torsdag 29 december 2016

Brytningslandskap

2016 har varit ett märkligt år. Om man ska tala om nyhetsflödet, och det tror jag att man måste när det gäller just 2016, så har året varit oroligt. Mänsklighetens baksidor tydligare. Som om vi lever i en brytningstid och just nu står vid ett vägskäl. Jag själv har redan valt. Jag vill tro gott och på att den här jorden är en bra plats att leva på. Att vi lever i en tid där allt är möjligt och inget längre är omöjligt. Att vi människor sitter på en enorm skatt av kunskap om vår historia och mängder med vetenskapliga lösningar. Att det största av allt är kärleken. Vi kommer att förvalta alltihop väl. Vi kommer att välja det.

Också i mitt eget lilla liv har jag befunnit mig i ett brytningslandskap. Jag som insåg för ett år sedan att jag inte kunde fortsätta leva, tänka och finnas på samma sätt som tidigare längre. Att det skulle vara omöjligt. Jag som för ett år sedan nyss sagt upp mig från mitt arbete sedan nästan nio år. Det som var en trygghet men som också gjorde mig väldigt sjuk. Det fanns ingen återvändo. Min blick var nu mer fokuserad än kanske någonsin. Mina steg stadiga. För ett år sedan befriade jag mig och steg in i det okända. Jag minns det som berusande och som att jag såg alldeles klart framför mig. Insikten i att det verkligen var jag och ingen annan som kunde välja mitt liv förändrade mig. Förvandlade mig.

Jag steg in i 2016 med ny blick. Den såg allt tydligt och klart. Att jag skulle skriva och att det var nu det skulle hända. På något vis skulle det nu ske. Det som tidigare hade tett sig så omöjligt och som endast en fjärran dröm. En dröm som verkade så stor att den tidigare inte ens tåldes att tänka på. Jag hade tidigare nästan inte ens övervägt att den gick att genomföra. Skulle jag nu kunna ta den på allvar? Skulle andra göra det? Det visade sig dock, i läget som jag befann mig i för ett år sedan, att min dröms storlek och andras tyckande och tänkande eller själva projektets möjliga ouppnåbarhet inte längre skulle röra mig i ryggen. Det hade blivit så tydligt, så kristallklart tydligt vad jag måste göra och det var nu tiden var inne. Nu skulle det ske.

Jag startade den här bloggen. Som en dokumentation. Sporre. Som en metakognitiv studie. Och så tänkte jag att jag kanske skulle få kontakt med andra som skrev. Och att det möjligen skulle också skulle kunna fungera marknadsförande för mina kommande texter. Vidare köpte jag en ny dator och bestämde mig för att ägna tre timmar varje helg åt min bok. Det gick bra i början. Jag skrev på helgerna och det fyllde mig med energi och lust. För varje vecka som gick ökade min övertygelse om att jag nu var på rätt spår. Men att skriva på helgen var inte något vidare i längden. Vintern övergick i vår och att tillbringa all ledig tid med familjen utomhus i sol och skönt väder tog överhanden. Skrivande blev inte av varje helg längre. Jag förstod att jag behövde en ny plan.

Jag började på min nya förskollärartjänst i slutet av mars. Det var underbart. Kände direkt hur fel det hade varit för mig på min gamla arbetsplats och hur lusten för läraryrket sakta växte tillbaka. Sommaren kom. Det var något mer som växte. Jag var vid det här laget helt säker på att jag på något sätt var tvungen att hitta en bredare väg för mitt skrivande. Att det nu på riktigt skulle få ta plats i mitt yrkesliv. Tiden var nu inne.

I juli startade jag mitt företag. Det var på många sätt där och då som jag på riktigt förstod vad det var jag ville. Och vad det var jag kunde. En liten skrivarbyrå för bara mina texter. En fri och kreativ plats där jag fick skapa vad helst jag ville. Lusten i detta. Att det skulle ta möjligen oändligt lång tid för företaget att tjäna sina första kronor kändes ovidkommande. Det gör det fortfarande. Nu var jag verkligen på väg.

Hösten kom. Jag bredde plats för skrivardagar under veckorna. Planerade in dem. Lämnade barnet på skolan på mornarna och åkte hem till mitt tomma hus. Satt vid köksbordet i tystnaden. Tangenterna som snabbt knapprade. En kopp te. En promenad med hunden. Sedan skriva igen. Skriva, skriva, skriva. Upptäckten i vad en hel arbetsdag vid tangentbordet kunde ge mig och mina texter var något nära storslagen. Som att förstå att jorden inte längre var platt. The point of no return.

Nu. Mina lungor andas. Stillheten i bröstet. Livskraften och glädjen. Allt finns nu där och allt är nu som allt borde vara. Jag arbetar mig stadigt framåt i boken. Det hela går att utveckla vidare. Mitt liv. Min bok. Min framtid. Jag tänker att alla borde följa sina drömmar. Att ingen borde vara rädd för dem. De är till för oss. Berättar om något viktigt.

Jag ska avsluta mitt nyårsinlägg med att citera Håkan Hellström. Jag minns hur han stod där på Ullevis stora scen i juni. Märkbart tagen av hur han för tredje gången i sitt liv lyckats fylla stadion med musik, glädje och alla människor. Av att just han hade kunnat ha ta sig hela vägen från den en gång så lilla pojken till det som var nu. Han sträckte ut sina armar mot publiken. I denna kontext och i tung andhämtning från all lycka, sång och dans sa han något av det mest inspirerande jag hört.

"När David såg Goliat så sa alla:
Han är alldeles för stor för dig,
du kommer aldrig att besegra den där jätten.
Men David sa:
Javisst.
Han är stor,
han är väldigt stor.
Men han är SÅ stor att jag inte kan missa."


Gott nytt år på er och dröm så stort ni bara någonsin kan under 2017!







torsdag 22 december 2016

Kommunikation



Sista skrivardagen 2016 är gjord. Och den är dessutom gjord med glädje och glöd. Det är en härlig känsla! Födelsedag med min sexåring imorgon och sedan ett härligt julfirande med efterföljande, långt jullov. Life is good.

Jag är så tacksam och lycklig för responsen på mitt förra inlägg. Det är för mig det allra käraste jag skrev om, det som ligger mig närmast hjärtat. Därför blev jag extra glad över responsen. Ni vet vilka ni är. Tack!

Jag har funderat en del på vad skrivandet egentligen innebär för just mig. Det är enkelt och samtidigt väldigt svårt att sätta fingret på. Dels är skrivandet i ensamheten och med bara mig själv som sällskap så otroligt givande. Jag får sortera. Känna. Andas med mina tankar. Jag hade egentligen kunnat nöja mig så. Det är egentligen gott nog. Ändå tillförs ytterligare ett lager av meningsfullhet när det uppstår kommunikation via en text som är min. Det känns viktigt och på många sätt angeläget att finna just kommunikationen. Att bli läst. Att bli förstådd och nå fram. Att knyta band med andra genom något som jag har skapat. Det är en ynnest. En otrolig sak att få vara med om.

I min första bok "Skål från ensamheten" fick jag uppleva just det där. Och det tog mig med förvåning och faktiskt en liten storm. Tänk att andra människor kan se sig själv i mina texter. Tänk jag kan få andra att känna och förstå. Tänk så vackert. Det är en så stark drivkraft för mig.

Idag infann sig den där speciella känslan. Som tar hela hjärtat med sig. Fingret på det jag vill belysa och precis det som gör att det möjligen skulle kunna inträffa en kommunikation mellan mig och läsaren. Det gör mig så glad, att min sista skrivardag för i år kom att bli just så här.

En riktigt God Jul på er alla!



tisdag 20 december 2016

Nåd



Julen är för mig kontrasternas tid. Mörkret och ljusets tid. Jag födde barn den 23 december för snart sex år sedan. Detta efter en graviditet kantad av enorm smärta och fruktansvärd oro och dessförinnan allt för många år av ofrivillig barnlöshet. Hormonbehandlingar, missfall, tvivel och sorg. Det hela har gjort mig till den jag är. Det är ofrånkomligt så. 

Att efter att nästan drunknat i mörkret badade jag julen 2010 plötsligt i ljus. Jag tog min fina, landstingekiperade bebis på armen och vi gick ut i BBs korridor för att titta på julgranen av plast. Den lilles ögon fixerade sig dimmigt mot ljulgransljusen och vägrade släppa blicken. Vi stod så en lång stund, min son och jag. Stod stilla och upptäckte världen tillsammans som även för mig var helt ny. 

