lördag 23 mars 2019

Att få resa mig från skrivbordet

Boken är klar!

Det är nästan overkligt, men igår skickades den till tryckeriet och om några veckor håller jag den i min hand.

För bara ett halvår sedan vågade jag inte drömma om vad som nu händer. Jag har fått äran att skriva kontrakt med ett förlag och därefter har saker och ting gått väldigt fort. Samarbetet med Visto förlag och förläggaren Ulrika Slottner, korrekturläsaren Maria Crum (Imse författarhjälp) och grafikern Alexandra Lundqvist på förlaget har varit alltigenom trevligt och roligt. Hittills har livet som författare utanför min lilla bubbla vid skrivbordet gått riktigt bra.

Jag har flera gånger under de senaste månaderna slagits av tanken på att allt känns precis som jag föreställt mig att det skulle göra. Att det är detta som jag vill hålla på med. Hur det än går med allting så är det detta som är det roligaste jag vet.

Nu börjar alldeles strax fortsättningen. Ett releasedatum är på väg. En releasefest ska snart dras igång och en marknadsplan utformas av mig och förlaget. Pressreleasen ska nå ut och kontakten med olika medier och lokala aktörer kommer att tas. En inredningssida på Instagram har hört av sig och vill lotta ut min bok och jag bokade in mig på The Book Lounge Norrköping idag (25/5) där jag kommer att träffa massor med andra författare.

Jag känner mig ivrig. Jag vill göra allt. Det känns så tydligt inom mig att jag gått och väntat på precis det här så otroligt länge. Att som författare få möjligheten att möta läsaren. Att få resa mig från skrivbordet och stolt sträcka fram min fina bok. Titta! Det blev något!

Det är förstås lite nervöst också. Jag ska iklä mig en ny yrkesroll. JAG! Det är ju inte riktigt klokt. Men ändå. Tryggheten. Den där strykande, varma handen inom mig som säger; "Allt är precis som det ska".

Allt är precis som det ska.










torsdag 14 mars 2019

Bygga!



Jag har kommit på mig själv med att det här med att "göra böcker" är lite som att bygga hus. Först skriver jag, alltså bygger. Grund, stomme, väggar och fönster. Sen kommer alla tillval som ska göras. Och hur ska inredningen se ut? Hur får vi det trevligt, beboeligt och snyggt? Och hur ser exteriören ut, vilken färg ska huset målas i? Finns alla funktioner på plats? Och när flyttar vi in?

Det är snart färdigt nu. Mycket snart. Bygget. Boken. Projektet. Vi har arbetat på omslag och inlaga i ett par veckor nu och ser ljuset strax där framme i tunneln. Snart skickas hela rasket till tryckeriet och mycket snart får jag ett releasedatum. Det är högst overkligt.


torsdag 21 februari 2019

Jakten på den försvunna skatten

Jag är alldeles knasigt snurrig. Vaknar på mornarna med en känsla av lätt overklighet. Jag ska ge ut min bok i år. Herregud, det är ju inte riktigt klokt! Sedan tar jag mig tankspritt igenom dagen. Försöker pussla ihop framtiden i huvudet samtidigt som allt ska göras. Äta frukost, skicka iväg barnet till skolan, gå till jobbet, gå på lunch, gå tillbaka till jobbet, gå ut med hunden, laga mat, prata med min man, gosa med mitt barn, natta barnet, titta på teveprogram, gå och lägga mig, sova.

För ett par veckor sedan fick jag tillbaka manus från korrekturläsaren och jag blev glad som ett barn på julafton. Ville slita upp presentpappret och börja arbeta genast. Och det visade sig att jag KUNDE börja genast, eftersom min åttaåring hade brutit nyckelbenet och vi var hemma i stillhet. Så barnet tittade på film, läste böcker och spelade tevespel medan jag satt brevid och knapprade på tangentbordet. Och under sportlovet lånade vi hem kompisar för lugn lek medan jag fick MASSOR av timmar till att redigera. Så tack vare ett brutet nyckelben på stackars pojken så kunde jag sätta tänderna i redigeringen så pass hårt att jag nu redan är färdig. Inget ont som inte för något gott med sig, som man säger. Nu är nyckelbenet läkt och manus är åter skickat till förlaget. Jag väntar med spänning på att grafikerna ska höra av sig så att vi kan börja arbeta med omslaget. Det ska bli så roligt!

Som sagt. Jag är snurrig. Ni som varit med mig från start i den här bloggen vet hur allt började. Jag var halvt utbränd och sjuk i stress och ångest. Jag mådde verkligen jättedåligt och orkade nästan inget alls. När jag väl fått vila upp mig lite började jag om på nytt jobb och så började skriva. Jag beredde helt enkelt plats åt skrivandet och det har förändrat allt. Det är ju det som har förändrat precis allt.

