fredag 24 mars 2017

Hosta och perspektiv

Efter en helt fantastisk vårdag, släpandes på utemöbler och massor med trädgårdslek hörde jag under hur pojken började hosta under gårdagskvällen. Gråtandes kom han sedan in till oss på natten och berättade att han kände sig sjuk, somnade om men vred sig oroligt och förkylt fram och tillbaka. När morgonen kom insåg jag att han måste stanna hemma från skolan. Han kändes krasslig och hostan hade tilltagit. En gång när han var tre år fick han lunginflammation och den upplevelsen sitter djupt kvar i mig. Minnet av det lilla matta, oigenkännliga barnet som insjuknade så fort. Mammahjärtat som nästan slets itu och mina ostadiga händer som oroligt matade pojken med penicillin. Jag minns tacksamheten inför att mitt barn just då bodde i Sverige och i vår tid. Sedan Vilgots lunginflammation tar jag hosta på allvar. Alltid.
Han är pigg nu. Pärlar och tittar på melodifestivalklipp på youtube om vartannat. Sjunger lite mellan hostningarna. Sedan ska vi åka ner till affären. Jag har lovat honom lite gott och en ny bamsetidning. Det kommer att bli en mysig dag. 

Jag tänker på att det nog är bra att ta en liten skrivpaus. Efter att ha skrivit i en hel vecka känns hjärnan onekligen smått bluddrig. Lite dimmig. Det blir bra med en paus och låta texterna och idéerna få mogna lite. Få perspektiv på arbetet som jag lagt ner under veckan och verkligen känna in och efter huruvida allt stämmer eller ej. 

Tittar ut genom fönstret och ser att det blir ännu en fin vårdag. Hela helgen ska bli fin enligt alla prognoser. Jag ska ge mig ut i trädgården och feja. Klippa ner och gödsla upp. Göra iordning odlingsbäddarna. Lägga mig i hängmattan och njuta av ljudet av fåglarna och värmen från solen.

onsdag 22 mars 2017

Var mitt hjärta bor


Vem är du, vem är jag, levande charader... Jo du, Arja. Det är just det vi kanske alla borde ställa oss men så få av oss gör. Har i dagarna läst ut Camilla Davidssons "Under vintergatans alla stjärnor" om en kvinna som bestämmer sig för att göra en pilgrimsvandring, och måste erkänna att det finns en hel del i den boken som jag känner igen mig i. Och det är jag förmodligen allt annat än ensam om. För vem har inte brottats med den stora frågan om vad en borde göra göra med sitt liv? Kanske finns det en och annan lycklig som har sluppit eländet men de flesta av oss ställs för eller senare inför frågan. Man kan förstås välja att ducka, sätta skygglappar på  fortsätta  att raskt galoppera ostört genom livet. Men för några av oss går det till en viss punkt där det inte längre går att blunda. Camilla Davidssons bok är nog inte en av mina favoriter, men den har onekligen en viktig poäng. Att alla borde stanna upp, tänka till och skita i att inordna sig efter yttre faktorer. Och sluta vara alla så duktigt till lags.

Saker och ting går från klarhet till klarhet. Jag har fått mycket gjort idag. Har gått igenom många kapitel, skrivit till och tagit bort. Gick en promenad med hunden i solen nu på eftermiddagen och fick lust att slå volter, dansa, hjula och hoppa hopsasteg av glädje över min skrivarvecka. Ja, om jag hade varit gymnast hade allt det där varit en självklarhet. Istället fick jag nöja mig med att springa, leka och tjoa med hunden lite, höja volymen på Håkan Hellström i lurarna och le från öra till öra. Känner verkligen att jag gör precis det som jag borde göra med mitt liv.

Ännu en arbetsdag framför mitt manus är  till ända och det är dags att åka till skolan för att hämta barnet. Och imorgon bär det av igen.

tisdag 21 mars 2017

Hitta vilse



Igår kväll funderade jag över vad det var som byggdes upp inom mig. Jag tänkte att jag borde känna mig glad, ändå var jag allt annat än just det. Det var en vilsenhet och särskilt sinnesstämning som grep tag och inte ville släppa. Jag insåg till sist att det faktum att jag nu var färdig med råmaterialet, det vill säga hela berättelsen och dess dramaturgi, händelseförlopp och karaktärer, gjorde mig sorgsen. Att det hela var som att säga farväl till det roliga jag haft med det stora, fria och övergripande skapandet, det där härliga och lustfyllda utan gränser. Det har varit så otroligt kul att få skriva så. Men ramverket var nu helt färdigt och de flesta bitarna satt nu där de skulle. Nu skulle nästa steg tas. Jag tänkte att det hänt så plötsligt. Som att jag blivit färdig utan förvarning. Vips bestämde jag mig för att skriva ett slut för att känna om det var rätt. Och det var det. Plötsligt fanns en bok framför mig på laptopen. En förvisso ofärdig version av den men ändå.

Öppnar datorn och sätter mig vid köksbordet och anteckningsblocket och pennan ligger bredvid och bara väntar på att användas. Jag är på väg vidare och inget kan hindra mig. Nu börjar finliret. Få melodin att spela över alla texterna. Få allt att stämma. Lägga till vissa saker och ta bort andra. Måla de sista fina penseldragen och få skuggorna att fungera. Jag har massor med idéer som kommit under de senare månaderna och har varit så sugen att gå tillbaka och joxa med texten, men låtit bli. Jag har velat vänta tills dess att jag skrivit klart basen och det känns som ett rätt beslut. Mina idéer har fått mogna och jag har med tiden lätt kunnat sålla bort allt det i tankarna som visat sig vara onödigt.

