lördag 28 maj 2016

Ofrivilligt barnlösas dag

Idag är det ofrivilligt barnlösas dag. Att den infaller dagen före mors dag är ingen slump. Kontrasten mellan de båda dagarna är skarp och smärtsam. Särskilt för de som drabbats. 

Ofrivillig barnlöshet är klassat som en sjukdom av WHO. Det är sjukdom som drabbar hela livutrymmet. För den som är drabbad påverkas allt. Jag vet det därför att jag själv var ofrivilligt barnlös i många år. Dessa år är ett enda mörker för mig. Jag minns endast mörkret. Hur dagar, månader och år passerade i en enda lång smärtsam väntan på något helt oförutsägbart. Hur rädsla och ångest styrde hela min tillvaro. Hur jag till slut inte visste varken ut eller in angående något som helst och hur jag inte längre visste hur jag ens skulle kunna möta mig själv i framtidstro och tillförsikt. Hur mitt äktenskap inte visste vart det skulle gå och hur mitt sociala liv och glädjen med precis allting försvann bit för bit. 

Den allmänna kunskapen om denna sjukdom är låg. Det finns paradoxalt nog en hel del åsikter om saken. Att det inte är en mänsklig rättighet att skaffa barn verkar vara ett vanligt, allmänt vedertaget och obegripligt syrligt angrepp mot att ofrivillig barnlöshet är klassat som en sjukdom överhuvudtaget. Nej, det är ingen mänsklig rättighet att få barn. Men att få slippa vara sjuk och handikappad i onödan är däremot detta. Att få den behandling och vård som finns att tillgå. Att få lov att fungera och må bra. Att få lov att bli frisk när botemedel finns. 

Jag vet inte allt. Men det jag vet helt säkert är att jag var väldigt sjuk under de här åren som ofrivilligt barnlös. Jag var ofta sjukskriven, konstant deprimerad och socialt isolerad i långa perioder. Och jag vet också helt säkert att i samma stund som jag födde min son, fick höra hans gråt och känna honom mot mitt bröst att jag hade blivit helt frisk. I den sekunden. 






lördag 21 maj 2016

Utmaningar och envishet

Om man inte provar så vet man ju inte. Så jag bestämde mig för att prova. Snörade på mig löparskorna och gav mig iväg. Blicken är fortfarande lite ostadig men benen är starka. Det gick bra. Inte fort men bra och stabilt. Yogan var en desto större utmaning och jag fick korta av passet och helt utesluta vissa övningar. Men det var skönt att känna en något så när fungerande kropp igen.

fredag 20 maj 2016

Jag vill mera

Jag börjar hitta ut ut den här trista kristallsjukan nu. Balanssinnet börjar repa sig ovh jag har kunnat arbeta ett par dagar i slutet på veckan. Stundtals blir jag ändå väldigt frustrerad över att det går lite fram och tillbaka och på tok alldeles för långsamt enligt mig själv. Och illamåendet är jobbigt. Enligt andras utsago går mitt tillfrisknande snabbt och i jämförelse med andra som drabbats hämtar jag mig ypperligt. Gott så, tänker jag då förstås. Gott så.

Men både kropp och sinne vill mera. Jag vill komma igång med löpningen igen och min viktiga yoga.  Har en del problem med oro som denna träningskombo helt plockar bort så jag är helt enkelt beroende av den för att må bra. Imorgon ska därför galna jag försiktigt prova att ge mig iväg på en löptur. Jag hoppas innerligt på att det fungerar.

Dagen har annars varit väldigt fin. Vi har varit lediga hela familjen tillsammans och haft det lugnt och skönt med många kramar och pussar. Badat i utespaet har vi också hunnit med och tittat på film med regnet smattrandes mot rutorna. Och när regnet passerat gick vi en lång promenad allihopa och hejade på kossorna som nu intagit sin sommarplats i hagen en bit bort. Kvällen är mild och ljuvlig. Det gröna är friskt och det doftar så gott av allt som nu börjat blomma. Jag andas in alltihop och det omsluter allt där inuti med lycka och tillförsikt.

måndag 16 maj 2016

Förgätmigej

Sakta vänder det. Balansen kommer tillbaka. Tänk att man kan längta så innerligt efter något som man aldrig tidigare funderat något alls på. Jag är hemma och väntar. Det tar lång tid. Jag tittar på tv och äter något. Idag har jag klart av att vattna min köksträdgård och mata grannens höns.

Under dessa dagar har jag tänkt mycket på min farmor. Hon insjuknade i atypisk Parkinson innan hon fyllt sjuttio. Det var balanssinnet och talet som drabbades först. Sedan kom resten och cirka tio år senare tog sjukdomen hennes liv. Alldeles för tidigt. Det min farmor måste ha känt under dessa år har jag fått se endast en liten skymt av dessa dagar. Det måste ha varit så fruktansvärt för henne. Så ångestfyllt och kvävande. Jag saknar henne så det gör ont. Men det som gör mest ont är vetskapen om detta oerhörda lidande. 

När kristallsjukan nu börjar ge sig och livet återvänder känner jag en så stor tacksamhet och glädje i allting. Att jag bara drabbats av kristallsjukan och inget allvarligt. Att jag snart igen kommer att ha en frisk och fungerade kropp med alla funktioner intakta. Min glädje i detta. I detta min stora, stora glädje. 


Lite förgätmigej som jag plockat idag och nu får stå på köksbordet. 



lördag 14 maj 2016

Längtar ut

Så kom sommaren till slut. Efter en dryg vecka med dryga tjugo grader och strålande sol lämnade våren över stafettpinnen. Idag är det svalare ute, men sommaren är definitivt kommen. Sanna min ord.

