag har nu en mycket spännande vår framför mig. Och skrivandet SKA få plats. Denna bloggen är en del i detta målmedvetna tänk. En blogg är ju ett vittne och en sporre lika god som någon, om inte faktiskt snäppet bättre. Här inne skapar jag ett rum där jag kan få spekulera fritt om mitt projekt, kanske träffa likasinnade och på så sätt hela tiden komma vidare i min inspiration och kreativa process.
Så tiden då? Huruvida frågan och svaret angående den är rent matematisk eller till och med filosofisk jag låter jag än så länge vara osagt. Men faktum kvarstår. Det är bara jag som beslutar om min tid. Och det är ändå en fantastisk god karamell att suga på.
Att som idag, en vanlig sketen tisdag, finna tid för att åka till IKEA och ta en lunch tillsammans med sitt fina barn är ett skolboksexempel på hur man på ett ypperligt sätt tar tar tillvara på sin dyrbara tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar