Sprängkraften

Förra våren var vi i vår familj på en semesterresa till Cypern, vilket också var min och min mans första utlandssemester med barn. I år ska vi till samma resmål fast i juni och jag har kommit på mig själv med att redan börja längta dit. Längta och tänka på vad som hänt sedan sist. Förra årets resa var en milstolpe kan man säga. Den var en så positiv stark kontrast till vardagen hemma att jag då förstod på allvar att det faktiskt måste vara något fel på just min vardag. Den semesterresan skulle komma att bli en sådan där vändpunkt som folk talar om. Ni vet en sån där avgörande upplevelse som man inte vet är just det just då och där i den stunden som man upplever den, men som man långt efteråt förstår att det var då det hände. Sprängkraften. Livet när det snärjer in sig långt in, letar sig in i det allra innersta och drabbar oförklarligt och plötsligt med ett helt pärlband av konsekvenser. Man förstår först inget. 

Jag minns att jag satt med tårar i ögonen på en cypriotisk buss som skulle ta mig till flygplatsen och därmed hem. Jag minns att jag inte fattade vad som hände med mig. Jag ville inte hem. Eller rättare sagt, jag ville inte hem och möta mitt liv. Just denna semesterveckan hade varit en paus från just det. En underbar frist. Förtrollade dagar då glädje och kärlek tog den plats den förtjänade. Den plats då glädjen och friheten äntligen fick ordentligt med plats. När jag satt där i sätet på bussen mot flygplatsen kände jag något nästan panikslaget växa i min kropp. Nästan som ett utslag på insidan, som började klia och störs mig likt en allerigisk reaktion. Men jag skakade på huvudet, torkade diskret bort tårarna och sa åt mig själv att skärpa mig. Jag skulle ju bara åka hem. Herregud, jag som älskade mitt hem och snart skulle sommaren och allt det härliga komma även dit. Så sluta nu, uppmanade jag mig bryskt. Det känns snart bättre. 

Livet efter den resan upplevdes plötsligt mycket konstigt. Som om livet plötsligt blivit ett par alldeles för små och trånga byxor, urvuxna och fullständigt omöjliga att få att kännas bekväma hur jag än bar mig åt. Jag tänkte väl att känslan skulle passera. Men det gjorde den inte. Flera veckor efter vår hemkomst var jag fortfarande rastlöst ledsen inuti. Känslan var att jag ville åka på semester igen så fort som möjligt. Bara åka bort tillsammans med min älskade familj. Jag drömde resor på nätet, räknade på om vi hade råd och föreslog en det ena, en det andra för min lite förvirrade man. Han förstod inte vad jag höll på med, vi hade ju nyss kommit hem, visserligen från en jättefin vecka, men han kunde inte tänka sig att åka så snart igen. Han ville vara hemma nu. 

Samtidigt fortsatte vardagen. Mitt jobb hade börjat ta oproportionellt stora mått av arbetsbörda och vid den här tiden, under försommaren, började saker och ting bli nästan smärtsamt för mycket. Jag satt mitt i en aldrig sinande ström, eller flod i det här fallet, av arbetsuppgifter och som ett slutgiltigt resultat av en mängd ofärutsedda händelser blev jag ensam ansvarig för hela min avdelning. Något som var vare sig särskilt bra eller meningen. Mina arbetsdagar smälte samman till en grå och seg sörja fullständigt omöjlig att ta sig upp ur och när den förutspått befriande semestern närmade sig hade jag nästan svårt att fästa blicken vid den som den tilltänkta ljuspunkt den så länge varit för mig. Jag kände mig trött och ledsen. Min lust verkade vara slut och glädjen över sommar och ledigheten som låg framför mig förtogs av ångesten som började komma. Oron över att jag redan då visste att semestern skulle bli alldeles på tok för kort för mina bottenlösabehov av rekreation. 

Och jag hade helt rätt. Hösten som följde blev fruktansvärd och min arbetsbelastning minskade inte, utan helt tvärtom ökade i styrka. Att jag sedan blev sjuk av all stress var inte konstigt alls. Men det som ändå är mest intressant är vad som faktiskt kan frigöras i en människa under dessa omständigheter. Hur allt kan användas till något positivt, välbehövliga förändringar och återupptagna drömmar. Hur livet kan bli värt så otroligt mycket mer efter ett sådant här uppvaknande. Jag tycker att det är otroligt och fantastiskt på alla sätt. 

Inför nästa resa i juni kommer jag ha med mig en vardag och ett liv i bagaget som är på väg i rätt riktning. En vardag som känns bra och ger kraft och styrka istället för att bryta ner mig. Jag börjar ett nytt arbete om fyra veckor, jag har kommit igång med och ger liv åt mitt skrivande och jag är den som bestämmer över mitt eget liv, istället för att låta yttre omständigheter ha makten över mig. Jag ser nu så mycket fram emot varje morgondag, oavsett veckodag. Min beslutsamhet i att hålla mig frisk och njuta av allt som livet bjuder mig är icke förhandlingsbar. 

Livet är verkligen som en chokladask. You never know what youre gonna get.

Hela familjen i semesterhattarna.