Jag körde hem till hunden på lunchrasten, och får ibland vid den tiden på dagen när trafiken är gles och folk är på sina arbeten, fina naturupplevelser på vägen. Ibland är det en älg som är på väg någonstans och ibland är det, som idag, rådjur på lunchpromenad. Jag måste då alltid stanna till. Stanna upp och se dessa vackra varelser och ta vara på ögonblicket. Idag stod de på vägen, tog sin tid och flyttade sig till slut makligt över vägen till vägkanten. Människa och djur studerade varandra i någon minut. Rådjuren stod alldeles stilla, som om de lugnt och nyfiket väntade på vad jag skulle göra härnäst, och tittade på mig med sina stora och mörka ögon. Jag skulle kunnat stanna där mycket längre, för jag älskar dessa små och samtidigt stora upplevelser. Förundrar mig över hur dessa skogens egna lever sina liv så fria och på ett så enkelt och ursprungligt sätt, precis så som de är födda att göra. Generation efter generation, oberoende av tiden eller människan. Människan. Vi som tror att vi har svaren på allt. Hur allt förhåller sig, hur saker och ting bäst fungerar. I ögonblick som dessa, i mötet med vilda djur blir det så tydligt att det faktiskt inte alls förhåller sig så, att det inte är människan som vet bäst hur livet ska levas. Människan, alltså jag i det här fallet, jäktade vidare. Jag körde motvilligt vidare, men dröjde mig längtansfullt kvar i tanken på att få stanna upp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar