Igår kväll sändes ett av mina favoritprogram på teve. Programmet heter "Familjer på äventyr" och sänds på SVT. Det är ny säsong nu, säsong två, och jag satt bänkad framför rutan och såg med spänning det en timmes långa avsnittet där nya familjer och deras äventyr presenterades. Förra säsongen bjöd mig på fantastisk inspiration. En familj som världsomseglat i fyra år tillsammans, en annan som efter elände och utbrändhet tagit sitt pick och pack och flyttat till Nya Zeeland och ett par andra föräldrar med sina barn som levde någon annanstans i världen på ett helt annat sätt än det gamla vanliga. Det är inte så att jag vill flytta utomlands eller ens har en stark längtan efter det (om man då bortser från vintermånaderna här i Sverige som jag med lätthet skulle kunna byta ut mot dito på sydligare breddgrader). Däremot var de känslor som växte i mig varje tisdagskväll, allt eftersom förra årets oxveckor i maklig takt löpte på, allt annat än oangenäma. Budskapet i dessa var liknande som i gårdagens blogginlägg. Det är jag som bestämmer över min tid. Hur mina sekunder, timmar och dagar ska se ut och hur mina år ska passera. Bara jag. Så när jag igår satte mig framför teven förväntade jag mig samma slags känslor av inspiration som förra året. Och visst blev det så. "Familjer på äventyr" är fortfarande mitt absoluta favoritprogram.
Jag har för övrigt följt världsomseglarnas blogg sedan förra året, bloggen Mary af Rövarhamn , och jag skulle faktiskt rekommendera andra att göra det samma. Och detta trots jag inte kan ett dugg om segling, inte har några planer på packa ner min egen familj i en båt och segla iväg eller är speciellt bevandrad eller personligt sugen på äventyr av liknande slag. Jag blir som sagt bara så otroligt inspirerad av andra som bryter mot normen, som hittar andra vägar i tillvaron än den först givna och till synes självklara. Det sjunger inom mig av sådant.
Bilden är från tvprogrammet "Familjer på äventyr" säsong 1.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar