Att hitta hem

När vi tog steget och flyttade ut på landet, det vill säga fyra kilometer från byn, så kände jag från första millisekunden att det var ett helt och underbart rätt beslut. När vi inför visningen svängde upp på vår lilla grusväg (eller en längre grusad uppfart om man så vill), klev ur bilen och såg huset och tomten från nära håll, liggandes i stilla ro som i en skogsglänta, brusade mitt inre likt ett stormande hav. Och när sedan huset var otroligt fint och dessutom inga extra omkostnader för oss fanns det ingen tvekan om att det var just hit vi ville. Efter ett par månaders väntan i form av budgivning, kontraktsskrivande, besiktning, försäljning av vårt radhus och sedan besiktning igen, var det så äntligen dags att packa ner vårt liv i flyttlådor och bege oss ut på landet.

Vårt hus ligger inte helt solo. Längs vår lilla slingriga väg ligger sex hus tillsammans, men inte så tätt att vi kan direkt se in i varandras hus. Avskildheten är tydlig på det sättet, att var och en bor för sig. Men för första gången i mitt liv bodde jag alltså på landet, på riktigt, och fick således också för första gången uppleva grannskapets betydelse i meningen trygghet och glädje. Ett av husen är ett fritidshus och resterande åretruntboenden och ibland råkas vi husägare nere vid brevlådorna vid vägen. Oftast råkas vi inte alls, men när vi gör det är det innerligt och på riktigt. Vi hälsar på riktigt, eftersom det känns viktigt att känna varandra här ute när mörkret faller, om strömmen går, om någon är på semester, om barnen vill leka eller om det någon gång bara skulle kännas lite ensamt. Jag älskar det. Att det är helt naturligt att vi ska lära känna varandra.  Detta, så otroligt långt från stadens anonymitet och obekvämhet inför att hamna i hissen med någon eller det urbana fenomen som innebär det självvalda nästan tvångsmässiga i att passera varandra nonchalant, i praktiken så osynligt som möjligt men framför allt tyst. Nog för att jag en gång i världen tyckt att detta för all del har varit helt okej, men då hade jag å andra sidan inget att jämföra med heller.

Från skogens vita fridfullhet en stilla vinterdag till de vidsträckta, vajande sädesfälten i varm sensommar. Trädgårdens fåglar en likt en kokande regnskog i varmdisig junikväll. Juni, den vackraste månaden på hela året, med hunkex och lupiner i dikena och kvällsdoft av ljuvlig syren och kaprifol. Oktobers färger, när man aldrig vill gå in och önskar att livet vore en höstpromenad. Och tystnaden. Som om jag plötsligt kan höra mig själv.

Denna kärleksförklaring till min plats på jorden är innerlig. Ingen annanstans har jag någonsin känt mig så hemma som just här, som om jag bott här i hela mitt liv eller kanske i ett före detta. Att känna inspiration och hämta kreativitet handlar för mig mycket om denna plats. Och när jag läser om eller samtalar med andra som känner vad jag också känner, inför naturens krafter och skönhet, är det en upplevelse av nära nog religiös sort. 

Därför blev jag så himla glad när jag hittade Jonna Jintons livsbejakande, härliga blogg om livet och skönheten på landet. Dagens stora bloggtips alltså.