söndag 25 juni 2017

Vad hände med barnen?


Det visar sig att Eva F Dahlgren har skrivit flera böcker vilka jag har stor glädje av i mitt arbete. Det känns helt fantastiskt att ha hittat dom! Vilken skatt för en sådan som jag och förstås en skatt för egentligen samtliga moderna människor 2017. Som förskollärare har jag redan innan läst tillräckligt med historia i ämnet för att förstå och greppa hur pass ny dagens barnsyn faktiskt är. Och att den för oss faktiskt och tyvärr inte är permanent förvärvad utan hela tiden behöver hållas levande och utvecklas vidare i positiv riktning. Ändå blir jag skrämd och ledsen av vad jag nu får ta del av. 

I "Vad hände med barnen?" får jag följa några barnhems- och fosterhemsplacerade "oäkta" barn genom barndomen och vidare i livet. I föregående bok "Fallna kvinnor" fick jag ta del av deras ogifta mödrars livshistorier. I sina böcker dokumenterar Eva F Dahlgren ett Sverige för inte alls så länge sedan. Ett Sverige som vi för alltid kommer skämmas över med en både kulturellt betingad och politiskt stiftad mycket gammaldags och hedersrelaterad kvinnosyn. Med en minst sagt primitiv syn på barn och deras rätt. Ett Sverige där vi skiljde på folk och folk och öppet graderade deras värde efter härkomst, familj och omständigheter. Ett Sverige som vi verkligen inte, under några som helst omständigheter, önskar oss tillbaka till.

Återigen ger dessa dokument mig viktiga nycklar till mitt eget projekt och ger mig dessutom, i de allra flesta fall, en bekräftelse om att mina instinkter har varit rätt. Allt jag hade när jag började var mina egna släktingars historier, mycket glest berättade och utan så mycket detaljer. Och dessa historier har jag nu kunnat sy något rejält av med hjälp av lika delar fantasi och research. Det är minst sagt tillfredställande. 

Semestern har börjat och juli är i antågande. I skrivande stund viner vinden utanför fönstret och regnet har vräkt ner till och från under eftermiddagen. Ett litet ljus står på bordet och kvällen kommer. Jag är förkyld och trött och har dåligt med lust och energi. Jag försöker slappna av. Försöker att känna det härliga med sex veckors ledighet som ligger precis framför. Och så blundar jag och förställer mig allt det där möjliga. Drömmarna som dansar där inne alldeles vilda och otämjda. Var befinner jag mig nästa sommar? Kommer jag då att hålla min bok i händerna, bläddra i den fram och tillbaka och dela mig av den till andra? Att den möjligheten finns gör mig så underbart glad. 






fredag 9 juni 2017

Becksvart kvinnohistoria och jublande skribent


Jag avslutar den sista skrivardagen innan semester i vild glädje. Jag är nästan i mål. Nästan framme. Nästan där. Idag hat jag hittat de allra sista pusselbitarna till mitt manus, gått igenom nästan hela och känt en trovärdighet i ren samklang med researchen för allra första gången. Herre jösses. Nu är jag inom räckhåll och kan nästan se omslaget framför mig, bläddra i sidorna och känna tyngden av det inbundna verket. Ni som har en liten aning om hur lång tid det tar för ett nästan färdigt manus till att verkligen publicera verket, och i synnerhet för en debutant, kommer att tycka att jag låter löjligt optimistisk. Jag är inte riktigt färdig med manus ännu, har ännu inget förlag i sikte och gott och har väl minst ett år till innan jag som tidigast kan få möjligheten att hålla i ett färdigt exemplar.  Men idag känns allt fantastiskt! Fattar ni, jag är snart klar med manus!!! 

En viktig researchnyckel har varit just boken ovan och Eva F Dahlgrens dokumentära verk om Sveriges 20-40tal. Boken "Fallna kvinnor", om kvinnorna på Citadellet i Landskrona som dömts för lösdriveri. Det är en nattsvart dokumentation över vår kvinnohistoria. Jag vill införa den i samtliga högstadieskolor, lägga den i brevlådan till alla jag känner och inte känner och be oss alla att ta in vad boken också innebär för vår samtid. Läs den. Nu. 

torsdag 1 juni 2017

Det finns inget som juni


Det är skolavslutningatider, syrenen står i blom och det är grönt precis överallt. Jag har kunnat börja skörda rabarber och rädisor. Trädgården blir vårt vardagsrum. Allt sommarhärligt börjar just nu och snart ska vi vara lediga tillsammans. Det finns inget som juni.