Jag minns dessa första timmar och dagar tillsammans med mitt nyfödda barn med sällsam skärpa. Som om det var alldeles nyss. Jag minns musiken som spelades på radio, den fadda smaken av julmaten från sjukhusrestaurangen, de snö- och solklädda vyerna utanför vårt fönster, den lilla elljusstaken i fönsterkarmen och stillheten. Den söta doften av mitt lilla barn och känslan av honom mot mitt ömmande bröst. Kärleken som slukade mig hel. En sällsam känsla av nåd. 

På fredag blir vår son sex år. Det är en märkvärdig resa att vara förälder. Som att färdas framåt högsta hastighet. Som att bara vilja bromsa lite utan att det går. Som att förse sig med hjälm, ryggplatta och hockeyutrustning, hoppas på det bästa och samtidigt ändå veta att det kommer att göra ont på vägen hur jag än bär mig åt. Men kärleken är så stor, så stor och det går inte att värja sig. Det vill man inte. 

Jag lutar huvudet mot min pojke i soffan framför julkalendern. Luktar på hans hår. Minns hur han doftade den där allra första gången och blundar hårt. Drar honom intill mig och känner hans armar om min hals. Hör honom andas. 










fredag 2 december 2016

Jag kan skriva. Jag är inte rädd.

I onsdags insåg jag att jag börjar bli trött, något som jag inte direkt innan under terminen känt särskilt mycket av. Tre veckor kvar till jul nu och det ska bli så otroligt skönt att få varva ner och göra så lite som möjligt. Fast jag måste ändå säga att det är fantastiskt att jag hållit så här bra fram tills nu med tanke på att jag faktiskt varit förkyld i tre månader. Det har varit något hela, hela tiden. Hosta, halsont och snor. Och när jag nu ikväll busbrottades med min son började blodet plötsligt forsa ur näsan. För att jag typ böjde mig framåt. Nej, nu är det banne mig snart dags för jullov. 

Tröttheten är också kreativitetens fiende nummer ett. Har haft två skrivardagar den här veckan och texten har haltat ordentligt. Får inte igång flytet. Som om att jag hela tiden måste värka fram orden. Det blir inte heller särskilt bra och jag får skriva om och skriva om och skriva om. Det har känts modfällt. Stundvis ledsamt. Men om jag bara resonerar med mig själv lite grann så förstår jag bättre. Flytet kommer att återvända. Så småningom. 

Jag börjar också tänka på vad som inom snar framtid kommer att ske i mitt arbete. Hur råmaterialet snart kommer att vara färdigt och hur hårt jag kommer att behöva arbeta med texten i nästa skede. Att jag kommer att behöva hjälp, stöttning och möjligtvis input och konstruktiv kritik. Och att jag kanske inte kommer att kunna få just allt detta i en och samma person, utan att jag skulle behöva flera anförtrogna. 

För mig är det mycket svårt att visa upp ett ofärdigt arbete. För att inte tala om det oerhört nervösa i att riskera att bli bedömd, missförstådd eller kanske till och med ogiltigförklarad. En författare i en podd jag lyssnat på, minns dock ej vem just nu, sammanfattade det hela så bra tycker jag. Att det inte alls är några problem med just vanlig kritik kring texterna utan att den verkliga rädslan ligger i att som yrkesperson bli underkänd. Att som konstnärlig arbetare bli helt ogiltigförklarad, halshuggen och förvisad till annat. 

Jag dramatiserar här förstås. Men det har faktiskt hänt att min lust och mina drömmar kring skrivandet tillfälligt grusats och lagts på is på grund av vad en enda person sagt. Att det där och då inte spelat någon som helst roll att de andra trehundra som läst min text trumpetat fanfarer, applåderat och hurrat samstämmigt i kör. Jag måste helt enkelt överkomma denna oro om jag ska våga ge ifrån mig något alster alls i framtiden. Och så här i backspegeln så inser jag att personen i fråga hade rätt i väldigt mycket av den kritik som gavs. Jag måste helt enkelt våga ta emot hjälp och goda råd utan att reagera med sämre självförtroende. Det finns verkligen igen annan väg att gå. 

  
Decemberdis över havet är vackert liksom mörkret som sedan skoningslöst rullar in redan på eftermiddagen. Eftersom man då kan tända ett ljus

tisdag 29 november 2016

Bakom boken

Jag befinner mig i upptakt inför  analkande skrivardag. Känner hur skönt det ska bli att få sätta mig. Låta det tomma husets tystnad omsluta mig och den rastlösa stormen blåsa inuti. Jag kan nog aldrig riktigt förstå vad som sker hur mycket jag än försöker fånga, beskriva och ibland på ett närmast kirurgiskt sätt dissikera de rivande vindarna, eller kreativiteten som den också kallas. Kanske är det omöjligt och också möjligen lika bra det. 

Jag får ibland frågan om jag har gått någon skrivarkurs eller om jag skulle vilja göra det. Svaret är konsekvent nej. Inte alls för att jag tror att det egentligen är något fel på sådana kurser. Eller för att jag tror att just jag är särskilt begåvad och inte alls behöver någon som helst vägledning. Nej, tvärtom tror jag att de där kurserna kan vara väldigt bra. Fast för någon annan. Av samma anledning som att det kanske är lika bra att jag inte riktigt på ett intellektuellt vis lyckas fånga den kreativa processen, vill jag inte heller på ett för ingående sätt analysera min stil av skrivande eller varför jag gör eller tänker si eller så med mina texter. Jag tror för egen del mest på musiken. Att det är den som just för mig är allra bäst att lyssna på och som kommer att leda mig rätt. Den där känslan mellan orden. På hur tonerna når mig och möjligen också når andra. Jag är tror och är rädd för att just min musik skulle bli ointressant och platt om den följde någon slags strikt regelverk. Och möjligen på att regelverket skulle kunna vilseleda mig rakt in i någon slags låsning eller skrivkramp. Därför låter jag bli att gå kurser. Kanske är det dumt. Eller bra. 

Men en podd eller två kan jag ändå intressera mig av och finna nyttig. Det är dessutom så fängslande och roligt att lyssna på hur andra ältar sitt skrivande. Hur till exempel andra författare har gjort för att frigöra tid och starta sitt skrivande på allvar. Inspirationen rusar helt vilt i mig av sådant. Jag har just upptäckt Daniel Sjölins podd om litteratur och skrivande "Bakom boken" och blev så där obeskrivligt glad som jag ibland blir när jag hittat något riktigt bra att inspireras av. Den finns på storytel. Lyssna och njut. 





torsdag 17 november 2016

En droppe midnatt



Jason Diakité, eller Timbuktu som han också kallas, har skrivit en bok. Det är ingen egentlig eller random självbiografi även då den helt klart handlar om hans identitetssökande. Nej, den är något mer än så faktiskt, något som han också själv nämner i boken att han vill att den ska vara. Jag skulle etikettera den som kort och gott fenomenal.

Bara dagar efter att USA får sin mest hatiska och oberäkneliga president någonsin släpps "En droppe midnatt". Det är som om Jason visste redan för två år sedan, då han påbörjade sitt skrivande, hur det amerikanska folket skulle rösta. Kanske gjorde han det på så vis att han haft insyn i det fattiga USA på ett sätt som många av oss andra i Sverige inte har. Den här boken får mig för första gången att förstå hur Donald Trump kunnat hända och vilken slags kollektiv uppgivenhet som möjliggör och släpper loss dessa mörka krafter.

Genom att ta del av sin och sina föräldrars, gemensamma och separata, historia djupdyker Jason Diakité rakt ner i det svarta, fattiga och utsatta USA. Han reser mot sin fars inrådan till South Carolina för att träffa sina släktingar. Släktingar liksom Jason själv och hans far har en mörk hudfärg och som bor i den amerikanska och djupt rasistiska södern, i hopplös fattigdom och stor social utsatthet. Han besöker bommulfälten där hans förfäder i generationer levde som slavar och dagligen fick deras ringa värde inpiskat i sina medvetanden. Jason gör flera och högst begripliga paralleller till koncentrationslägrena i Europa och hos mig som läsare trillar pollett efter pollett hårt ner i mig. Det blir så obarmhärtigt tydligt hur de svarta människornas historia i samma andetag är de vita människornas historia. Jag tänker på en särskilt plats i boken där Jason besöker ett bommulsplantage och hur han funderar på hur godsägarens familj kunde klara av hålla slavarnas lidanden ifrån sig. Hur otroligt många tankevurpor som faktiskt måste tvingats göras i godsägarnas medvetanden för att de sedan stilla skulle kunna klara av att se på, rättfärdiga missförhållandena och normalisera vad som pågick. Mina tankar går ofrånkomligt till allt annat hat som genom historien avmänskligat människor på grund av deras hudfärg, handikapp, etnicitet, religion sexuell läggning och kön. Vidare går mina funderingar förstås till nutid och vad som faktiskt pågår mitt framför våra ögon 2016. Hur många framtvingade tankevurpor och hemmasnickrade konspirationsteorier behövs av oss idag för att rättfärdiga vad som nu pågår i Europa och resten av världen? För att rättfärdiga att det faktum att vi alla i väst, är om inte direkt så indirekt, delaktiga i så många människors lidanden, utsatthet och också i att avhumanisera dessa? 

