måndag 29 februari 2016

Siktar mot toppen

En trött lördag följdes av en marginellt piggare söndag. Jag fick min seghet till trots en hel del gjort och faktiskt även lite skrivet, om än med betoningen på lite. Men bättre lite än inget får jag ju tänka och igår fick jag känna av självaste beviset på att skapande processer inte  kommer till sin yttersta rätt när hjärnan slö. Mitt skrivande blev stappligt och utan minsta känsla och flow, vilket gav ett rent ut sagt uruselt resultat. Jag pausade i några timmar och gav det sedan ett nytt försök och denna gången gick det betydligt bättre med en rejäl omskrivning av det jag missnöjt skrivit tidigare samma dag. Inte mycket gjort alltså, men ändå något. Jag är fortfarande just nu kvar i 20-talet och kommer förmodligen vara det ett antal timmar till. Så det är väl bara att vänja dig vid att saker och ting progresserar långsamt. Men det hjälper till att vara pigg och alert kan man gott sammanfatta helgens skriveri med.

En arbetsdag till ända sitter jag nu i min fåtölj med utsikt över trädgården indränkt i solsken och en pusslande femåring på golvet bredvid mig. Det känns alltid så skönt att komma hem till det här lugnet. Jag känner nu att jag sakta återfår energi och lagom till imorgon och en ledig tisdag är jag kanske i toppform igen, med massor av ork. Jag siktar ta mig tusan på det.


lördag 27 februari 2016

Slö och solig helg



På lördagarna är jag så vansinnigt trött. Det är som att jag slappnar av i varje cell, äntligen kan släppa ned axlarna och pusta ut. Denna trötthet är i allmänhet påtaglig men just den här lördagen i synnerhet. De vardagar som just passerat har varit en särskild anspänning med vab, jobb emellan och så vab igen. Min lille gosse fick till slut öroninflammation ovanpå sin förkylning och moderns oroliga känselspröt har därför i flera dagar nu varit utsträckta i sin fullaste längd. Kanske är det därför jag är extra slö kust idag. Eller så är det dessa oxveckor som tar ut sin fulla rätt. Så kallade bönderna förr de här veckorna mellan jul och påsk och jag antar att man inte direkt syftade på på dess härlighet och lätthet. 

Men vi har i alla fall haft tur med vädret. 



Och tulpaner på bordet är en riktig glädjespridare. 









torsdag 25 februari 2016

Kvinna anno 2016


Nya numret av tidningen Skriva är nu ute. När jag först fick höra talas om att det på riktigt fanns en tidning om författande och skrivande så blev jag så glad att jag köpte en prenumeration med en gång. Och nu kommer den till mig i brevlådan  med ett par månaders mellanrum. Den innehåller en hel del användbart och intressant. Jag som ofta i metakognitivt syfte är intresserad av skrivprocessen tycker förstås att det är extra intressant med olika synvinklar och perspektiv som också bjuds på i denna tidskrift. I detta nummer bjuds man bland annat på en intervju med Horace Engdahl och ett intressant reportage om Virginia 
Woolf där en av infallsvinklarna är om hur kvinnor genom historien fått med stor möda och osjälvklarhet ta sig tid till skrivandet. 

Den här kvinnan anno 2016 tänker ta sig en massa härlig och självklar tid att läsa igenom resten av tidningen så fort som möjligt. 

onsdag 24 februari 2016

Mångalen

I morse strax före sju. Gryningen var på väg och mörkret hade nyss glidit över i dunkel. Över fälten låg dimslöjor likt spindelväv mellan de ensamma, spretiga träden i siluett mot månskenet. Och månen. Blek och hel mellan stjärnorna på den klara himmeln och redo att släppa fram gryningens lila ljus till ännu en vacker dag. (Extremt grynig bild, men herregud så vackert det var. Får nog lov att ta och köpa en riktig kamera snart)




måndag 22 februari 2016

Hundpromenad

Idag gick jag utan mössa för första gången på länge. Och vår lille frusne hund Svante var utan problem utan sitt värmetäcke som möjliggjort vintern för honom. Skogen var lugn och fridfull som vanligt, förutom vid ett tillfälle då två rådjur alldeles plötsligt stod nästan intill oss utan att vi märkt något. Varken jag eller Svante hann reagera innan det prasslade vilt i buskarna och vi såg dem ivägskuttandes redan långt bort.













