Den nyckfulla kreativiteten

Under de senaste månaderna kan man säga att jag fått uppleva ett intressant experiment i kreativitet. Under förra året sjönk jag djupare och djupare ner i stress och ohälsa. Det är för övrigt och tyvärr inte särskilt sällsynt att det blir så i perioder i läraryrket. Arbetsåren kan skilja sig från varandra i förutsättningar och möjligheter som natt och dag ungefär. Ena året kan saker och ting fungera bra, medan allt plötsligt rämnar runt en efterföljande år. Förra året var för mig ett riktigt uselt år. En negativ sak efter en annan hände, liksom fallande brickor i ett dominospel, och drabbade min arbetsplats vilket lämnade mig maktlös, stressad och ensam med allt för omfattande ansvar. Det hela var så pass betungande för mig att jag så småningom, natt som dag, oroade mig över hur jag skulle organisera ihop allt. Under hela min sommarsemester fortsatte hjärnan att gå på högvarv och för att sedan fortsätta långt in på hösten för att jag till slut en morgon i början på december brakade samman. Då hade kroppen sedan länge signalerat till mig, också rent fysiskt, att jag borde ta en paus. Magen hade krånglat i flera månader, jag kände mig konstant nedstämd och trött och den morgonen jag fick gå hem kändes det på riktigt som att någon hade lagt en snara runt min hals och drog åt. Efterföljande veckor hämtade jag mig sakta men säkert, för att sedan lagom till nyår faktiskt må riktigt bra igen. Ett, som jag har förstått, förhållandevis snabbt tillfrisknande vilket jag är oerhört tacksam och glad över.

Det som hände mig när jag klev av, tog ett par steg tillbaka och tvingade mig själv att titta på situationen, var perspektiv. Frågor som rörigt snurrat runt i min hjärna i månader kunde nu sorteras upp och i många fall till och med besvaras. Vad vill jag? Vad behöver jag? Vad borde jag? Vart är jag på väg? Varför fungerar jag på det sättet som jag gör? Här framkom att mina tankar och idéer om mitt skrivande spelade så stor roll att jag i sorteringsprocessen själv blev överraskad. Kunde min otillfredsställda längtan efter att få ägna mig åt att skriva ha mer att göra med min ohälsa än vad jag någonsin kunnat anat? Det är märkligt hur vi människor gör allt för att förtränga vilka vi är och vad vi vill göra med våra liv och särskilt när dessa saker också råkar vara önskningar som inte kommer att generera en vinst av ekonomiskt slag. Vilket i sig egentligen är direkt löjligt i ett land som vårt, där vi rent materiellt och behovsmässigt har allt vi behöver och mer därtill. Så vad är det egentligen som gör oss beredda att göra våld på vår egen person och personlighet under kanske ett helt liv eller åtminstone ett arbetsliv? Är det andras föreställningar om en som spelar roll? Att om man tillräckligt länge har byggt upp sin personlighet kring saker som förväntas av en istället för kring de saker som man faktiskt vill, så blir det svårt att senare backa bandet för att göra om och rätt? 

Att jag måste rita om min inre karta så att mitt skrivande får plats blir nu väldigt tydligt. Och om jag ska få plats med att skriva så räcker det inte med att avsätta tid för ändamålet, vilket jag först trott skulle bli den största utmaningen. Nej den största utmaningen är, har jag kommit på efter att jag nu varit tillbaka på arbetet i snart två månader, istället att se till att energi, lust och kreativitet räcker till. Så att mitt förskollärarejobb inte helt äter upp min glädje och ork för att skriva. Under de senaste två veckorna har jag tyvärr sakta halkat ner i begynnande trötthet och olust och i och med detta också en oro inför skrivandets upprätthållande. Och nu, efter endast två dagars vab och vila, känner jag att kreativiteten återvänder och vaknar till liv med full kraft igen. Idéer kring min bok börjar åter plötsligt dyka upp spontant och på ett härligt vis, till exempel när jag lagar mat, är ute med hunden, slänger sopor, kör bil eller skurar toaletten. 

Jag har alltså nu lärt mig att min kreativitet är levande och härlig men även en skör och sårbar sak. Och en för mig livsviktig ingrediens jag bör vårda likt ett nysått litet frö som inte bara måste ges tid utan också måste vattnas, ges näring och ljus. Nu ska jag bara dra nytta av mina lärdomar och omsätta dem i praktik, vilket ofta är lättare sagt än gjort. Men det ska gå!