Ja, det är viktiga lampor som tänds när man läser "En droppe midnatt". Jason Diakité har absolut skrivit något väldigt angeläget och jag kan föreställa mig hans iver för två år sedan när han satte igång med projektet. Hans språk är dessutom fint, nyanserat och oklanderligt. Något som jag förvisso redan innan jag började läsa hade på känn, då hans musikaliska texter alltid tilltalat mig.

Jag önskar och sätter mitt hopp till att boken jag just läst kommer att få en signifikant betydelse i vår världs samtid. För vår framtid. Ingen av oss är historielösa eller på något vis oskrivna blad. Ingen av oss saknar ett ansvar för hur vi väljer att forma mänsklighetens framtid eller för vilka tankevurpor och omständigheter vi väljer att använda oss av som möjliggör att vi kan vända bort blicken från det otäcka. Inte någon av oss saknar idag möjligheten att använda oss av vår historia som ett konstruktivt och kärleksfullt verktyg i vårt framtidsskapande. Inte en enda av oss.



fredag 11 november 2016

Min önskelista

Dödstrött efter en mycket produktiv fredag. Har suttit och skrivit hela dagen i någon slags mellanflow. Funderar nu mycket på källor och någon slags korrekthet. Allt från uppfinnandet av en adress i Helsingborg som skulle ha funnits 1967 till varför en av mina karaktärer på mest trovärdiga sätt väljer att att avstå från den största kärleken av dem alla.

Att skriva en trovärdig bok, vilken upplevs som sann och gripbar, borde påminna en hel del om hur skådespelare och regissörer resonerar kring trovärdigheten av sina roller. Vilka nyanser behövs? Hur skulle det och det sägas/upplevas/göras i verkligheten? Vad är mest trovärdigt men framför allt vad får trovärdiga saker och ting att också bli till starka nog och sticka ut tillräckligt mycket för att de ska kännas värdefulla för läsaren? 

Jag visste att min romanidé var svår redan från början eftersom två karaktärer på helt olika platser i tidsaxeln ska vävas samman. Men jag gillar att hitta lösningar, förkovra mig i historia och  utmanas i mitt skrivande så det går faktiskt riktigt bra. Flera gånger under mina gångna arbetstimmar har jag tagit mig gör pannan och tänkt att jag måste vara galen som tror att jag kan göra detta svåra och sedan därtill dessutom tro att jag kan göra det bra. Men jag är väl lite galen helt enkelt. 

Jag börjar också få ett rejält sug efter att börja bearbeta råmaterialet. Får mycket idéer som jag skriver upp så fort jag hinner. Idéerna kommer ofta till mig när jag kör bil, lyssnar på ljudböcker eller promenerar, det vill säga när jag som minst har möjligheten att skriva upp dem. Men så fort jag kommer över en riktigt exceptionellt bra idé så måste jag skriva upp den så fort det går. I min telefon, almanacka eller på en enkel lapp. 

Helgen stundar och det ska bli skönt med vila och familjehäng. Och äntligen börjar vi nosa på den tiden på året  som jag tycker så oerhört mycket om - julen. Tjolöholms julmarknad har startat och imorgon ska vi dit. Jag ser väldigt mycket fram emot årets första glögg och den stämningsfulla miljön på slottet. Och Vilgot ska få besöka tomten och önska allt vad nu en snart sexåring möjligen kan önska sig. 

Själv önskar jag mig en hel del efter denna surrealistiska och oroande vecka i världshistorien. Jag hoppas så innerligt att det finns någon som helst god och högre makt där ute och inom oss själva som tar emot den typen av önskelista där konstruktiv dialog, anständighet och medmänsklighet står allra längst upp. Låt oss verkligen, verkligen hoppas och tro på det. 






måndag 7 november 2016

Mot främmande horisont

 Min favoritvecka har börjat, den då jag har min skrivardag. Jag märker att jag alltid per automatik börjar förbereda mig. Växla om när det närmar sig. Nackdelen i att skrivardagarna ofta ligger glest är att jag måste göra just detta. Huruvida jag växlar upp eller ned vet jag inte. Det är som en form av nödvändig ställtid, eftersom jag halkat ur mitt skrivarmode sedan senast. Som tur är finner jag detta oftast hyfsat lätt att göra. Men det är klart att jag skulle önska att skrivardagarna låg tätare, så att jag kunde använda mig av bränslet ifrån senast. Så att jag lite lättare kunde surfa vidare in i nästa skrivstund lite mer obehindrat driven. Lite mer obehindrat kreativ, vaken och sorterad i mina idéer. För jag har nu förstått att jag och det där bränslet, som jag lärt känna som en starkt brinnande kreativitet, förmodligen hade kunnat åstadkomma fantastiska saker tillsammans bara vi gett oss chansen. Tänker mycket på hur jag skulle kunna gå tillväga för att ta tillvara på denna magi, som verkar brinna nästan slut lagom till nästa skrivardag. Som jag sedan igen och igen måste blåsa liv i, för att efteråt inte kunna göra annat än att hjälplöst se på hur den glider mig ur händerna. Jag har länge funderat på om jag ska ta mig en hel skrivarvecka. En hel och sammanhängande vecka att bara få arbeta och ånga på. Alltså att i en hel vecka befinna mig i boken, i mitt huvud, i min kreativa process. Jag är nyfiken på vad som då skulle ske. Vad skulle då skulle hända med mig, mitt skrivande och min historia? Jag känner tydligt att det snart är dags för mig att ta detta nästa steg. Dags för att i ytterligare en etapp breda ut min vingar och låta luften under dem bära mig mot främmande horisont. 

söndag 23 oktober 2016

"Mamma är bara lite trött"

Sara Beischer har skrivit "Mamma är bara lite trött". Jag kan inte nog understryka hur faktiskt viktig den här boken är och att alla borde läsa den. Alla. 

Boken handlar om kvinnan som ständigt bollar familj, arbetsliv och självbild. Krav som aldrig någonsin sinar. Vardag och helg i en ständig kamp, logistik och utmaning. Inga vattenhål och ingenstans att vila. Till sist går det som det går och utmattningen är ett faktum. Och sedan vägen tillbaka. Att få lära känna sig själv på nytt. Att med nya ögon och ur nya perspektiv betrakta världen. 

Läs den. 


fredag 21 oktober 2016

Så går en skrivardag från mitt liv och kommer aldrig åter


Jag skriver under morgontimmarna. Det är tyst i huset och jag får tänka varje tanke färdig. Ge varje tanke liv och möjlighet att studera den noggrant och med varje intuition och känsla. Jag hittar vägar ut och in i historien. Den får liv. Hur kan jag ge den ännu mer liv, ännu fler nyanser? Lösningarna är inte långt bort och finner sin väg till mig. Det blir förmiddagsfika. Jag sätter på en kopp te och brer smör på skorpor. Jag tuggar så det knastrar och sväljer ner alltsammans med den varma, förlåtande drycken. Det smakar som inget annat. Jag känner att jag älskar te med skorpor. Får idéer mellan tuggorna och kan knappt bärga mig. Måste skriva vidare. Teet kallnar medan jag skriver. Minuter blir till kvartar. Kvartar till halvtimmar och så plötsligt har det gått nästan två timmar. Lunchtid och jag måste duscha. Lägger ifrån mig allt och går istället in i badrummet. Klär av mig och kliver in i den varma duschen. Känner hur frusen jag är och står länge, länge i vattnet. Skruvar upp värmen ytterligare och njuter.
Torkar mig torr och tar på mig varma, rena kläder. Sätter mig vid datorn igen. Jag har så mycket inom mig. Allt måste ut. Allt får inte plats under en och samma dag. Inte under samma vecka. Eller samma år. Det är så märkligt. Jag skulle med lätthet kunna arbeta till långt in på natten. Inte ens behöva sova. Fortsätta genom gryningen och sedan vidare. Tack och lov och till min räddning kommer barnet mitt från skolan strax efter tre och det blir helg. Jag sparar mitt arbete för dagen och stänger ner datorn. Tillfredställelsen ligger tröstande över hela mitt väsen. Skrivlusten genomsyrar mig, lämnar mig energisk och sorterad. Vi äter biff Rydberg till middag. Jag och min man samtalar om livet. Det blir stora frågor i det lilla. Jag känner mig bönhörd. Berättar om att livet flyter just nu fram som om det vore en flod av all världens medvind och medgång. Som om att jag just i detta nu plockar frukten av allt jag strävat efter. Det är svårgreppbart och oerhört. Har svårt att varva ner på kvällen. Dricker ett glas rött och äter några ostbågar vid teven. Jag undrar stilla hur det är möjligt att skapa sig ett liv som detta och hur jag i hela friden har burit mig åt.

torsdag 13 oktober 2016

Grattis världen!