Jag börjar känna att jag vill bli färdig. Börjar tröttna på boken som jag arbetat på i snart ett och ett halvt år. Historien är viktig för mig. Måste bli bra. Men jag är strax redo att lämna den för att hitta något annat. Jag har tusen och noll idéer och det ska bli spännande att få ta de där första spadtagen in i nästa projekt.  Men en sak i taget och mitt pågående manus måste bli färdigt först. Jag jobbar med det lite till innan semestern, men hinner helt uppenbart inte bli färdig ännu. Jag siktar mot att jag någon gång i höst skickar in till förlagen. Det pirrar i magen när jag tänker på det. Rätt mycket faktiskt. 


fredag 28 april 2017

Skrivardag och jakten på det perfekta manuset

Anteckningarna, post-itlapparna och ideérna förflyttas i rask tempo ner i textform. Alla idéerna provas, tänjs och kastas om. Är den här meningen nödvändig för historien? Fyller den sitt syfte eller kan jag plocka bort den? Kanske hela stycket? Ska jag skriva om slutet, så att jag har ett alternativ? Jag har tagit bort hela kapitel så väl som karaktärer. Måste kontrollera så att alla namn och årtal är korrekta. Är historien trovärdig? Finns det hål i berättelsen som skulle kunna täppas till? Finns det mer saker som jag borde ha tänkt på?

Ja, så här har min arbetsdag sett ut. Och ja, man blir väldigt trött. Men också glad över att jag nu har kommit så pass långt att jag jobbar med ett manus. Jag vet fortfarande inte alls hur lång tid som är kvar på mitt projekt. Idag har det känts som är jag är bra nära nu. Jag känner mig nöjd med det allra mesta och behöver bara bli nöjd med resten också. Mycket handlar om melodi och övertygelse. Jag vill att historien ska kännas "hel". Vad som så diffust får en text och historia att just göra det är dessvärre inte helt lätt att sätta fingret på eller att åstadkomma. Ibland vet man bara vad som funkar. Ibland vet man bara som inte funkar. Känslan av att nu få ynnesten att arbeta med det allra sista är både jobbig och härligt! 

Nöjd och glad över ett gott dagsverke tar jag nu valbordhelg och önskar er alla en trevliga Valborg och första maj!  

söndag 23 april 2017

Brev till min dotter



Har du en dotter? Eller en son? Eller är du någons barn? Är du en människa? Då är den här boken något för dig. Den här boken är en brevsamling av en rad kvinnor som skriver till sina barn, sina döttrar, om allt de vill ha sagt men som är svårt och krångligt att säga. Om hur det är att vara kvinna och om hur det är att vara människa. För vad skulle vi helst av allt vilja säga till våra barn? Vilka råd skulle vi vilja ge dem? Vad skulle vi vilja säga till oss själva  och vad skulle vi önskat att våra föräldrar berättat för oss?

Att skriva ett sånt här brev kan vara en mäktig kraft att räkna med. Ett brev där författaren sorterat tankar och resonemang noggrant och där varje ord fått vägas på guldvåg. I den här boken får författarna en enda chans. Allt ska med och inget ska förtigas, förljugas eller förskönas. Föräldraskapet tas här på allvar, bortom de vanliga och synbara problemen som sömnbrist, trots, matvägran eller stressade vardagsscheman, och tar sikte rakt mot kärnan och mot livet och alla dess storheter, orättvisor och ljuvligheter. Författarna har en enda chans, tar sats och omfamnar sin möjlighet med hela sin berättande styrka och träffar mig rakt in i hjärtat. Jag skulle bli mycket förvånad om deras barn inte kände det samma.

För ett par dagar sedan fastnade jag framför teven och en intervju med Jan Eliasson. Denna beundransvärda man som under sin livstid arbetat som diplomat, i FNs säkerhetsråd och som utrikesminister frågades ut om det aktuella världsläget. Han svarade hela tiden sakligt och artigt på frågor om land efter land. Men det var just vid ett visst ställe som han plötsligt tycktes stanna upp inför intervjufrågan och sedan ödmjukt och knappt märkbart korrigerade frågan som han ställdes inför. Intervjuaren frågade om hur han såg fenomenet att friheten för kvinnor i vissa mångkulturella områden i Sverige tycktes bli allt mindre. Jan Eliasson tittade på intervjuaren och invände mot definitionen av problemet eftersom det inte alls bara handlade om kvinnans frigörelse. Att vi inte på något sätt fick glömma bort att detta lika mycket handlade om mannens frigörelse och i grund och botten människans. Att det är människans frigörelse som är det centrala i frågan och att den är viktig för oss alla. Och underförstått inte bara viktig i dessa områden. 