Nu börjar det och jag vet inte hur lång tid det kommer att ta. Kanske en månad. Kanske ett år. Men en färdig bok känns inom räckhåll vilket är en otrolig känsla. Nu börjar det.

söndag 19 mars 2017

Högläsningseffekten

I fredags tog jag en drink med en god vän. Vi satt där i hennes kök, mittemot varandra, och samtalade. Våra samtal brukar vara intressanta och brukar generellt handla om livskonsten, det vill säga den svåra konsten om hur man bäst skapar utrymme för sättet som man helst vill leva på. Hon målar och jag skriver och samtalen och våra perspektiv blir ofta ur kreativitet, mod och frigörelse.  Efter att ha suttit och skrivit hela dagen så föreslog jag till sist att få läsa ett stycke från min bok för henne. Nervositeten grep tag i mig när hon sa ja och jag slog upp min text på telefonen. Detta var första gången jag delade med mig av min bok till någon. 

Det slutade med att jag läste tre random kapitel. Hörde min egen röst läsa min egen text från min egen bok. Det var en mycket speciell och nyttig upplevelse. Dels fick jag feedback och dels hörde jag melodin på ett helt nytt sätt. Jag var så stolt och glad över att jag äntligen fått ändan ur och bett om respons. Det var en så stor och nervös utmaning för mig. Men samtalet efter kring texterna var så utvecklande och givande att jag genast fick massor med ny energi och en ännu bättre självklarhet inför mitt material. Och en massa idéer förstås!   

Idag har jag, håll i er, skrivit FÄRDIGT hela råmaterialet. En stor milstolpe är nu nådd och jag påbörjar finliret redan imorgon.   

Nu skulle man haft ett glas champagne eller nåt. 

fredag 17 mars 2017

Sol ute. Önskar mig lite mer sol inne.

Jaha, så blev det fredag. En alldeles ljus och klar morgonhimmel mötte mig när jag drog upp gardinen. Jag klev upp, skickade pojken till skolan och gav mig ut på en kort löprunda. Duschade och tog hunden på en sväng. Så. Nu var jag redo. Jag var pigg. Skrivsugen. 

Jag satt sedan och kämpade hela förmiddagen med en text som inte ville samarbeta. Som inte ville stämma för mig. Det gick minst sagt trögt och jag har endast lyckats åstadkomma en och en halv sida skriven text på hela förmiddagen. Att den sedan och till sist ändå blev väldigt bra får jag helt enkelt trösta mig med. Och förstås att hela nästa vecka ska vigas åt att skriva MASSOR.

Nej, nu tar jag faktiskt helg och unnar mig en ledig eftermiddag tillsammans med min familj. Må inspiration, kreativitet och det ultimata flowet istället infinna sig på måndag. Jo, jag ber om lite mer ljus tack.




onsdag 15 mars 2017

Häng med på skrivarvecka!

Från och med fredag har jag en vecka och en dag framför mig i min skrivarvrå. Det hela känns mer än vad jag trodde att det skulle göra. Det känns på många sätt alldeles fantastiskt och stort. Jag föreställer mig nu hur jag kommer att få stanna i mina texter och den alternativa värld jag skapar längre än jag någonsin gjort förut. Det kommer att bli jäkligt bra. Mitt hjärta har ropat efter detta så ofattbart länge. Först ropat och ropat för döva öron. Sedan har allt blivit långsamt begripligt för att till sist vara så uppenbart att jag inte för mitt liv nu kan förstå hur jag i alla år lyckats undkomma denna allr innersta och djupt innerliga vilja. Jag kliver nu över tröskeln och ger mig ut på öppet vatten. Det blåser vind i seglen.

Jag ska skriva och jag ska skriva och jag ska bara skriva i en hel vecka. Ingenting annat. Låta mina tankar och idéer löpa fritt. Få gro och växa ostörda. Jag ska sitta precis där som älskar att sitta när jag skriver. I mitt kök med stora fönster, mitt i min skog, i min lilla vrå här på jorden. 

Jag tar dig med om du vill. Har länge tänkt på att det skulle vara roligt och nyttigt att dokumentera en sådan här process via bloggen och det är precis vad jag nu tänker och vill göra. Från och med fredag och en dryg vecka fram kommer jag dagligen att finnas här på bloggen med mina tankar och känslor kring skrivarveckan. Kanske kommer jag att vara lugn, härlig, glad, kreativ och lycklig dag ut och dag in. Kanske kommer jag att slita mitt hår, stångas mot det omöjliga och känna mig pytteliten, ynklig och alldeles fruktansvärt otillräcklig. Mest troligt kommer det att bli en blandning av alltihop. 

Nu händer det. Lets go. 









tisdag 14 mars 2017

Genom skogarna


I dimman hörde jag tranorna. Deras omisskännliga läte, stolt och högt, skar likt rakblad genom skogarna och tystnaden. "Vi är här nu! Nu har vi kommit!" ropade de igen, ut över fälten, in varje cell.                                           

Jag förblev stående. 
Alldeles stilla. 
Leende.