Varför skriva?

Varför vill folk skriva böcker? Varför vill människor skriva överhuvudtaget? Det finns antagligen lika många svar på det som det finns författande individer. Mitt eget svar är flera. Jag har alltid skrivit. Hittat på. Varit hisnande förtjust i andra människors författande förmågor liksom i att läsa och i de nya likväl som igenkännande världar som öppnat sig i och med det. Jag vill nog påstå att jag till och med kan sträcka mig så pass långt att jag faktiskt kan bli djupt förälskad och komma nära nog religiösa insikter när jag fått tag på något riktigt bra att läsa, liksom när jag själv sitter och skriver och får igång ett "flow".

På senare år i mitt vuxna liv har jag även kunnat dra nytta av mitt skrivande på andra sätt än just jakten på beundrande av egen kvalitativ text och kickarna som följer detta. Och det är dessa andra sätt som visat sig bli avgörande i just mitt fall av fortsatt skrivande och viljan att vilja utveckla saken ytterligare. Jag talar här om den läkande kraften i att skriva, vilken också är en väl omtalad såväl som vanligt omskriven och viktig detalj. Att få sätta ord på sina känslor, sortera dem i text och i takt med att texten löper och tar form av de olika inre svårigheter som finns för stunden blir också själen utrensad på det samma. Att alltså i terapeutiskt syfte förflytta negativa känslor från hjärna och kropp ner på ett papper istället låter kanske lite väl enkelt. Men i alla fall har det visat sig fungera väldigt bra för mig och det är något jag vet helt säkert. Kanske har det också att göra med att jag också har ett stort behov av att älta, vända och vrida på varje sten jag hittar och utforska olika perspektiv i mitt sökande efter såväl sanningen som en inre balans. Dessutom finns det ytterligare en stor del i skrivandet som också tillhör kategorin mindfullness. Alltså det där moderna begreppet som så många, och också jag, försöker lära oss mer av i takt med att vårt samhälle snurrar fortare och fortare. Att försöka koppla bort dåtid och framtid och fokusera på nuet. Leva här och nu och njuta av sinnenas registrerande av det som händer samtidigt som jag befinner mig just nu. En slags vaken och närvarande meditation som idag endast barn verkar kunna klara av med enkelhet och till fulländning och knappt heller de längre då vi vuxna ständigt drar och sliter i dem för försöka att passa in dem i våra dagliga och snårtajta scheman. Denna svåra konst och otillgängliga tillstånd, som mindfullness är, och som många måste anstränga sig hårt för att försöka lära sig och stundvis hamna i kan jag för egen del komma åt genom att endast öppna min laptop och gå in i ett worddokument.  Jag hävdar att skrivandet i dess absolut mest eftertraktade form, i "flowet", innebär timmar av mindfullness.

Jag tror på att skriva för själens skull även om pengar skulle vara välkommet. Men drömmar om att bli den stora författaren som tjänar massor med pengar är så pass ouppnåeliga att de faktiskt skulle kunna likställas med att vinna på lotto. Eller möjligen också med att råka ut för en flygolycka. Framgång av det slaget har två sidor vad jag har förstått och det är inte sällsynt att berömdhet för konstnärligt arbete och pengar som följer detta också föder stress, otillräcklighet och verkligen en omöjlighet för inre frid och mindfullness. Men vem i ärlighetens namn är jag att säga att pengar är oviktigt och kanske direkt skadligt för gemene författare eller för mig själv. Visst skulle jag älska att kunna leva på mina verk och mitt skrivande. Få sitta i lugn och ro varje dag och tillbringa timmar i "flow" och dessutom tjäna mitt dagliga bröd på det viset. Det skulle vara helt, helt underbart. Men vad är en bal på slottet.

Mitt fokus är dock just nu att verkligen, verkligen försöka göra det här för min egen skull. Att skriva en bok för att det är lustfyllt, kul och för att det stärker mig inifrån och ut. Och för att jag just nu har en färdig och enligt mig själv lysande romanidé som jag med min (berömda) envishet och växande självkänsla vill förverkliga. För visst handlar det hela om självkänsla och att den också hör samman med målbilden av den framgångsrike författaren som INTE blir refuserad av alla förlag. Om det nu vore så viktigt för mig, på det sättet, hur andra möter mina texter så skulle jag inte våga skriva något alls. Och på flera år gjorde jag inte det heller, av just den anledningen. Jag skulle under denna period inte kunnat lämna ifrån mig något alster för någon annan att läsa, eller hu så hemskt till något riktigt förlag för bedömning. Jag har fått både ros och ris genom åren för mitt skrivande och de båda har låtit påverka mig alldeles för mycket och där "jag kan inte" eller "jag duger inte" har fått ta allra mest plats. Det är alltså dags för mig att lita på mig själv och inte fokusera på en målbild som handlar om ekonomisk, statusfylld eller fåfäng framgång utan om själva glädjen och tillfredställelsen i det konstnärliga arbete som jag utför. Det är inte målet som är det viktigaste utan resan dit, har jag för mig att någon någonstans har sagt.