tisdag 29 november 2016

Bakom boken

Jag befinner mig i upptakt inför  analkande skrivardag. Känner hur skönt det ska bli att få sätta mig. Låta det tomma husets tystnad omsluta mig och den rastlösa stormen blåsa inuti. Jag kan nog aldrig riktigt förstå vad som sker hur mycket jag än försöker fånga, beskriva och ibland på ett närmast kirurgiskt sätt dissikera de rivande vindarna, eller kreativiteten som den också kallas. Kanske är det omöjligt och också möjligen lika bra det. 

Jag får ibland frågan om jag har gått någon skrivarkurs eller om jag skulle vilja göra det. Svaret är konsekvent nej. Inte alls för att jag tror att det egentligen är något fel på sådana kurser. Eller för att jag tror att just jag är särskilt begåvad och inte alls behöver någon som helst vägledning. Nej, tvärtom tror jag att de där kurserna kan vara väldigt bra. Fast för någon annan. Av samma anledning som att det kanske är lika bra att jag inte riktigt på ett intellektuellt vis lyckas fånga den kreativa processen, vill jag inte heller på ett för ingående sätt analysera min stil av skrivande eller varför jag gör eller tänker si eller så med mina texter. Jag tror för egen del mest på musiken. Att det är den som just för mig är allra bäst att lyssna på och som kommer att leda mig rätt. Den där känslan mellan orden. På hur tonerna når mig och möjligen också når andra. Jag är tror och är rädd för att just min musik skulle bli ointressant och platt om den följde någon slags strikt regelverk. Och möjligen på att regelverket skulle kunna vilseleda mig rakt in i någon slags låsning eller skrivkramp. Därför låter jag bli att gå kurser. Kanske är det dumt. Eller bra. 

Men en podd eller två kan jag ändå intressera mig av och finna nyttig. Det är dessutom så fängslande och roligt att lyssna på hur andra ältar sitt skrivande. Hur till exempel andra författare har gjort för att frigöra tid och starta sitt skrivande på allvar. Inspirationen rusar helt vilt i mig av sådant. Jag har just upptäckt Daniel Sjölins podd om litteratur och skrivande "Bakom boken" och blev så där obeskrivligt glad som jag ibland blir när jag hittat något riktigt bra att inspireras av. Den finns på storytel. Lyssna och njut. 





torsdag 17 november 2016

En droppe midnatt



Jason Diakité, eller Timbuktu som han också kallas, har skrivit en bok. Det är ingen egentlig eller random självbiografi även då den helt klart handlar om hans identitetssökande. Nej, den är något mer än så faktiskt, något som han också själv nämner i boken att han vill att den ska vara. Jag skulle etikettera den som kort och gott fenomenal.

Bara dagar efter att USA får sin mest hatiska och oberäkneliga president någonsin släpps "En droppe midnatt". Det är som om Jason visste redan för två år sedan, då han påbörjade sitt skrivande, hur det amerikanska folket skulle rösta. Kanske gjorde han det på så vis att han haft insyn i det fattiga USA på ett sätt som många av oss andra i Sverige inte har. Den här boken får mig för första gången att förstå hur Donald Trump kunnat hända och vilken slags kollektiv uppgivenhet som möjliggör och släpper loss dessa mörka krafter.

Genom att ta del av sin och sina föräldrars, gemensamma och separata, historia djupdyker Jason Diakité rakt ner i det svarta, fattiga och utsatta USA. Han reser mot sin fars inrådan till South Carolina för att träffa sina släktingar. Släktingar liksom Jason själv och hans far har en mörk hudfärg och som bor i den amerikanska och djupt rasistiska södern, i hopplös fattigdom och stor social utsatthet. Han besöker bommulfälten där hans förfäder i generationer levde som slavar och dagligen fick deras ringa värde inpiskat i sina medvetanden. Jason gör flera och högst begripliga paralleller till koncentrationslägrena i Europa och hos mig som läsare trillar pollett efter pollett hårt ner i mig. Det blir så obarmhärtigt tydligt hur de svarta människornas historia i samma andetag är de vita människornas historia. Jag tänker på en särskilt plats i boken där Jason besöker ett bommulsplantage och hur han funderar på hur godsägarens familj kunde klara av hålla slavarnas lidanden ifrån sig. Hur otroligt många tankevurpor som faktiskt måste tvingats göras i godsägarnas medvetanden för att de sedan stilla skulle kunna klara av att se på, rättfärdiga missförhållandena och normalisera vad som pågick. Mina tankar går ofrånkomligt till allt annat hat som genom historien avmänskligat människor på grund av deras hudfärg, handikapp, etnicitet, religion sexuell läggning och kön. Vidare går mina funderingar förstås till nutid och vad som faktiskt pågår mitt framför våra ögon 2016. Hur många framtvingade tankevurpor och hemmasnickrade konspirationsteorier behövs av oss idag för att rättfärdiga vad som nu pågår i Europa och resten av världen? För att rättfärdiga att det faktum att vi alla i väst, är om inte direkt så indirekt, delaktiga i så många människors lidanden, utsatthet och också i att avhumanisera dessa? 

Ja, det är viktiga lampor som tänds när man läser "En droppe midnatt". Jason Diakité har absolut skrivit något väldigt angeläget och jag kan föreställa mig hans iver för två år sedan när han satte igång med projektet. Hans språk är dessutom fint, nyanserat och oklanderligt. Något som jag förvisso redan innan jag började läsa hade på känn, då hans musikaliska texter alltid tilltalat mig.