Framtidspusslet läggs i detta nu. Med strimlor av en gigantiskt skattkarta sitter jag och försöker limma ihop bitarna på rätt plats. Jag har tagit tjänstledigt i höst och känner mig som en tonåring med hela världen framför mina fötter. Allt jag vet är att jag vill jobba mer med mina egna projekt och mindre med allt annat. Jag behöver helt enkelt ge mig mer tid till sånt som får mig att må bra och mindre tid till sånt som skulle kunna göra mig sjuk igen. Så för första gången sedan 2004 ska jag möta en hösttermin utan en lärartjänst. Vilken underbart galenskap! Och långt där framme tycker jag mig kunna se något som glimmar. Om det är guld vet jag inte. Men jag tänker i alla fall ta mig dit för att se efter.





onsdag 16 januari 2019

En sjuhelvetes fest

Igår skrev jag under avtalet med förlaget och vi är nu officiellt i samarbete med varandra. Jag har sedan i torsdags, då det blev klart att jag ska ge ut min roman på Visto, varit så glad att jag nu känner mig halvt utmattad. Men nu tror jag att hjärnan är någorlunda tillbaka i normalvarv igen, som tur är.  Under den närmaste tiden ska jag fokusera på att få manuset korrekturläst, rättat in i minsta detalj och snyggt i övrigt. Jag hoppas på att allt arbete jag tidigare har lagt ner på att redigera kommer att betala sig i att det kommande arbetet inte blir allt för långdraget.

Det är mycket fint som händer just nu. Fackboksprojektet "Våga Olika i förskolan" rullar på och jag och min medförfattare har till och med bokat in en skrivarweekend i mars. Via instagram, där vi finns via kontot @vagaolika, har vi kommit i kontakt med flera intressanta aktörer inom samma områden, vilka inspirerar och ger positiv energi. Vi har två inbokade föreläsningar i april och nu också ett inbokat möte på Nyföretagarcentrum Halland för rådgivning. Ja, 2019 kunde faktiskt inte ha börjat bättre.

Annars råder det för dagen en högst oglamourös tillvaro. Jag har varit hemma med ett krassligt och hostigt barn hela dagen och känner själv att jag har en förkylning är på gång. Hunden, som avskyr väta och kyla, har jag fått släpa efter mig i snömodd och regn i ytterst maklig takt och jag tappade all post i en vattenpöl.

Men vad gör det när livet är en sjuhelvetes fest.



Min medförfattare Bea och jag. Bilden är från i somras men vi är fortfarande minst lika glada.

torsdag 10 januari 2019

Igång!

"Välkommen till oss!"

Ja, det var förlags-vd:n Ulrika Slottners ord till mig idag när jag berättat för henne att jag bestämt mig för att bli en del av hennes gäng på Visto förlag och Idusfamiljen. Jag är så överlycklig just nu och fullständigt uppe i varv. Jag kommer nog aldrig hitta ner.

Visto förlag är ett hybridförlag och jag fick i början av december erbjudandet om att ge ut hos dem. Ett hybridförlag är ett förlag som gör sina urval av manus precis som ett traditionellt förlag gör, men satsar sedan ekonomiskt tillsammans med författaren på boken. På så sätt vågar förlaget satsa på fler debutanter, något som annars är en stor risk i förlagsbranschen. Visto står för viss kostnad och försäljning, viss marknadsföring, all expertis, en fot in i bokbranschen och en stabil grund att stå på. Författaren står för bland annat kostnad för tryck, sättning, marknadsföring och en stor del av försäljningen. Författaren får också en mycket större del av vinsten jämfört med ett traditionellt förlag.

Jag har använt veckorna som gått från erbjudandet till att tänka och läsa om Visto och Idus samt om deras författare via tex bloggar eller sociala medier. Allt jag hittade var positivt. Just Visto och Idus är två förlag med väldigt gott rykte. Till sist och efter alla efterforskningar kunde jag inte hitta en enda anledning till varför jag inte skulle satsa just så här. När jag funderat färdigt ville jag inte ens vänta tiden ut för att se efter hur de andra förlagen svarar. Det verkar ju så otroligt roligt att jobba med boken på det här viset! Nu kommer jag ju att få göra det som jag drömt om så himla länge, att få ge ut och arbeta som författare med allt vad det innebär. Jag landade till sist i att det var precis det här jag ville.