Att Nobelpriset i litteratur går till Bob Dylan är riktigt, riktigt bra. Jag tycker så därför att jag verkligen ogillar att uppdela kultur i fin och ful. Och därför att jag verkligen gillar utveckling. Att tilldela priset till Dylan är verkligen ett erkännande i att texter till musik är poesi och poesi i sin tur är ju som bekant i allra högsta grad litteratur. Musiken som kommunikationsform har också en enastående förmåga att nå fram och påverka i en så betydande hög grad att det som skrivs kan komma att bli viktigt för stora delar av vår värld och mänsklighet. 

Det finns betydelsefulla verk, tydligt inspirerade av verkligheten och som berör vårt allra innersta. Som får oss att förstå samband och oss själva i förhållade till vår omvärld. Hur dessa texter sedan paketeras och vidare konsumeras är inte viktigt. Nobelkommittén har verkligen tagit ett stort kliv i rätt riktning. Grattis till Bob Dylan och grattis världen! 


onsdag 12 oktober 2016

Färgsprakande kväll


När jag hostat mig genom de tidiga morgontimmarna och känt att ännu förkylning håller på att tränga sig på innan den gamla knappt gett sig av. Eller om det är den gamla förkylningen som gjort sig ett återtåg. Hur som helst. När väckarklockan ringt och det inte går att ta sig upp alldeles genast, utan ligger kvar en stund i bekymrade tankebanor om huruvida jag ska hinna och orka ta mig vidare än så här. Då känns det grått. I en hel massa olika nyanser. 
Dagen fortsätter. Till och med vädret är grått. Jag stressar genom förmiddagen med föräldrasamtal och utvecklingssamtal med min chef. Landar till sist under eftermiddagen i lugnet med barnen. Tröttheten som ligger över pannan som en knappt kännbar huvudvärk och rosslig i halsen. Jag skyndar hem. Steker hundra pannkakor och äter ungefär femtio. Är så otroligt hungrig men blir så fasansfullt obehagligt mätt. Går ut med hunden i mörkret. Det prasslar i snåren där vi går med ficklampa längs vägen. Mina fötter värker av allt spring under dagen och efter att stått vid spisen under hundra pannkakor. Hemma igen tänder jag en brasa. Struntar i disken och sätter mig istället med en filt framför elden som dansar varmt och lugnande. 

Då inser jag vad som har hänt. Denna gråa dag får plötsligt konturer. Mitt utvecklingssamtal med min chef. Ja, det blev riktigt, riktigt bra. Jag var så ärlig som jag aldrig tidigare varit eller vågat vara i en sådan situation förut. Berättade om mig själv på ett sätt som egentligen skulle kunna ses som en mindre smart karriärstrategi, men som nu känns helt tvärtom. Hur jag berättade om att tyckte så mycket om mitt lärarjobb men att jag också har intentionen att kombinera det med min passion - mitt skrivande. Och att jag är övertygad om att följa mina skrivardrömmar också gör mig till en bättre pedagog och människa. Att jag vet att det är så. Min chef visade sig vara den allra bästa chefen för att ta emot vad jag sagt. Hon tyckte att jag var modig och ärlig, och berättade att hon liksom jag var övertygad om att mitt sätt att tänka och göra skulle gynna såväl mig som person som hennes förskola och mitt arbete där. 

Elden brinner lugnande framför mina fötter. Jag känner hur stolthet och ärlighet mot mig själv sprider sig i varje cell och i varje tanke. Hur just den här dagen blev så viktig. En markör och en underskrift på att jag nu på riktigt och också med en ökande lätthet och självkänsla nu följer min inre kompassnål. Jag känner att jag ler när den grå dagen sakta övergår i färgsprakande kväll. 

torsdag 6 oktober 2016

Höstglöd

Jag tycker så väldigt mycket om hösten. Färgerna, de mörka kvällarna och att kura under en filt. Bra teveprogram och massor med te i stora koppar. Lugnet lägger sig över allting. Det är skönt att vara inne, och det trots att jag egentligen är en utomhusmänniska. Men det är som att jag har fått en så pass rejäl dos utomhusvistelse under våren och sommaren att det blir bara skönt att få vara i stillheten och mörkret inom husets väggar. Att tända stearinljusen och brasan. Att sitta där bredvid och inte göra något alls särskilt. Läsa en tidning. Titta på tv. Och skriva lite på den här bloggen. Detta är en så stor livskvalité för mig. Jag tycket så väldigt, väldigt mycket om hösten.

Det har varit krassligt här hemma. Jag har varit sjuk och förkyld i nästan två veckor. Det börjar släppa nu och jag känner mig med ens vaken och energisk. I övrigt är hösten snäll mot mig. Mitt jobb fungerar fortsatt väldigt bra och jag tackar varje dag för att jag bytte arbetsplats i våras. Det har gjort så stor skillnad för mig att det nästan är overkligt. Och skrivardagarna fungerar som planerat. Jag får till och med några fler än beräknat då min son ibland åker på roliga utflyktsdagar i skolan, de dagar som han egentligen skulle varit ledig med mig. Dessa skrivardagar är som bensin på lågan för mig. Lågan som flammar upp, klar och stark, och håller mig varm. Arbetet med boken går stadigt framåt  och jag känner hela tiden att jag är på rätt väg. Jag behöver än så länge inte vara så petnoga eftersom jag just nu formar råmaterialet och jag låter därför texten flöda och komma hur jag känner och vill. Ibland skriver jag tjugo sidor per dag på det sättet. Låter texten komma med lättheten och som lusten ger mig. Jag tänker mig att jag borde vara klar med råmaterialet senast vid årsskiftet. Sedan väntar en noggrann bearbetning av det jag har. Och det är väl då jag får slita mitt hår, gissar jag. Jag kan redan nu lista ur hur svårt det kommer att bli för mig att bli helt nöjd, och det är ett fullständigt måste innan jag kan lämna ifrån mig någon som text för någon annan att läsa. Sådan är jag. Så jag tror att denna bearbetning kommer att ta lång tid. Med hänsyn till mitt nuvarande arbetstempo så kommer det nog att ta ytterligare ett år.

Och vad jag ska göra sedan, när jag är färdig, står fortfarande skrivet i stjärnorna. Jag försöker säkert få något förlag intresserade, eller så blir jag mitt eget förlag. På något sätt kommer boken att bli utgiven. Och sedan, ja då börjar jag väl skriva på nästa bok. Och sedan nästa.

fredag 30 september 2016

Uppdrag - bokmässa

Jag har aldrig varit på bokmässan. 
Jag skriver det igen. 
Jag har aldrig varit på bokmässan. Fast att jag väldigt gärna skulle vilja och jag endast bor fyra mil från Göteborg. Det är rent av skamligt. Skamligt rent av. 

Dessa bokmässor passerar mig likt orkanvindar. Swish, och plötsligt är de bara över och förbi. Jag läser om dem först efteråt i tidningen. Jag drömmer mig dit. Bara för att se hur det är. Och förstås för att det helt enkelt verkar vara så trevligt. Jag förställer mig ett hav av böcker, intressanta författare, boksigneringar   på rad och mängder med litterära diskussioner. Jag skulle trivas. Ändå åker jag aldrig dit. Eller har någon som helst koll på när evenemanget äger rum. Det är mycket konstigt.

Sedan förställer jag mig förstås att jag själv ska få stå där med min bok en vacker dag. Leende och stolt. Kanske bredvid härliga Martina Haag eller varför inte livsbejakande Kajsa Ingemarsson. Eller kanske med Marie Hermansson, min absoluta förebild och favorit. Vilken dröm! 

Tills nästa år. Jag lovar att hålla mer koll. Och hålla mig mer drömfokuserad. Bokmässan, here I come!