söndag 21 februari 2016

20-tal under lupp

Ännu en skrivarsöndag är till ända. Idag har jag fördjupat mig i sydsveriges 1920-tal, vilket är en nödvändighet för att min berättelse ska kunna ge trovärdighet och substans. Jag är ganska så generellt sätt intresserad av historia, särskilt människoöden genom tiden, och är så här under arbetets gång otroligt glad över att min romanidé innehåller just detta. Eller eftersom det är just min idé så kanske detta med ett historiskt inslag inte särskilt överraskande när jag väl tänker efter. Det är så spännande att grotta ner mig i en viss tidsepok för att sedan väva in den i en, i det här fallet, delvis påhittad historia. Jag har aldrig gjort det förut och ibland blir jag lite osäker på om det kommer att gå bra. Det är ju mycket svårare att gestalta ett sammanhang och en värld vilken jag själv aldrig har upplevt utan hela tiden måste läsa mig till och fantisera om. Dessutom går arbetet långsamt, då researchen tar tid. Men jag är nöjd så här långt och det känns då väldigt bra att lägga ner arbetet för dagen. Inatt kommer jag förmodligen drömma om gamla T-fordar och dragkärror längs med Malmös gator 1924.

lördag 20 februari 2016

Om det där bloggandet - Bokbloggajerka 19-22 februari

Veckans ämne presenterat på http://alkb.se/bokbloggsjerka-19-22-februari

"Carola har skickat in följande fråga via mail: hur interagerar du med dina läsare, lockar till dig nya läsare och får de befintliga läsarna att fortsätta läsa bloggen. Hon vill även veta vad det är som driver dig till att blogga och hur mycket du tänker på dina läsare när du bloggar."

Jag som just nu har en väldigt ny blogg, men även har erfarenhet av att blogga i andra sammanhang måste ju svara utifrån det perspektivet. 

2008 startade jag bloggen Skål från ensamheten, vilken först fyllde ett rent överlevnadssyfte för mig. Det var en blogg om min och min mans ofrivilliga barnlöshet och allt som följde med den. Det som först startade som en dagbok med förhoppning om att finna tröst och vänner i samma situation, förvandlades ganska snart till precis detta fast mycket, mycket större och viktigare än vad jag kunnat anat. Jag fick under 2008-2010 uppleva bloggens och internets absolut finaste fördelar. Hur vi människor kan finna varandra när vi behöver det som allra mest och betydelsefullt detta också kan vara. Min blogg var min ventil under denna tid, genom vilken jag kunde få ut all frustration, ilska, rädsla och sorg och samtidigt en sådan välsignad tröst i att jag inte var ensam. Att vi var massor med människor med liknande erfarenheter som kunde stötta och följa varandra genom rädslan inför framtiden och senare också genom glädjen som följde när alla dessa älskade barn på ett eller annat sätt hittade hem till oss. 

Med denna erfarenhet tänker jag ofrånkomligt på mina läsare när jag publicerar saker och ting. Allt måste inte vara meningsfullt eller värdefullt för någon annan än jag själv, i synnerhet kanske inte när jag bloggar om det jag gör just nu, men om det är någon där ute som har behållning av mina texter på ett mer eller mindre utvecklande vis så skulle jag förstås bli väldigt glad. 

Jag vill försöka nätverka en del, svara i min egen blogg, följa och kommentera i andras, så mycket jag hinner och orkar eftersom jag tycker att det är en stor del av tjusningen med bloggandet. Den här roliga och spännande bloggboksjerkan är också en del av den interaktionen och så klart även den en ingång till att hitta eventuellt nya läsare och följare. Vidare publicerar jag mina inlägg på facebook där bloggen numera har en egen sida och jag har registrerat mig på bloggportalen och i bloglovin.

Att publicera texter hör ofrånkomligt samman med att viljan att bli läst och så är förstås fallet även med mig. Att använda en blogg som marknadsföring av sitt eget författarskap är numera ett beprövat såväl som ypperligt knep. För mig fungerar dessutom min blogg som en nyttig dokumention av min skapande process där jag på
ett spännande och metalognitkvt sätt kan utvecklas och ta mig vidare framåt. Och kan den dokumentationen i sig också generera i ett allmänt intresse för slutprodukten, det vill säga min roman, så skulle det förstås vara en trevlig bonus. 