Jag är sängliggandes. Något som heter kristallsjukan vände upp och ned på min värld igår. Bokstavligt talat alltså eftersom denna åkomma innebär rubbningar på balanssinnet. Inte roligt alls alltså. När jag äntligen kommit dit jag velat så länge med välmående och maximal livslust och glädje drabbar detta mig. "Isnt it ironic, dont you think?" Men allt kan naturligtvis varit värre. Naturligtvis. Detta är helt trots allt helt ofarligt jag kommer att bli återställd. Men när vet ingen. Efter några dagar upp till några veckor säger dom. 

Längtar ut. Vill promenera med hunden, springa, träna yoga, leka med barnet och gå på äventyr. Så är jag lite självömkande och aningens bitter en sekund eller två. Sen tröttnar jag lite på det och börjar istället tänka på vad roligt allt ska bli när jag snart blir frisk. Stannar i just den tanken.

torsdag 5 maj 2016

Ett med naturen

Nu slår allt ut. Från brungult till grönt på en vecka. Det sker så plötsligt varje år. Som om man inte är beredd, fast det är man ju. Man vet att våren kommer att hända. Alla vet det. Ändå drabbar den mig så plötsligt att jag känner mig både yr och förvånad. Vimmelkantig av lycka och fullständigt häpen över naturens krafter. Jag blir nyfiken på vad som händer där vi inte ser. Vad gör egentligen duvparet som flyger fram och tillbaka framför vårt hus? Jo, jag vet ju generellt sett vad de håller på med, med ungar och så som ska komma, bon som ska byggas och underhållas och mat som måste samlas. Men just dessa två? Och alla andra tusentals fågelpar i skogen. Och alla vårrusiga ekorrar, rådjur, älskar, tranor, koltrastar och möss. Vad gör de just nu? Det sjuder av liv bland träden och det enda jag kan göra är att höra. Lyssna och bara anta vad som är i görningen. Jag som liten och tillsammans med farfar satt klistrad framför teven och programmet "Ett med  naturen". När de riggat kameror i fågelbon eller hos ekorrfamiljer satt vi fascinerade och tittade på hur djuren gjorde. Hur djuren levde sina enkla liv tillsammans. Precis som vi människor men inte alls som vi människor. Jag tror att det är just detta som gör mig så intresserad. Mig och alla andra naturnördar. Att genom djuren och växterna få värdefulla och inspirerande ledtrådar till vem människan är. Till vem människan egentligen är. Jag känner mig mer intresserad än någonsin. 

Kvällspromenaden för dagen bjöd på allt det skira gröna som nu växer upp. Och ängar med vitsippor mellan träden. Vilken otroligt vacker planet vi bor på. 







onsdag 4 maj 2016

Så nära himlen

Potatis, morötter, lök, jordgubbar, persilja, dill, timjan, citronmeliss och små rädisor väntar i jorden. Jag drömmer om blomstrande rhododendron, jasmin, magnolia, syren, dahlior och mumsig rabarber. Och snart står äppelträdet i blom. Dynor i utesoffor och på bordet står ett litet glas med nyplockade smörblommor. Hängmattan gungar under solen i kvittrande fågelsång som ackompanjeras av Håkan Hellström. Så nära himlen som vi någonsin kommer nå.








måndag 2 maj 2016

Clear

När jag idag går ut barfota på altanens svala trallgolv och i pyjamas och morgonrock klockan tio tjugo över sju på kvällen och ställer mig vid räcket och tittar ut över trädgården och skogen. Då är jag märkbart obekymrad. Alltså jag menar obekymrad på sättet att jag just i denna stunden, på kvällen tjugo över sju den andre maj tjugohundrasexton, är "clear". Sigge Eklund har tillsammans med Alex Schulman skrivit en bok som heter "Tid; livet är inte kronologiskt" och i denna bok avhandlat begreppet "clear". När man är det, clear alltså, då är man på riktigt och ärligt obekymrad. Allt stämmer i den stunden. Själva sinnestillståndet harmonierar med det värdsliga. Vinden ligger helt rätt. Sigge Eklund beskriver i sin bok när han plötsligt en dag som liten förstår att han är just detta i en speciell stund och att han också i den stunden förstår att det han känner är ytterst ovanligt.

För man är nästan aldrig clear. Det är alltid något som jagar en i tankarna. Oroar. Det är alltid något som måste förbättras. Något som man måste förbi innan man kan ta det lugnt. Det är alltid något i vägen. Om det bara vore si eller så så skulle livet kännas bättre. Typ.

Men just nu är jag alltså helt clear. Min varma, roliga och härliga unge ligger där inne och sover i säng. Han är min son. Jag är hans mamma. Denna välsignelse som gör att jag ser fram emot precis varje dag. Jag tycker så mycket om mitt jobb. Det var så längesedan jag kände något ens i närheten av detta och det nu fyller mig med lätt förundran och något snarlikt nyförälskelse. Jag skriver. Känslan av att jag bestämmer över mitt liv och precis vad jag vill att det ska innehålla är så stark och så kraftfull. Jag kommer att kunna göra vad jag vill. Om jag verkligen vill. Min man och jag har kommit så långt och vi har format vårt liv så som vi vill ha det. Att bo här ute på landet. I vacker natur. Vi har det precis så som vi vill ha det. Alla mina älskade är friska. Det är precis som det ska. Allt som verkligen betyder något precis som det ska. 

Jag är clear.