 

Bilden är lånad från Aftonbladet. Eftersom jag aldrig har varit där. 




torsdag 29 september 2016

Höstvisa

"Gubben höst, se nu målar han..."
En barnvisa om höst och så ärligt poetiskt. Har i veckan råkat ut för en det höstigaste av allt, en dunderförkylning,och legat sjuk i flera dagar. Nu tror jag att jag är på väg tillbaka, men bara tror, för den här sjukan har gått upp och ner och fram och tillbaka hur många gånger som helst. 

Trött. Oinspirerad. Fast jag vill så mycket där långt inne. Tittar ut genom fönstret på allt vackert. Löven som sprakar och träden som böjer sig för vindarna. Regnet som smattrar och gör marken våt och lite mörkare. Om kvällen försvinner dagsljuset snabbt nu. Vi tänder ljuset i mässingsljusstaken på bordet och värmeljusen över spisen. Lyktorna på golvet. Alltsammans ger ett lugnt och varmt sken. Jag längtar ut ur den här förkylningen så det svider. 

Imorgon har jag skrivardag och jag hoppas att jag mår bättre då, eftersom förkylning och trötthet tenderar att ligga tjock och helt marktäckande över både lust och kreativitet. Jag längtar så mycket  efter att skriva. Det gör jag nästan varje dag. Längtan innehåller förstås de perfekta omständigheterna. Ensamheten. Tystheten. Klarheten i huvudet. Fingrarna ivrigt över tangentbordet och ett rus i bröstet. Glädjen över att tappa tid och rum. Att resa i andra världar. Att skapa något nytt. 

Hunden ligger slö på filten bredvid mig i soffan och jag dricker hett ingefärste. Jag klappar honom lätt över den mjuka pälsen. Plötsligt sköljer tacksamheten över mig. Jag begraver självömkan i hast och blir sittande med ett leende. Om ett par timmar ska jag hämta pojken min i skolan. Snart är jag frisk igen och imorgon ska jag skriva. Det finns så otroligt mycket fint. Så otroligt mycket fint. 

torsdag 15 september 2016

Spegel


Så kommer äntligen den där perfekta dagen. 

När det är varmt i luften, stilla i vinden och spegelblankt över havet. När vi likt en ljudlöst svävande farkost flyter över skogar av vackert böljande sjögräs. När havet är så klart att det går att se rakt ner till botten på fem, sex meters djup. Vi paddlar förbi enorma, brandgula rödmaneter likt pulserande stjärnor i vattnet. Skrattmåsarna flyger där borta, två och två. Landar på en liten sten som sticker upp ett stycke från land. Sitter sedan så och spanar ut över viken. Vi följer kusten och de stora, påkostade strandvillorna men vi väljer sedan att istället att paddla ut lite längre från land. Ut över djupare hav. Fortfarande stilla och knappt en krusning över vattenytan. Plötsligt ser vi dem överallt. Tusentals små och lysande varelser där nere. Tusentals och åter tusentals vackra kammaneter som omger oss under en lång, lång stund medan vi tar oss sakta framåt. Dessa små havsdjur är ofattbara i både mängd och skönhet. Den Amerikanska kammaneten är egentligen inte bra för våra svenska hav. Man menar att de kan med sin glupskhet förstöra vårt ekosystem. Märkligheten i att dessa maneter inte hör hemma här och samtidigt är en så stor och vacker naturupplevelse. Märkligheten i detta. 
Vi paddlar hemåt. Det börjar bli riktigt varmt. Jag är nu svettig och läpparna smakar av salt hav och sol. Pojken min som sitter framför mig i brandgul flytväst har älskat den här stunden precis lika mycket som jag. Jag är så lycklig över att fått dela den med just honom. 


fredag 9 september 2016

Det svåra och lätta i att följa sin dröm


Den belöningen du får när du följer ditt hjärtas röst är större än du kan ana. Lugnet som intar hela systemet och glädjen över varje dag är främmande och overklig jämfört med när du gör helt tvärtom. Jag tjänar i nuläget inte en krona på mitt skrivande. Ändå känns rikedomen oändlig. Som att äntligen, med mycket möda och besvär i bagaget, fått nyckeln in till skattkammaren och klivit in. Som att stå där inne och veta att alltihop är mitt. Att det bara är att ta för sig. 

Att följa sin dröm är inte lätt. Det kan upplevas dom att det finns hundratals hinder på vägen, omöjliga att rubba och komma förbi. Ofta, vilken dröm det än handlar om, är det mest synbara hindret av ekonomiskt slag. Det känns som att du måste bli rik först för att ha råd med din dröm. Men egentligen handlar de största hindren om helt andra saker. Som om vad familjen och vänner skulle säga och tycka eller kanske vad helt andra främmande, oviktiga personer skulle känna inför dina val. Eller handlar det om att du inte på riktigt vågar tro på drömmen. Att den är alldeles för storslagen och du själv alldeles för enkel och simpel för att den skulle kunna bli sann. Att det rent av är förmätet att tro på att något så underbart och stort skulle kunna få ta plats i ditt lilla enkla liv. Och tänk om du ändå skulle nå dit och SEN misslyckas. Så pinsamt. 

Men det är mycket svårare att INTE följa sin dröm. Om nu drömmen är tillräckligt stark det vill säga. Att föra våld på sin egen person, slå dövörat till själens rop och tvinga sig att stå ut med en tillvaro som inte känns bra. Dag efter dag. År efter år. I bästa fall skapar det bitterhet och missnöje. I värsta fall negativ stress och psykiskt och fysisk ohälsa. 

Jag är fortfarande i begynnelsen av min resa och på helt otrampad och outforskad mark. Jag vet inte vart min dröm leder mig eller hur långt. Jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna tjäna mitt levebröd på min dröm. Jag vet faktiskt inte ens längre om det skulle vara särskilt viktigt. Allt jag vet är att jag vill skriva böcker. Allt jag vet är att det gör mig lycklig. 





torsdag 8 september 2016

Skrivardag - En rik belöning



Under den här veckan har jag två skrivardagar, varav den ena idag och den andra imorgon. Eller två halvdagar om man ska vara petig och det tycker jag inte att man ska vara. 

Det är så otroligt spännande att se och känna hur historien växer och blir mer och mer fyllig och rik för varje arbetsdag. Skrivandet av boken uppfyller på alla sätt mina förväntningar av processen och min egen utveckling. Nya idéer strömmar ständigt. Dramaturgiska förbättringar och lösningar sätter pricken över iet. Jag har nu kommit en bra bit in i skapandet av råmaterialet. Storyn tar form på
allvar. 

Jag blir helt enkelt så glad av dessa skrivardagar. Det hela är som att stoppa de mest sällsynt exklusiva godbitar i munnen. En utsökt karamell som räcker hela dagen. Jag tänker att jag alltid vill skriva böcker. Det är det roligaste jag vet!  Det är som att själen vill belöna mig rikligt och stort för vad jag just nu planterar, ger näring och skördar. 

onsdag 7 september 2016

Åh, stilla kväll!


När septemberkvällen kommer och är alldeles ljummen. När promenaden blir tyst och sinnena tar in all grönska som finns kvar. När de hundratals kanadagässen på fältet tjattrar på avstånd och närmsta moped hörs kilometervis bort.  

söndag 4 september 2016

I min hängmatta

Jag ligger i min hängmatta och lyssnar till musik, oförmögen att förstå att vi nu är inne i september. Jag biter mig fast. Girigt och likt en igel suger jag ut det sista av sommaren och försöker mätta magen så gott det går. Som ekorren samlar nötter inför vintern gör jag det samma minst lika ivrigt, fast mitt samlande mest handlar om varma solstrålar och utomhustimmar. Man vill ju inte att hungern riva allt för hårt i januari. 

Kvällarna är kallare och mörkare nu. Vi tänder ljus och hittar fantastiska tv-serier på Netflix. Jag älskar dessa kvällar. Så stilla och så rofyllda. Hösten är snart välkommen. Har just nu fastnat för serier med mystik, ockulta fenomen och kittlande, kalla kårar. Jag kan varmt rekommendera Nerflixprodukionerna "The returners" och "Stranger things" som ger högklassiga storys och skådespelare. Så otroligt spännande och lite i Stephen King-anda när Stephen King är som allra bäst. Stephen King som för övrigt var en av mina första författarförälskelser.

