När jag är hemma och vabar eller är sjuk tänker jag ofta på hur det var när jag själv var liten och sjuk. Hur positiva de minnena ändå är, trots att det förstås måste varit så där jobbigt och ohärligt som det också är drabbas av virus och bakterier. Men allt jag nu som vuxen kan minnas är de där serietidningarna, vindruvorna och chokladen. Och den villkorslösa omsorgen och kärleken från en vuxen som fanns där bara för att vara med mig. Bara för att pyssla om mig. Det fick mig att känna mig betydelsefull och viktig. Älskad.
Jag är övertygad om att det är precis sådant gör underverk för barns självkänslor och som sedan följer dem hela livet. Att som liten och sjuk få känna att det är helt okej. Att i lugn och ro och tillsammans med dom som man älskar allra mest få tillfriskna och kanske till och med få ha det lite mysigt. Att aldrig någonsin behöva känna att man är till besvär för sina förvärvsarbetande föräldrar på grund av att de måste vara hemma i några dagar. Att mamma och pappa vill vara med mig, oberoende av världen utanför.
Jag själv chansar därför aldrig. Jag skulle aldrig skicka signalen till mitt barn om att det bara är att bita ihop, sluta sjåpa sig, klä på sig och ge sig iväg. Göra allt detta trots att jag innerst inne vet att mitt barn inte mår helt ok. Vad det än må vara. En förkylning, lite huvudvärk, magont eller det att orken helt enkelt tryter spelar väldigt liten roll. För vill jag på riktigt visa mitt barn att jag lyssnar på honom och att hans ord, signaler och känslor betyder något för mig, så är det precis just nu som jag har möjligheten att göra just det.
När Vilgot blivit vuxen vill jag att hans sjukminnen ska vara lika ljusa som mina är. Och hur han genom dessa minnen i sin tur ska kunna ge sina barn detta underbara. Detta underbara som finns i känslan av att aldrig vara till besvär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar