fredag 30 september 2016

Uppdrag - bokmässa

Jag har aldrig varit på bokmässan. 
Jag skriver det igen. 
Jag har aldrig varit på bokmässan. Fast att jag väldigt gärna skulle vilja och jag endast bor fyra mil från Göteborg. Det är rent av skamligt. Skamligt rent av. 

Dessa bokmässor passerar mig likt orkanvindar. Swish, och plötsligt är de bara över och förbi. Jag läser om dem först efteråt i tidningen. Jag drömmer mig dit. Bara för att se hur det är. Och förstås för att det helt enkelt verkar vara så trevligt. Jag förställer mig ett hav av böcker, intressanta författare, boksigneringar   på rad och mängder med litterära diskussioner. Jag skulle trivas. Ändå åker jag aldrig dit. Eller har någon som helst koll på när evenemanget äger rum. Det är mycket konstigt.

Sedan förställer jag mig förstås att jag själv ska få stå där med min bok en vacker dag. Leende och stolt. Kanske bredvid härliga Martina Haag eller varför inte livsbejakande Kajsa Ingemarsson. Eller kanske med Marie Hermansson, min absoluta förebild och favorit. Vilken dröm! 

Tills nästa år. Jag lovar att hålla mer koll. Och hålla mig mer drömfokuserad. Bokmässan, here I come!

 

Bilden är lånad från Aftonbladet. Eftersom jag aldrig har varit där. 




torsdag 29 september 2016

Höstvisa

"Gubben höst, se nu målar han..."
En barnvisa om höst och så ärligt poetiskt. Har i veckan råkat ut för en det höstigaste av allt, en dunderförkylning,och legat sjuk i flera dagar. Nu tror jag att jag är på väg tillbaka, men bara tror, för den här sjukan har gått upp och ner och fram och tillbaka hur många gånger som helst. 

Trött. Oinspirerad. Fast jag vill så mycket där långt inne. Tittar ut genom fönstret på allt vackert. Löven som sprakar och träden som böjer sig för vindarna. Regnet som smattrar och gör marken våt och lite mörkare. Om kvällen försvinner dagsljuset snabbt nu. Vi tänder ljuset i mässingsljusstaken på bordet och värmeljusen över spisen. Lyktorna på golvet. Alltsammans ger ett lugnt och varmt sken. Jag längtar ut ur den här förkylningen så det svider. 

Imorgon har jag skrivardag och jag hoppas att jag mår bättre då, eftersom förkylning och trötthet tenderar att ligga tjock och helt marktäckande över både lust och kreativitet. Jag längtar så mycket  efter att skriva. Det gör jag nästan varje dag. Längtan innehåller förstås de perfekta omständigheterna. Ensamheten. Tystheten. Klarheten i huvudet. Fingrarna ivrigt över tangentbordet och ett rus i bröstet. Glädjen över att tappa tid och rum. Att resa i andra världar. Att skapa något nytt. 

Hunden ligger slö på filten bredvid mig i soffan och jag dricker hett ingefärste. Jag klappar honom lätt över den mjuka pälsen. Plötsligt sköljer tacksamheten över mig. Jag begraver självömkan i hast och blir sittande med ett leende. Om ett par timmar ska jag hämta pojken min i skolan. Snart är jag frisk igen och imorgon ska jag skriva. Det finns så otroligt mycket fint. Så otroligt mycket fint. 

torsdag 15 september 2016

Spegel


Så kommer äntligen den där perfekta dagen. 

När det är varmt i luften, stilla i vinden och spegelblankt över havet. När vi likt en ljudlöst svävande farkost flyter över skogar av vackert böljande sjögräs. När havet är så klart att det går att se rakt ner till botten på fem, sex meters djup. Vi paddlar förbi enorma, brandgula rödmaneter likt pulserande stjärnor i vattnet. Skrattmåsarna flyger där borta, två och två. Landar på en liten sten som sticker upp ett stycke från land. Sitter sedan så och spanar ut över viken. Vi följer kusten och de stora, påkostade strandvillorna men vi väljer sedan att istället att paddla ut lite längre från land. Ut över djupare hav. Fortfarande stilla och knappt en krusning över vattenytan. Plötsligt ser vi dem överallt. Tusentals små och lysande varelser där nere. Tusentals och åter tusentals vackra kammaneter som omger oss under en lång, lång stund medan vi tar oss sakta framåt. Dessa små havsdjur är ofattbara i både mängd och skönhet. Den Amerikanska kammaneten är egentligen inte bra för våra svenska hav. Man menar att de kan med sin glupskhet förstöra vårt ekosystem. Märkligheten i att dessa maneter inte hör hemma här och samtidigt är en så stor och vacker naturupplevelse. Märkligheten i detta. 
Vi paddlar hemåt. Det börjar bli riktigt varmt. Jag är nu svettig och läpparna smakar av salt hav och sol. Pojken min som sitter framför mig i brandgul flytväst har älskat den här stunden precis lika mycket som jag. Jag är så lycklig över att fått dela den med just honom. 


fredag 9 september 2016

Det svåra och lätta i att följa sin dröm


Den belöningen du får när du följer ditt hjärtas röst är större än du kan ana. Lugnet som intar hela systemet och glädjen över varje dag är främmande och overklig jämfört med när du gör helt tvärtom. Jag tjänar i nuläget inte en krona på mitt skrivande. Ändå känns rikedomen oändlig. Som att äntligen, med mycket möda och besvär i bagaget, fått nyckeln in till skattkammaren och klivit in. Som att stå där inne och veta att alltihop är mitt. Att det bara är att ta för sig. 