Veckan som kommer blir så väldigt bra och jag gottar mig i detta lite extra idag. Två skrivardagar och fortsatt underbart väder väntar på mig. Ett litet leende vilar på mina läppar och jag tänker att varje dag borde vara precis just så här. 






lördag 3 september 2016

Tranorna ropar




Vi strosar över stubbåkern och hör tranorna ropa. Ett vemodigt, sorgesamt rop som ekar över skogen. Igen och igen. De är ovanligt aktiva idag och jag undrar så vad de säger. Vad som är så viktigt. Tar de också farväl till sommaren? Förbereder sin resa i melankoli och önskar att det snart blir vår igen? Längtar de redan tillbaka till denna vackra plats? Eller är de uppspelta över vad som snart komma skall, den långa färden över himlen, mot en spännande okänd framtid och den vinterplats de sett ut för sig? Ser de på livet som vi? Linjärt, framåt, pragmatiskt och planerande? Eller snarare och mer troligt lever de kanske på ett cirkulärt sätt, där nya erfarenheter ständigt drar nytta av de äldre? Där överlevnaden är beroende av att leva just nu i ständig intuition och med visdom från gamla erfarenheter under vingarna. Kanske är framtiden onödig, möjligtvis till och med omöjlig att tänka på och planera för en trana. 


onsdag 31 augusti 2016

Revolution!

För exakt ett år sedan mådde jag otroligt dåligt. Kände i varje vaken minut att något var mycket, mycket fel. Som om jag hamnat i en fasansfull mardröm. Som om en ostoppbar centrifugalkraft slungade mig runt, runt och pressade ur mig precis allt. Jag var som en urvriden disktrasa. Ångesten fanns där hela tiden, varje vaken minut, och paniken lurade ständigt och hotfullt, som ett odjur redo att när som helst kasta sig över mig. Jag misstänkte att stress var det stora problemet. Och jag, jag satt och väntade på bättre tider. Om jag bara väntade lite till. Då skulle omständigheter förändras så att jag kunde må bättre. Det var bara det att jag väntat på bättre tider i många år. Utan att begripa att väntan inte var någon som helst lösning. 

För hur säger jag till mig själv att utbildningen som jag valt, betalat för och genomgått år av slit för och jobbet som jag satsat så mycket kraft och vilja på inte är det som egentligen är meningen? Hur berättar jag för mig själv att jag varje dag i evigheter ljugit för mig själv om vem jag är och om vad jag vill? Att det är jag själv som under så pass lång tid fört så mycket våld på min egen person att det är det som gjort mig sjuk. Att det som sker inte är någon annans fel än mitt eget. 

Insikten har kommit gradvis i och med sjukskrivningen i december. Det är ingen annan än jag som bestämmer över mitt liv. Vilken fantastisk möjlighet! "Tänk om inget hindrar mig". En mening som jag läst någonstans och som djupt etsat sig fast i mitt medvetande. Och det är smått otroligt att jag aldrig, och nu menar jag verkligen aldrig, förut i livet tillåtit mig själv att tänka så. Helt plötsligt öppnas dörren ut ur mardrömmen. In i drömmen. Magi. 

Detta är nära nog religiösa insikter. Och ändå de är inte alls särskilt märkvärdiga. I vårt land lever människorna fria. Hur kan det då komma sig att denna nyvunna insikt känns som en revolution? "Vet folk egentligen om det här", tänker jag ofta. "Går folk runt och faktiskt vet om de är kungar och drottningar över sina egna liv och val?" Jag visste det egentligen inte alls. Det är mycket märkligt så här i efterhand. 

Jag har vetat om att jag vill skriva sedan jag var runt tio år. Ändå tillät jag inte mig att veta det. Eller rättare sagt, jag hade inga referenser då. Inga förebilder. Ingen aning om att skrivandet kunde bygga en någon som helst form av karriär. När min syokonsulent på högstadiet aldrig frågade mig vem jag var utan istället presenterade utsiktslösa förslag, utifrån vad han ansåg vara mina bristande förmågor baserade på ett medellågt snittbetyg, spelade inte längre min svensklärares lovord för mitt skrivande särskilt mycket roll. Eller rättare sagt. De spelade inte så stor roll då, men betydligt mer nu. 

Jag kommer aldrig att återvända. Det finns ingen väg tillbaka härifrån. Jag blir snart 39 och jag vågar för första gången i livet vara ärlig mot mig själv. Det känns skönt. Jag ser nu så tydligt att mitt skrivande är nödvändigt. Lika nödvändigt som luften jag andas, marken jag går på och är en icke förhandlingsbar  beståndsdel av mig själv. 

Jag har på ett enda år hunnit nå botten, bli sjukskriven av utmattning, stress och ångest, sagt upp mig från mitt lärarjobb, fått ett nytt lärarjobb som jag faktiskt tycker om, börjat skriva på allvar, startat företag och faktiskt blivit en av de lyckligaste människor jag känner. Skulle någon sagt allt detta till mig för ett år sedan hade jag inte trott på ett endaste ord. 

Livet är smått fantastiskt. Och hur är det man säger nu igen.  "Bara döda fiskar följer strömmen."


Gryning i juni. Som en gryning i livet ungefär. 








lördag 27 augusti 2016

Skugga i augusti

Värmen är tillbaka. Ändå har det blivit något kallare inombords. Saker och ting händer. Livet. Vardagen. När min pojke får det svårt med skolstarten svider det i mig också. Vi behöver varandra lite extra just nu och det får vara precis så hur lång tid det än måste ta. "Det gör ont när knoppar brister", som Karin Boye skrev. Förbannat ont ibland. 

Förbereder kräftskiva för ikväll. Vi ska sitta tillsammans i solnedgången och skåla och äta. Barnen kommer att stoja och ha roligt. Våra vänner som vi tycker så mycket om ska stanna tills imorgon. Det kommer att bli roligt. Men dagen går mot eftermiddag och jag känner tröttheten spänna över pannan. Vill gnugga ögonen. 

Bekymrar mig och oron tar tag. Håller mig fast. Är det så här det är att ha skolbarn? Tanken ger mig svindel. I nästa stund lugnar jag mig med att vi snart kommer att vänja oss allihop och att pojken vår snart kommer att bli glad igen.

Älskade sensommar. Hatade sensommar. Jag är ännu inte redo för höst. 


torsdag 25 augusti 2016

Min stora hatkärlek.

Här och nu. Sensommar och ledig dag. Varm sol i ansiktet och det doftar salt och tång. Fötterna i havet under bryggan som gungar svagt och gnisslande. En liten våt hund i min famn och en pojke på fem som skriker av förtjusning när han hoppar djärvt ner i havet. Jag sitter så där alldeles stilla och försöker hämta självaste livet från den här stunden. Jag älskar den här stunden. Jag försöker att stanna kvar.

Det är så svårt. En minut senare är tankarna på morgondagen där. På kräftskivan på lördag som ska ordnas med. På jobbet i morgon. Hur pojkens skoldag kommer att bli nästa dag. På både oroliga och roliga ting och som stör nuet. Nu när nuet är som allra bäst. Och så ringer telefonen i min ryggsäck och jag måste krångla av mig axelremmarna och öppna väskan. Jag hinner inte ta samtalet. Måste se vem som ringde. Skatteverket står det. Ja, då var förtrollningen verkligen bruten och jag ringer upp. Vi pratar om företaget och min verksamhet. Det blir bra. Jag lägger på.

Vi förflyttar oss från bryggan ner till filten på stranden. Det är ljuvligt varmt och vinden är skön och ljummen. Det är skönt att sitta och titta ut över havet. Pojken börjar bygga sandslott med händerna och jag försöker hitta tillbaka. Till här och nu. Det går inte. Istället kollar jag klockan och ser att det ändå är dags att åka hem. Laga middag. Göra kväll. 

På kvällen tänker jag tillbaka på hur jag satt där på bryggan och känner att jag längtar tillbaka dit. Förbannar att jag måste ha med mig telefonen överallt. Jag gillar den egentligen inte alls.


fredag 19 augusti 2016

Overkligheten


Idag har jag arbetat min första "riktiga" arbetsdag som författare. Jag har fått gjort massor och skrivit säkert ett tjugotal sidor. All den tid som förflutet under sommaren, utan att skriva en enda rad, har nu betalat sig med råge i form av uppdämd kreativitet och lust som har hittat ut. En känsla av eufori har drabbat mig flera gånger under dagen och jag har nästan fått nypa mig i armen över att detta faktiskt är sant. Att jag äntligen har ordnat med både företag och förutsättningar som underlättar för mitt skrivande känns overkligt bra. 

tisdag 16 augusti 2016

Vingar

Det matta, gula augustljuset lyser över oss och i tidiga morgontimmarna förbereder vi nu varje dag inför nytt arbetsår. Luften går sakta ur. Sommarkänslorna pirrar inte med samma intensitet längre. Det hela är lite mer vilsamt. 

