Blogg och romanidé i välfungerande symbios

Det var året 2007 som jag för första gången startade en blogg. Då, när det begav sig, var allmänt bloggeri i startgroparna, det vill säga att de största bloggarna hade fått den plats de förtjänade och att folk i allmänhet började upptäcka de personliga fördelarna med att blogga. Den första bloggen, liksom den här, var inriktad på skrivande. I alla fall i den meningen att jag då, ung och inte ännu särskilt ödmjuk, ville få ner vad jag sedan skulle förstå i mångas ögon var provokativa tankar, inte sällan feministiska, på pränt. Lite som att skriva krönikor, fast inte för en tidning utan enbart publicerade av mig själv, utan filter och med en hel del naiva föreställningar om att mänskliga värderingar var inför någon sorts allmän beundran och tillgivelse. Det hela slutade med att jag fick möta den krassa verkligheten, i alla fall den som finns på internet, näthatet i sin linda, då i och för sig av betydligt mer oskyldig karaktär än vad den tyvärr är idag. Jag fascinerades av att kunna nå ut, av diskussionerna och kände att allt var rätt så givande, men tröttnade på att ständigt tvingas i in ett defensivt förhållningssätt och stängde således bloggen redan efter ett par månader.

2008 började något annat att pocka på min uppmärksamhet för att inte tala om att det där andra också började sluka allt mer av min energi och mina tankar. Jag och min man försökte få barn tillsammans, och det gick inget vidare. Någonstans i det tomrum som blev till när livet tog en oväntad vändning, genom otaliga läkarbesök, gynekologstolar, provtagningar, hormonbehandlingar och fysisk så väl som psykisk smärta, startade jag bloggen Skål från ensamheten, vilken handlade om ofrivillig barnlöshet och IVF-behandlingar. Jag ville i denna få ur mig all frustration, all sorg och längtan och gissade att bloggen skulle kunna ge mig ett utlopp och en sorts tröst i all bedrövelse. Det visade sig att jag hade helt rätt. Den fantastiska värld som öppnade sig, i och med att mitt bloggande utvecklades till något innerligt, privat och till hjälp både för mig själv och andra, blev till och med mycket mer än vad jag förväntat mig. Jag fick kontakt med andra i min egen situation och den vänskap med mina olyckssystrar som blev till där någonstans i cyberrymden, kom att bli på grund av min situation på många sätt mer verklig och betydelsefull än den som jag hade i verkliga livet. Man skulle kunna kalla min blogg för en ofrivillig succé. Under 2008-2010 som min blogg levde och frodades, fick jag en hel del läsare och faktiskt flera erbjudanden om att börja blogga för några större sajter. Jag som redan då hade drömmar om att kunna leva på mitt skrivande var dock vid den tidpunkten så pass sliten och trött av all smärta runt omkring mig att jag helt enkelt var tvungen att tacka nej till dessa fina erbjudanden. Jag kan då och då gräma mig så här i efterhand, men förstår samtidigt att det då, när dessa erbjudanden gavs, inte fanns något annat för mig att göra än att göra just det jag gjorde. Tiden var inte rätt och jag hade annat att uträtta. I slutet på 2010 kom så äntligen vår underbare son och jag avslutade mitt bloggprojekt om barnlöshet och IVF med flaggan i topp.

Under 2011 gick jag ofta tillbaka och läste i min gamla blogg och insåg efter ett tag att jag faktiskt hade ett rätt så gediget material texter i min portfolio. Att dessa texter i framtiden skulle kunna komma att bli till glädje för vår son slog mig förstås allra först, men jag förstod sen också att de dessutom kanske skulle kunna vara till hjälp för andra i en liknande situation som min hade varit. Jag bestämde mig för att hyfsat lågmält och med ensamrätt på produkten sedan publicera mina texter och dagboksanteckningar i en bok, allt genom förlaget Vulkan. Med stor glädje kunde jag konstatera att det fanns ett visst intresse för boken och jag sålde några exemplar, även om utgivningen i sig inte hade något större vinstintresse, i alla fall av ekonomisk sort, då jag också valde att samtliga texter och hela bloggen skulle ligga kvar i sin ursprungliga form, helt gratis på internet. Tillgängligheten kändes viktig för mig, att andra som behövde skulle kunna få gå in och läsa och kanske finna tröst i min blogg, utan att det skulle kosta dem något. Min bok har förstås hamnat hos många av mina vänner och släktingar, men också hos gamla bloggläsare, nya bloggläsare och i alla fall ett tummat exemplar ligger mig veterligen fortfarande kvar på en barnmorskemottagning någonstans i södra Sverige, har jag hört. Det gör mig både varm och stolt inombords, att mina ord kanske kan bidra med någon form hjälp eller tröst för de som går igenom ofrivillig barnlöshet med allt vad det innebär. Jag får då och då små påminnelser om att min bok lever och frodas genom att någon hör av sig och undrar var de idag kan köpa ett exemplar. Just idag finns den dock inte kvar för försäljning på förlaget, av tekniska orsaker, jag har tyvärr fått hänvisa till bloggen på nätet istället.

Det var i alla fall dessa små påminnelser från människor som fortfarande tycktes vilja läsa mina texter som jag nu några år senare började fundera på om jag skulle ta och skriva en bok till. Under det gångna året tampades jag dessutom med massor av yrkesmässiga kval och det ena ledde så småningom till det andra. Jag behövde börja skriva igen, insåg jag efter ett tag. Och kort därefter kom en romanidé till mig, som på beställning. Min idé var ständigt närvarande, pockade på min uppmärksamhet, började rent av förfölja mig och upptog mer och mer av mina tankar tills jag kände att jag inte längre hade något egentligt val. Detta var helt enkelt en bok som måste bli skriven. Under hösten började jag skriva lite utifrån min idé, som för att kontrollera om den skulle bära, och det gjorde den. Men hur jag skulle gå till väga för att få tid, kreativitet och lust att räcka till för att förverkliga alltsammans var då ännu något av en gåta. Nu några månader senare sitter jag här med en klar och tydlig romanidé och även ett färdigsnickrat ramverk om hur denne ska förverkligas. Min blogg är en del av hela projektet och jag hoppas att den blir lika givande, på alla sätt möjliga, för mig som mina tidigare erfarenheter av liknande. Min berättelse  kommer föga förvånande att ligga i inom områdena och tillika kombinationen kärleksrelation och barnlängtan, vilka förstås har upptagit en stor del av mitt eget liv. Det finns alltså en liten del av storyn som är självbiografisk, att använda egna erfarenheter är ju något många författare gör, men framför allt är berättelsens syfte att lyfta det psykologiska traumat som kan drabba kärleksrelationer under så pass stark press som ändå en ofrivillig barnlöshet innebär. Det kommer även att finnas en rent historisk knorr i berättelsen, baserat på en verklig händelse som inte är min egen, som är tänkt att ge storyn en krydda av, ja man kan kanske kalla det, feministisk karaktär.

Stay tuned.