Att följa sin dröm är inte lätt. Det kan upplevas dom att det finns hundratals hinder på vägen, omöjliga att rubba och komma förbi. Ofta, vilken dröm det än handlar om, är det mest synbara hindret av ekonomiskt slag. Det känns som att du måste bli rik först för att ha råd med din dröm. Men egentligen handlar de största hindren om helt andra saker. Som om vad familjen och vänner skulle säga och tycka eller kanske vad helt andra främmande, oviktiga personer skulle känna inför dina val. Eller handlar det om att du inte på riktigt vågar tro på drömmen. Att den är alldeles för storslagen och du själv alldeles för enkel och simpel för att den skulle kunna bli sann. Att det rent av är förmätet att tro på att något så underbart och stort skulle kunna få ta plats i ditt lilla enkla liv. Och tänk om du ändå skulle nå dit och SEN misslyckas. Så pinsamt. 

Men det är mycket svårare att INTE följa sin dröm. Om nu drömmen är tillräckligt stark det vill säga. Att föra våld på sin egen person, slå dövörat till själens rop och tvinga sig att stå ut med en tillvaro som inte känns bra. Dag efter dag. År efter år. I bästa fall skapar det bitterhet och missnöje. I värsta fall negativ stress och psykiskt och fysisk ohälsa. 

Jag är fortfarande i begynnelsen av min resa och på helt otrampad och outforskad mark. Jag vet inte vart min dröm leder mig eller hur långt. Jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna tjäna mitt levebröd på min dröm. Jag vet faktiskt inte ens längre om det skulle vara särskilt viktigt. Allt jag vet är att jag vill skriva böcker. Allt jag vet är att det gör mig lycklig. 





torsdag 8 september 2016

Skrivardag - En rik belöning



Under den här veckan har jag två skrivardagar, varav den ena idag och den andra imorgon. Eller två halvdagar om man ska vara petig och det tycker jag inte att man ska vara. 

Det är så otroligt spännande att se och känna hur historien växer och blir mer och mer fyllig och rik för varje arbetsdag. Skrivandet av boken uppfyller på alla sätt mina förväntningar av processen och min egen utveckling. Nya idéer strömmar ständigt. Dramaturgiska förbättringar och lösningar sätter pricken över iet. Jag har nu kommit en bra bit in i skapandet av råmaterialet. Storyn tar form på
allvar. 

Jag blir helt enkelt så glad av dessa skrivardagar. Det hela är som att stoppa de mest sällsynt exklusiva godbitar i munnen. En utsökt karamell som räcker hela dagen. Jag tänker att jag alltid vill skriva böcker. Det är det roligaste jag vet!  Det är som att själen vill belöna mig rikligt och stort för vad jag just nu planterar, ger näring och skördar. 

onsdag 7 september 2016

Åh, stilla kväll!


När septemberkvällen kommer och är alldeles ljummen. När promenaden blir tyst och sinnena tar in all grönska som finns kvar. När de hundratals kanadagässen på fältet tjattrar på avstånd och närmsta moped hörs kilometervis bort.  

söndag 4 september 2016

I min hängmatta

Jag ligger i min hängmatta och lyssnar till musik, oförmögen att förstå att vi nu är inne i september. Jag biter mig fast. Girigt och likt en igel suger jag ut det sista av sommaren och försöker mätta magen så gott det går. Som ekorren samlar nötter inför vintern gör jag det samma minst lika ivrigt, fast mitt samlande mest handlar om varma solstrålar och utomhustimmar. Man vill ju inte att hungern riva allt för hårt i januari. 

Kvällarna är kallare och mörkare nu. Vi tänder ljus och hittar fantastiska tv-serier på Netflix. Jag älskar dessa kvällar. Så stilla och så rofyllda. Hösten är snart välkommen. Har just nu fastnat för serier med mystik, ockulta fenomen och kittlande, kalla kårar. Jag kan varmt rekommendera Nerflixprodukionerna "The returners" och "Stranger things" som ger högklassiga storys och skådespelare. Så otroligt spännande och lite i Stephen King-anda när Stephen King är som allra bäst. Stephen King som för övrigt var en av mina första författarförälskelser.

Veckan som kommer blir så väldigt bra och jag gottar mig i detta lite extra idag. Två skrivardagar och fortsatt underbart väder väntar på mig. Ett litet leende vilar på mina läppar och jag tänker att varje dag borde vara precis just så här. 






lördag 3 september 2016

Tranorna ropar




Vi strosar över stubbåkern och hör tranorna ropa. Ett vemodigt, sorgesamt rop som ekar över skogen. Igen och igen. De är ovanligt aktiva idag och jag undrar så vad de säger. Vad som är så viktigt. Tar de också farväl till sommaren? Förbereder sin resa i melankoli och önskar att det snart blir vår igen? Längtar de redan tillbaka till denna vackra plats? Eller är de uppspelta över vad som snart komma skall, den långa färden över himlen, mot en spännande okänd framtid och den vinterplats de sett ut för sig? Ser de på livet som vi? Linjärt, framåt, pragmatiskt och planerande? Eller snarare och mer troligt lever de kanske på ett cirkulärt sätt, där nya erfarenheter ständigt drar nytta av de äldre? Där överlevnaden är beroende av att leva just nu i ständig intuition och med visdom från gamla erfarenheter under vingarna. Kanske är framtiden onödig, möjligtvis till och med omöjlig att tänka på och planera för en trana.