Jag önskar och sätter mitt hopp till att boken jag just läst kommer att få en signifikant betydelse i vår världs samtid. För vår framtid. Ingen av oss är historielösa eller på något vis oskrivna blad. Ingen av oss saknar ett ansvar för hur vi väljer att forma mänsklighetens framtid eller för vilka tankevurpor och omständigheter vi väljer att använda oss av som möjliggör att vi kan vända bort blicken från det otäcka. Inte någon av oss saknar idag möjligheten att använda oss av vår historia som ett konstruktivt och kärleksfullt verktyg i vårt framtidsskapande. Inte en enda av oss.



fredag 11 november 2016

Min önskelista

Dödstrött efter en mycket produktiv fredag. Har suttit och skrivit hela dagen i någon slags mellanflow. Funderar nu mycket på källor och någon slags korrekthet. Allt från uppfinnandet av en adress i Helsingborg som skulle ha funnits 1967 till varför en av mina karaktärer på mest trovärdiga sätt väljer att att avstå från den största kärleken av dem alla.

Att skriva en trovärdig bok, vilken upplevs som sann och gripbar, borde påminna en hel del om hur skådespelare och regissörer resonerar kring trovärdigheten av sina roller. Vilka nyanser behövs? Hur skulle det och det sägas/upplevas/göras i verkligheten? Vad är mest trovärdigt men framför allt vad får trovärdiga saker och ting att också bli till starka nog och sticka ut tillräckligt mycket för att de ska kännas värdefulla för läsaren? 

Jag visste att min romanidé var svår redan från början eftersom två karaktärer på helt olika platser i tidsaxeln ska vävas samman. Men jag gillar att hitta lösningar, förkovra mig i historia och  utmanas i mitt skrivande så det går faktiskt riktigt bra. Flera gånger under mina gångna arbetstimmar har jag tagit mig gör pannan och tänkt att jag måste vara galen som tror att jag kan göra detta svåra och sedan därtill dessutom tro att jag kan göra det bra. Men jag är väl lite galen helt enkelt. 

Jag börjar också få ett rejält sug efter att börja bearbeta råmaterialet. Får mycket idéer som jag skriver upp så fort jag hinner. Idéerna kommer ofta till mig när jag kör bil, lyssnar på ljudböcker eller promenerar, det vill säga när jag som minst har möjligheten att skriva upp dem. Men så fort jag kommer över en riktigt exceptionellt bra idé så måste jag skriva upp den så fort det går. I min telefon, almanacka eller på en enkel lapp. 

Helgen stundar och det ska bli skönt med vila och familjehäng. Och äntligen börjar vi nosa på den tiden på året  som jag tycker så oerhört mycket om - julen. Tjolöholms julmarknad har startat och imorgon ska vi dit. Jag ser väldigt mycket fram emot årets första glögg och den stämningsfulla miljön på slottet. Och Vilgot ska få besöka tomten och önska allt vad nu en snart sexåring möjligen kan önska sig. 

Själv önskar jag mig en hel del efter denna surrealistiska och oroande vecka i världshistorien. Jag hoppas så innerligt att det finns någon som helst god och högre makt där ute och inom oss själva som tar emot den typen av önskelista där konstruktiv dialog, anständighet och medmänsklighet står allra längst upp. Låt oss verkligen, verkligen hoppas och tro på det. 






måndag 7 november 2016

Mot främmande horisont

 Min favoritvecka har börjat, den då jag har min skrivardag. Jag märker att jag alltid per automatik börjar förbereda mig. Växla om när det närmar sig. Nackdelen i att skrivardagarna ofta ligger glest är att jag måste göra just detta. Huruvida jag växlar upp eller ned vet jag inte. Det är som en form av nödvändig ställtid, eftersom jag halkat ur mitt skrivarmode sedan senast. Som tur är finner jag detta oftast hyfsat lätt att göra. Men det är klart att jag skulle önska att skrivardagarna låg tätare, så att jag kunde använda mig av bränslet ifrån senast. Så att jag lite lättare kunde surfa vidare in i nästa skrivstund lite mer obehindrat driven. Lite mer obehindrat kreativ, vaken och sorterad i mina idéer. För jag har nu förstått att jag och det där bränslet, som jag lärt känna som en starkt brinnande kreativitet, förmodligen hade kunnat åstadkomma fantastiska saker tillsammans bara vi gett oss chansen. Tänker mycket på hur jag skulle kunna gå tillväga för att ta tillvara på denna magi, som verkar brinna nästan slut lagom till nästa skrivardag. Som jag sedan igen och igen måste blåsa liv i, för att efteråt inte kunna göra annat än att hjälplöst se på hur den glider mig ur händerna. Jag har länge funderat på om jag ska ta mig en hel skrivarvecka. En hel och sammanhängande vecka att bara få arbeta och ånga på. Alltså att i en hel vecka befinna mig i boken, i mitt huvud, i min kreativa process. Jag är nyfiken på vad som då skulle ske. Vad skulle då skulle hända med mig, mitt skrivande och min historia? Jag känner tydligt att det snart är dags för mig att ta detta nästa steg. Dags för att i ytterligare en etapp breda ut min vingar och låta luften under dem bära mig mot främmande horisont.