I "Brev till min dotter" skriver Mia Skäringer så rasande vackert att det gör ont. Hon beskriver kärleken till sitt barn likt björnsklor som river sig in. Orden letar sig fram som om de vore mina egna och talade just om mig och mitt barn. Jag tänker på mig och min son. Jag tänker på att jag har en liten pojke som ska bli en man och att jag så gärna skulle vilja skriva ett sånt här brev till honom. Att det är viktigt att prata om de här sakerna, hur svåra och omöjliga de än tycks vara. För hur skitig och orättvis världen än är så är det min plikt att ta honom i handen och leda honom så gott jag bara möjligen kan mot ljuset. Hur inskränkta och obarmhärtigt grymma erfarenheter som än väntar honom så finns det bara en väg att leva. Det finns bara ett enda sätt och det är att vara rättvis och snäll mot andra människor och att vara rättvis, snäll och sann mot sig själv. Det är bara så och endast så det går att bli hel och lycklig. Och slutligen vill jag skriva och säga precis det till honom som Mia Skäringer skriver till sin flicka. Hon skriver det så enkelt, så enkelt när hon skriver: 

"Frigör dig. Det är enda sättet."

tisdag 11 april 2017

Wood wide web

Den tyske skogsförvaltaren Peter Wohlleben skrev i sin bok "Trädens hemliga liv" att träden är mer levande, kännande och sociala än vad vi människor generellt känner till. Det hela var nyheter för mig om ni frågar. Kanske jag till och med tänkte att gubben måste vara galen. Men han menade att det helt säkert till och med finns forskning på hur träd varnar varandra för yttre faror och om hur träden lever tillsammans i familjer, är beroende av varandras välmående kommunikation för att överleva. Den tyske skogsvaktaren menade att det i skogar finns gigantiska rot- och nätverkssystem under jord därigenom träden kan och vill förmedla sig.

Jag känner mig intresserad. Förstås därför att jag bor i en skog men också att dessa påståenden är fascinerande av en helt annan anledning. I dessa dagar funderar jag mycket på det som av oss människor omnämns som kollektivt medvetande. Hur vi människor emellan på ett högst utmärkande och sofistikerat sätt alltid har signalerat till varandra om faror, strategier och utveckling. Hur vi alltid haft ett stort behov av information oss emellan, för att skapa kontroll och säkerhet. Men också för att dela glädje, framtidsutsikter och hopp. Hur detta fram tills tjugohundratalet gick relativt långsamt och har gått från mun till mun, från teveapparaten till vardagsrummet eller från radiostudion ut till folkhemmet. Möjligen kunde man som privatperson skicka in en insändare till en tidning om man ville nå ut. Då fick tidningen eftertänksamt ta ställning till om insändaren var okej att publicera eller ej. Så såg det ut för bara tjugo år sedan. Men vårt kollektiva medvetande existerade likväl. Vi hade, men kanske i en mindre geografisk skala, full koll på vad som var socialt gångbart, vilka uttalanden vi kunde plocka sociala poänger på eller på vilket sätt vi på just vår arbetsplats eller i vår by talade med varandra för att nå fram, knyta band och bygga broar oss emellan. Ur ett lite större perspektiv så lärde det demokratiska, konfliktfria och socialistiska Sverige oss att vi kunde lita på myndigheter, instanser och varandra. Att våra politiker var tillförlitliga och att systemet var säkert och tryggt. Visst förekom det några små vallöftslögner här och där, men face it, hade någon sagt på nittiotalet att folkvalda politiker i världens demokratier, inklusive vårt eget land, tjugo år senare skulle vara ute efter att söndra, härska, håna demokratiska värden och öppet arbeta för att montera ner våra mest grundläggande rättigheter hade vi förmodligen skrattat rakt ut.