Den här gången känns alltihop bra. Så bra. Om jag jämför med förra årets start i augusti. Det går nästan inte. Det är nu så otroligt annorlunda. Ljust. Lustfyllt. Så förhoppningsfullt. 

På alla sätt och vis brer jag ut mina vingar och lyfter. Jag är på väg nu.


tisdag 9 augusti 2016

I stormens öga

Under sommaren har vår lilla familj varit med i en internetbaserad kampanj via Instagram och Facebook som heter "Längtan". Kampanjen strävar efter en allmänt större kunskap och fler rättvisa och bättre villkor rörande sjukdomen ofrivillig barnlöshet. Ofrivillig barnlöshet är som många av er säkert redan vet ett hjärteämne för mig och allmän upplysning om och sjukvård som rör denna sjukdom är tyvärr 2016 fortfarande väldigt bristfällig. Ja, ofrivillig barnlöshet är klassificerat som en sjukdom av världshälsoorgationen (WHO) och slår hårt de drabbades fysiska, sociala och psykiska hälsa under en avsevärt lång tidsperiod i livet.

Idag kampanjar Erika Westerblad, 33 år för denna viktiga sak på Längtans nätsidor. Gå gärna in och läs. Erika Westerblad har även en blogg om sin kamp för ett barn och en familj.

Själv har jag som sagt varit där. För inte allt för länge sedan var det jag som längtade efter en familj och ett barn så att det sved varje vaken minut. Om man önskar sig barn så hävdar jag att det är den starkaste kraften en människa kan känna.

Jag känner mig engagerad i ämnet och ett mycket starkt systerskap med alla de som går igenom samma sak som jag och min man gjorde för bara några få år sedan. Mitt engagemang har genom de svåra åren och de lyckliga åren som följt med vår son alltjämt mynnat ut i mitt skrivande. Under vår ofrivilliga barnlöshet drev jag bloggen Skål från ensamheten, vilken fortfarande ligger kvar på nätet för läsning och stöd för de som önskar. En dagbok som gav mig ett utlopp och en kanal för min frustration och en kontakt med andra i samma situation. När vår son skulle fylla ett år bestämde jag mig för att ta texterna och publicera dem i en bok. Jag gjorde det i ett hastverk via Vulkan förlag, som hade en utmärkt tjänst för ändamålet, vilket först och främst var att vår son skulle få ett exemplar att äga och att läsa som vuxen. Att boken sedan hamnade hos också andra människor som också ville läsa, både privatpersoner och i barnmorskeväntrum blev jag väldigt glad över.

Boken som jag nu skriver är mitt första romanprojekt och handlar om just detta ämne. Ofrivillig barnlöshet. Jag känner mig inte färdig. Jag tycker generellt er att mycket kring saken fortfarande är osagt. Om kärleken i en relation där barnlösheten sitter på första parkett. Ja, det händer ju något med den. Något som, medan de drabbade sitter i sin situation, ofta inte klarar av att tala om. Inte ens inför sig själva. Jag skriver just nu om denna kärleksrelation i storm och utmaning mellan två längtande människor. Alla inblandade karaktärer är fiktiva. Känslorna är självbiografiska. Detta är mitt projekt och min blivande roman.

Det är viktigt för mig att säga något. Bidra med något. Till andra. Och kanske är jag själv ännu inte helt läkt efter de mörka åren. Kanske är det drivet att till sist komma till någon slags riktigt avslut och sluta fred med alltihop det som nu för mig framåt. Förmodligen är det allt detta sammantaget som gör att jag nu skriver på denna bok. Den måste bli skriven. Jag vill säga något.

måndag 8 augusti 2016

Och så öppnade jag den där dörren

Jag börjar undra hur hösten ska bli och kännas. Det pirrar i magen. Mitt jobb på den nya förskolan och mitt skrivande. Men så har jag från och med idag också blivit egenföretagare för första gången. Jo, så är det. Jag är från och med idag en kulturarbetande författare med eget företag. Funderingar på detta har böljat fram och tillbaka under sommaren och jag har nu kommit fram till att det känns viktigt för mig att på detta vis bekräfta för mig själv och resten av världen att jag på riktigt vill arbeta med och satsa på mitt skrivande. Det blir dock fortfarande i ett lågt arbetstempo om ungefär 20%, men nu är jag i alla fall på väg och prövar mina vingar. Att öppna en dörr på det här viset som eget företag innebär är ju så otroligt spännande. Ja, jag ser så otroligt fram emot hösten och ett nytt arbetsår.  

Men först några lata dagar till. Och idag blåste det friska vindar under promenaden nere vid havet. Regnet smattrar nu på rutorna och jag ligger nedbäddad under filt i soffan. En jäkligt bra dag helt enkelt. 





tisdag 26 juli 2016

Hav och natur

Dagar av lättja. Och så kom också solen och lite värme tillbaka efter allt för många dagar i lågtryck. Vakuum. Tiden emellan. Tiden som står stilla och overkligheten ligger som lätta dimslöjor över världen. 

Inspiration och upphämtning. Kraft som strömmar inifrån och ut och en kreativ lust som börjar slita och dra. Vi har den bästa sommaren någonsin. Vi är en endast hårsmån från all världens Prippsblå-reklamer. Med saltstänkt och lätt brännande hud, ljumma kvällar i goda vänners sällskap och glada barnskratt dagarna i ända kan vi inte få nog. Detta är sommaren när den levererar som bäst. 

Med sonen på simskolan nästan varje morgon och för min del löprundor och simturer håller vi oss nära hav och aktivitet på ett härligt sätt. Och idag provade jag SUP (stan-up-paddeling) för första gången och blev förälskad. Stillheten och närheten till naturen på ett så otroligt enkelt sätt nockade mig helt. Det var underbart och verkligen inte sista gången. Och yogaklasserna som hålls här i byn på SUP-bräda gör mig nyfiken. 





onsdag 6 juli 2016

Vapendragaren från Mexico

Nedvarvning pågår. I skrivande stund har jag endast två arbetsdagar kvar innan en fem veckor lång och härlig semester tar son början. Allt känns väldigt fint. Jobbet ger mig fortsatt mycket glädje och jag ser fram emot en höst tillsammans med allt som fortfarande är nytt för mig. Jag är inte slutkörd inför årets ledighet och jag är väldigt lycklig för det. 

Sommarvädret har blivit lite kallt just nu. I kombination med att pojken påbörjat simskola i havet just den här veckan. Lite surt men vad gör det egentligen när det ändå trots allt är sommar och så hjärtvärkande vackert överallt. 

Jag ligger just nu i utesoffan på altanen och solen skiner. Hunden ligger bredvid , som den chihuahua och mexikan han ändå är, och sträcker njutningsfullt ut sig i sin fulla längd och lapar i sig all sol och värme som någonsin går att få tag i. Han blir tio år i höst och jag kommer på mig själv med att inte kunna föreställa mig en enda sommar utan honom. För att i nästa tanke önska så innerligt att han blir kvar hos oss i många år till. Min lille soldyrkande vapendragare. 



söndag 26 juni 2016

Enastående kombinationer

Det är strax juli. Semestertider. I och med resan till Cypern har jag redan varvat ner en hel del. Det känns redan skönt i kroppen. 

Det händer massor just nu. Min son ska sluta förskolan och börja förskoleklassen i skolan i augusi, det ska bli simskola i havet under sommaren och leken med kompisar blir allt viktigare. Jag som förälder finner mig själv mer och mer i periferin, studerandes mitt barn och åker med i hisnande fart. Min bebis är borta och en stor skolpojke tar form.   

Jag själv är lycklig. På en plats i livet där jag trivs. Med drömmar som lever och andas. Ibland känner jag mig åter som en rosenkindad tonåring, redo att ta mig fram längs otrampade stigar och genom främmande terräng. Jag tänker på min framtid med nyfunnen tillförsikt och på alla utvecklande projekt. Dit jag vill gå. 

Till hösten har jag ordnat för mig hela skrivardagar. Jag ska alltså få arbeta som författare i alla fall en vardag var tredje vecka. Det är en mycket god början som gör mig så otroligt glad. Jag ska även, under hösten någon gång, ta ledigt från mitt lärarjobb för skriva i en hel vecka. Då är det möjligtvis också tänkt att jag kanske startar mitt eget företag, med skrivandet i fokus. Som en signal till mig själv och omvärlden att jag tar detta på allvar. Att  jag verkligen vill inkludera skrivandet på riktigt. Fortsatt jobbar jag vidare som förskollärare 75%, vilket jag tror är en helt enastående kombination. Att kombinera hektiska dagar på förskolan med en tyst skrivarvrå kommer att vara balsam för hela min tillvaro. 