Så i morse slog jag telefonnumret och berättade att jag gärna ville ge ut på Visto om erbjudandet stod kvar. Jag möttes av öppna famnen och ett mycket trevligt samtal senare stod jag med massor av information nedskrivet i mitt block. Tusen frågor hade fått tusen svar. Om tex tryck och sättning, framsida, marknadsföring, ljudbok, ebok, korrektur, distribution och förlagets kontra min egen roll.

Direkt efter samtalet fick jag deras avtalsmall skickad till mig för att läsas igenom och jag skickade manuset en gång till till förlaget i önskat format. Vi är igång!

Herregud så glad jag är! Vi är faktiskt igång!




torsdag 27 december 2018

Ring in det nya året - FORT!

Ibland slår drömmar in. Jag kan inte skriva så mycket om det ännu, annat än att jag har fått kontakt med en förläggare som är intresserad av att ge ut min bok. Men ingenting är klart och jag kan därför inte riktigt ännu redogöra för er om vad som just nu händer. Men det händer NÅGOT och det känns förstås helt fantastiskt roligt! 

Decembermörkret och decemberljusen. Dessa kontraster som infinner sig varje jul gör mig lycklig, tacksam och ödmjuk. Jag födde ett mycket efterlängtat barn under julen 2010 och sedan dess är julen än mer magisk än tidigare. Ljuset och mörkret så märkligt sammantvinnat. Alltid dessa stora känslor som rullar in i december. Och på sätt och vis blev även årets december en avgörande jul för mig. För en egenskriven bok kan ju kännas litegrann som en bebis. Eller åtminstone som en evighetslång graviditet vilken otåligt väntar på förlossning eller i varje fall ett beräknat födelsedatum. 

Nästa år närmar sig otåligt. 2019 kommer att bli året då jag ger ut min bok "Inte någons mamma". Det är allt jag vet just nu. Det och att det kommer att bli helt makalöst roligt. Så ring nu in det nya året. FORT!

Gott nytt år på er! 


måndag 26 november 2018

Vinddraget

Nästan tre år tog det för mitt manus att bli färdigt för att skicka till förlagen. Då har jag i princip bara arbetat med det var tredje måndag och inte stressat överhuvudtaget. Jag har alltså med flit valt att inte vara effektiv, alltså tvärtemot till det som vi moderna människor tenderar att välja. Mitt val av ineffektivitet är förstås sprunget ur att jag blev sjuk i stress för lite drygt tre år sedan och genomled en riktig helveteshöst.

Jag minns den hösten allt för väl. Det började med att magen kraschade. Sedan gick jag liksom bara omkring i dimma, med darriga knän och och en osynlig snara runt halsen, det som senare skulle diagnosticeras som ångest. Men jag hittade tack och lov ut i tid och jag lovade mig själv dyrt och heligt att jag skulle göra allt som stod i min makt för att inte falla tillbaka. Den hösten är grund till alla mina val. Till mitt liv som jag nu känner till det.

Jag sa upp mig och fick ett nytt jobb. Också det ett förskollärarjobb men faktiskt på helt andra villkor. Osäkerheten kring om jag skulle klara av att arbeta som förskollärare mer förbyttes i glädje över arbetet, något som jag inte känt på flera år.  Eller kanske någonsin.

Jag började skriva. Jag lovade mig själv att börja skriva på riktigt, att ge plats åt mina drömmar. Och jag gjorde det. Jag skrev boken som jag velat skriva så länge. Jag ta mig fan gjorde det. Och nu sitter jag här på min allra första skrivardag utan mitt manus att pilla i, därför att det nu är inlämnat till förlagen. Mina händer är borttagna från det. Det är nu i andras händer.

Jag och en medförfattare har börjat skriva på en fackbok om vårt värdegrundsarbete i förskolan, och vi har premiärföreläst om våra metoder. Blir det som vi vill, kommer vi att föreläsa många fler gånger. Så länge skriver vi, söker stipendier och kontaktar förlag om vår idé. Och så instagramar vi om vårt projekt. Vill ni följa oss så heter vi @vagaolika, vilket står för "Våga Olika i förskolan".

Min nästa romanidé är inte färdig. Jag vet inte om den håller. Jag vrider och vänder den. Synar den från alla håll och jag är hittills inte imponerad. Jag måste ge den lite tid till. Tänka färdigt. Men längtan efter att få sätta tänderna i ett nytt romanprojekt gör mig nästan febrig. Känslan av att jag när som helst kan få sätta igång, bara jag ger mig själv klartecken, rinner livskraftigt och varmt genom kroppen bara genom att vidröra tanken.

Framtiden är nu. Jag känner det starkare. Jag är på väg någonstans dit jag aldrig har varit. Och om jag blundar kan jag känna vinddraget.