Människan uppfann så internet. Ett perfekt rotsystem. Kanske visste människan precis vad hon gjorde men troligtvis hade hon inte en susning. Hur vårt kollektiva medvetande snart skulle komma att utmanas till den yttersta gränsen. Under de senaste åren har saker hänt med oss internetanvändare som vi aldrig trodde skulle vara möjligt. Tekniken har lyft oss till oanade höjder och alla kan göra sin röst hörd. Information sprids snabbt och så gott som alla har tillgång till den. Internet är på det viset demokrati i sin allra renaste form. Vår kommunikation är avancerad, snabb, tillgänglig och hela välden ligger inom räckhåll. Avstånden mellan oss har aldrig varit mindre. Människan förmedlar sig i rasande hastighet. Från tanke till publicitet till möjligen miljoner mottagare på bara någon sekund. Hemma i stugorna sitter människorna med glädje och iver över sin nyfunna yttranderättvisa, dansades och dreglandes över tangentborden. Och mottagarna sitter på andra sidan, nickande i samförstånd eller tvärtom slitandes sitt eget hår i frustration. Vi som var så vana vid att kunna lita på allt och på att systemet fungerade. Vi som verkar ha lurat oss själva. Lögner sprids nu likt virus och vår gamla tes "ingen rök utan eld" har aldrig förr visat sig vara så oanvändbar. Sanningen vrids 180 grader och publiceras i nättidningar med illa dold och hotfull politisk agenda. Hatet och polariseringen sipprar genom sprickorna, allt ymnigare och snabbare. Människan börjar, sedan några år tillbaka, skrika sig hes om näthat, vikten av källkritik och att yttrandefriheten måste kompletteras med yttrandeansvar. Vi bygger desperat lagar och kanaler för att förhindra den annalkande katastrofen. Rotsystemet blöder och vi måste bota de barnsjukdomar det nu har verkar ha drabbats av.

Fredagen 7 april 2017 drabbas Sverige av ett terrorattentat. Det blir tyst i min feed på Facebook. Vi byter profilbilder och lägger till en liten svensk flagga i kanten för att visa vårt stöd och våra ofattbara känslor inför vad som drabbat oss. Vi följer uppgivet nyhetesrapporteringar från tv-sofforna och tar sakta in overkligheten i den värld vi lever i. Under de efterföljande dagarna får vi se hur människorna gråter öppet och stilla på gatorna. Hur vi omfamnar varandra och håller våra barn hårdare intill oss. Vi får se hur svensken stegar fram och ger polisen blommor av tacksamhet. Vi återfår känslan av att systemet fungerar. Under de efterföljande dagarna är det nästan intill tyst och stilla i min feed. Det är bara någon enstaka som skriker om att det är så tyst och att vi borde skämmas för det. Att vi borde ta upp fajten istället och det genast. Jag själv tänker tvärtom. Att det är i tystnaden och i eftertänksamheten som vi slipar våra vapen. Att det är just i eftertänksamheten som vi verkligen kan förändra världen till det som slutligen kan rädda oss. Att det är människan i affekt som ställt henne i den här situationen från början och att hon nu måste börja tänka om. Vårt kollektiva medvetande står och väger. Det går nu impulser av nya slag genom vårt rotsystem. Vi. Tänker. Efter. Min förhoppning är att vi nu börjar greppa hur vi på bästa sätt kan föra mänskligheten framåt. Fortsätter vi bara så här, med eftertanke, diplomati och en övertygelse om det goda inom oss själva och andra, så har mänsligheten en ärlig chans. Något annat vågar jag inte tänka på.

Det står två döda tallar i skogen på baksidan av vårt hus. Står där stilla men stadigt pekande upp mot himlavalvet. Intill varandra som två forna livskamrater som inte klarat sig utan den andre, likt ett monument och en påminnelse för resten av växtligheten om hur beroende av varandra de är för att kunna få näring och växa. För att kunna leva. Jag tänker varje gång jag passerar dem på Peter Wollhebens ord om skogen och trädens fantastiska sätt att hålla sig vid liv. Och sedan vidare på människans enastående förmågor att göra likadant. 




fredag 7 april 2017

Om att behöva avgöra det omöjliga

Det är en ganska tung bit av skrivandet som jag är inne i och har framför mig. Det är nu jag ska avgöra det omöjliga, vad som är nog bearbetat eller inte och vad jag är villig att släppa ifrån mig eller inte. Jag gissar att det kommer bli svårt att avsluta och lämna in och jag känner det redan. Jag vill förstås slipa manuset till perfektion, frågan är bara när något någonsin är perfekt? 

Ändå läser och redigerar jag stora delar med glädje. Jag är glad för den grund jag givit mig själv att bygga på. Jag är glad för min bok. Jag tror på den och det har jag känt hela vägen. Tur är att jag fortfarande känner så efter att ha hållit på med det här projektet i nästan ett och ett halvt år nu. 

Nu blir det ett glas vin i kvällssolen och Melissa Horn i högtalarna. Det är vår och det finns inget som väntans tider. Sommaren är inte långt bort.