Men först en fantastisk sommar. 


torsdag 16 juni 2016

Extra allt

Det känns annorlunda en här gången. Kontrasten till vardagen är inte lika stor som under förra semesterresan. Inte lika annorlunda mot hemma. Det är ett gott tecken på att jag på att jag har fått styr på livet. Att jag mår bra. 

Klockan närmar sig fyra här under parasollet. Pojken badar och har lärt sig snorkla. Kan nästan simma nu. Så stor. 
Jag funderar mycket på hur allt hänger ihop. Hur han behöver mig allt mindre och på hur jag nu ska ställa om till att vara en mamma till ett skolbarn. Jag vet inte hur sjutton det gick till men småbarnsåren är definitivt över. Det lämnar mig ingen ro. Samtidigt är jag så stolt och glad över min duktiga kille på fem. Hur hänger det ihop? 

Jag sitter mycket i skuggan. Mår som en drottning och har allt jag behöver och lite till. Ännu en kväll med god mat och fint sällskap närmar sig. Mannen fyller år idag. Han ville inte ha något alls extra. Hela resan är ju alldeles extra allt. Vi är just nu mitt uppe på guldkanten och surfar ändå, menar han. 
 
Han har helt rätt. 






onsdag 15 juni 2016

Vi har stängt fabriken

Som genom ett maskhål i yttre rymden med solnedgången utanför det lilla fönstret färdades vi över Europa. Vilgot förundrades över hur vi var ovanför molnen och över hur små vi faktiskt är. Det gjorde jag också. På natten och trötta landade vi på cypriotisk mark och vi skumpade sövande bort mot hotellet i bussen. Femåringen somnade mot sin fars axel och var inte direkt överraskande svårväckt när vi väl var helt framme. Rumsnyckel fådd och kort därefter snarkade vi ikapp mellan de sköna, svala lakanden. 

Morgon och framme. Varmt. Härligt. Inga måsten. Bara lek. God mat och vara nära. Älskade familj under palmträd och oliv.

Vår tid är nu. 




lördag 11 juni 2016

Born to run



Har läst boken "Born to run" av Christoffer Mcdougal med ett litet wow släpandes efteråt. Jag tycker själv om att springa och under vissa rundor till och med älskar jag det. Så för mig är det inte svårt att på riktigt tro att vi är helt ämnade för denna typ av aktivitet. Självklart, tänker jag efter denna läsning, är det så att löpningen är svaret på många mänskliga problem. Såväl fysiska som psykiska. I boken hävdar man med hjälp av en blandning av vetenskap, spännande berättelser och författarens självupplevda äventyr att människan har allt som krävs för att springa långt därför att vi en gång i tiden jagade på just det sättet. Våra kroppar och hjärnor är byggda så. Inte är det då det minsta konstigt att just löpning är så otroligt populärt hos så många. När vi springer är vi i vårt rätta element. När vi springer mår vi bra. Vi får utlopp för ångest och stress och våra kroppar håller sig unga och friska. Att det finns så mycket löprelaterade skador hävdar författaren beror på skorna, då vi egentligen borde springa barfota. Alternativt med sandaler eller i andra "dåliga" skor där foten tvingas jobba hårt och bygga upp en muskulatur som i sin tur får löpsteget att bli naturligt och skonsamt. 

Författaren är övertygande och jag köper urskiljningslöst hela argumentet. Jag är fascinerad av berättelserna och för första gången uppriktigt glad över mina kassa, billiga och urgamla springskor. 

torsdag 9 juni 2016

Bubblet

Jag är uppslukad av grönskan, solen, sommaren. Den tar och ger all min kraft. Fyller mig med glädje och tömmer mig på stress och måsten. Det känns nästan overkligt näst intill orimligt att det finns ett arbete att gå till. Tankarna är inte där. De är ute i solen, o gräset, i trädgården. Med mina älskade. Snart är det semester och insikten bubblar och sprakar. 

Skrivandet är på paus. Det hittar inte fram i dessa dagar av allt annat underbart. Jag tänker att jag ska vänta in det och låta det ta sin tid. Jag är ofta trött just nu och tröttheten är inte kreativitetens bästa vän. Det vet jag så väl. Men jag fyller hela tiden på av den vackra försommaren och kommer att tanka på väldigt snart med mycket ledighet och vila. Det bubblar och sprakar. 


lördag 28 maj 2016

Ofrivilligt barnlösas dag

Idag är det ofrivilligt barnlösas dag. Att den infaller dagen före mors dag är ingen slump. Kontrasten mellan de båda dagarna är skarp och smärtsam. Särskilt för de som drabbats. 

Ofrivillig barnlöshet är klassat som en sjukdom av WHO. Det är sjukdom som drabbar hela livutrymmet. För den som är drabbad påverkas allt. Jag vet det därför att jag själv var ofrivilligt barnlös i många år. Dessa år är ett enda mörker för mig. Jag minns endast mörkret. Hur dagar, månader och år passerade i en enda lång smärtsam väntan på något helt oförutsägbart. Hur rädsla och ångest styrde hela min tillvaro. Hur jag till slut inte visste varken ut eller in angående något som helst och hur jag inte längre visste hur jag ens skulle kunna möta mig själv i framtidstro och tillförsikt. Hur mitt äktenskap inte visste vart det skulle gå och hur mitt sociala liv och glädjen med precis allting försvann bit för bit. 

Den allmänna kunskapen om denna sjukdom är låg. Det finns paradoxalt nog en hel del åsikter om saken. Att det inte är en mänsklig rättighet att skaffa barn verkar vara ett vanligt, allmänt vedertaget och obegripligt syrligt angrepp mot att ofrivillig barnlöshet är klassat som en sjukdom överhuvudtaget. Nej, det är ingen mänsklig rättighet att få barn. Men att få slippa vara sjuk och handikappad i onödan är däremot detta. Att få den behandling och vård som finns att tillgå. Att få lov att fungera och må bra. Att få lov att bli frisk när botemedel finns. 

Jag vet inte allt. Men det jag vet helt säkert är att jag var väldigt sjuk under de här åren som ofrivilligt barnlös. Jag var ofta sjukskriven, konstant deprimerad och socialt isolerad i långa perioder. Och jag vet också helt säkert att i samma stund som jag födde min son, fick höra hans gråt och känna honom mot mitt bröst att jag hade blivit helt frisk. I den sekunden. 






lördag 21 maj 2016

Utmaningar och envishet

Om man inte provar så vet man ju inte. Så jag bestämde mig för att prova. Snörade på mig löparskorna och gav mig iväg. Blicken är fortfarande lite ostadig men benen är starka. Det gick bra. Inte fort men bra och stabilt. Yogan var en desto större utmaning och jag fick korta av passet och helt utesluta vissa övningar. Men det var skönt att känna en något så när fungerande kropp igen.

fredag 20 maj 2016

Jag vill mera

Jag börjar hitta ut ut den här trista kristallsjukan nu. Balanssinnet börjar repa sig ovh jag har kunnat arbeta ett par dagar i slutet på veckan. Stundtals blir jag ändå väldigt frustrerad över att det går lite fram och tillbaka och på tok alldeles för långsamt enligt mig själv. Och illamåendet är jobbigt. Enligt andras utsago går mitt tillfrisknande snabbt och i jämförelse med andra som drabbats hämtar jag mig ypperligt. Gott så, tänker jag då förstås. Gott så.

Men både kropp och sinne vill mera. Jag vill komma igång med löpningen igen och min viktiga yoga.  Har en del problem med oro som denna träningskombo helt plockar bort så jag är helt enkelt beroende av den för att må bra. Imorgon ska därför galna jag försiktigt prova att ge mig iväg på en löptur. Jag hoppas innerligt på att det fungerar.

Dagen har annars varit väldigt fin. Vi har varit lediga hela familjen tillsammans och haft det lugnt och skönt med många kramar och pussar. Badat i utespaet har vi också hunnit med och tittat på film med regnet smattrandes mot rutorna. Och när regnet passerat gick vi en lång promenad allihopa och hejade på kossorna som nu intagit sin sommarplats i hagen en bit bort. Kvällen är mild och ljuvlig. Det gröna är friskt och det doftar så gott av allt som nu börjat blomma. Jag andas in alltihop och det omsluter allt där inuti med lycka och tillförsikt.