fredag 19 februari 2016

Den nyckfulla kreativiteten

Under de senaste månaderna kan man säga att jag fått uppleva ett intressant experiment i kreativitet. Under förra året sjönk jag djupare och djupare ner i stress och ohälsa. Det är för övrigt och tyvärr inte särskilt sällsynt att det blir så i perioder i läraryrket. Arbetsåren kan skilja sig från varandra i förutsättningar och möjligheter som natt och dag ungefär. Ena året kan saker och ting fungera bra, medan allt plötsligt rämnar runt en efterföljande år. Förra året var för mig ett riktigt uselt år. En negativ sak efter en annan hände, liksom fallande brickor i ett dominospel, och drabbade min arbetsplats vilket lämnade mig maktlös, stressad och ensam med allt för omfattande ansvar. Det hela var så pass betungande för mig att jag så småningom, natt som dag, oroade mig över hur jag skulle organisera ihop allt. Under hela min sommarsemester fortsatte hjärnan att gå på högvarv och för att sedan fortsätta långt in på hösten för att jag till slut en morgon i början på december brakade samman. Då hade kroppen sedan länge signalerat till mig, också rent fysiskt, att jag borde ta en paus. Magen hade krånglat i flera månader, jag kände mig konstant nedstämd och trött och den morgonen jag fick gå hem kändes det på riktigt som att någon hade lagt en snara runt min hals och drog åt. Efterföljande veckor hämtade jag mig sakta men säkert, för att sedan lagom till nyår faktiskt må riktigt bra igen. Ett, som jag har förstått, förhållandevis snabbt tillfrisknande vilket jag är oerhört tacksam och glad över.

Det som hände mig när jag klev av, tog ett par steg tillbaka och tvingade mig själv att titta på situationen, var perspektiv. Frågor som rörigt snurrat runt i min hjärna i månader kunde nu sorteras upp och i många fall till och med besvaras. Vad vill jag? Vad behöver jag? Vad borde jag? Vart är jag på väg? Varför fungerar jag på det sättet som jag gör? Här framkom att mina tankar och idéer om mitt skrivande spelade så stor roll att jag i sorteringsprocessen själv blev överraskad. Kunde min otillfredsställda längtan efter att få ägna mig åt att skriva ha mer att göra med min ohälsa än vad jag någonsin kunnat anat? Det är märkligt hur vi människor gör allt för att förtränga vilka vi är och vad vi vill göra med våra liv och särskilt när dessa saker också råkar vara önskningar som inte kommer att generera en vinst av ekonomiskt slag. Vilket i sig egentligen är direkt löjligt i ett land som vårt, där vi rent materiellt och behovsmässigt har allt vi behöver och mer därtill. Så vad är det egentligen som gör oss beredda att göra våld på vår egen person och personlighet under kanske ett helt liv eller åtminstone ett arbetsliv? Är det andras föreställningar om en som spelar roll? Att om man tillräckligt länge har byggt upp sin personlighet kring saker som förväntas av en istället för kring de saker som man faktiskt vill, så blir det svårt att senare backa bandet för att göra om och rätt? 

Att jag måste rita om min inre karta så att mitt skrivande får plats blir nu väldigt tydligt. Och om jag ska få plats med att skriva så räcker det inte med att avsätta tid för ändamålet, vilket jag först trott skulle bli den största utmaningen. Nej den största utmaningen är, har jag kommit på efter att jag nu varit tillbaka på arbetet i snart två månader, istället att se till att energi, lust och kreativitet räcker till. Så att mitt förskollärarejobb inte helt äter upp min glädje och ork för att skriva. Under de senaste två veckorna har jag tyvärr sakta halkat ner i begynnande trötthet och olust och i och med detta också en oro inför skrivandets upprätthållande. Och nu, efter endast två dagars vab och vila, känner jag att kreativiteten återvänder och vaknar till liv med full kraft igen. Idéer kring min bok börjar åter plötsligt dyka upp spontant och på ett härligt vis, till exempel när jag lagar mat, är ute med hunden, slänger sopor, kör bil eller skurar toaletten. 

Jag har alltså nu lärt mig att min kreativitet är levande och härlig men även en skör och sårbar sak. Och en för mig livsviktig ingrediens jag bör vårda likt ett nysått litet frö som inte bara måste ges tid utan också måste vattnas, ges näring och ljus. Nu ska jag bara dra nytta av mina lärdomar och omsätta dem i praktik, vilket ofta är lättare sagt än gjort. Men det ska gå! 





torsdag 18 februari 2016

Ett kärt besvär

Det fanns naturligtvis ännu en sak som måste klaras av innan våren anländer. Att vara sjuk förstås. Vilgot har idag hosta och feber och jag mår inte heller toppen med ledvärk och förkylningskänningar. Men som vi har käkat glass! Inget ont som inte för något gott med sig alltså.

När jag är hemma och vabar eller är sjuk tänker jag ofta på hur det var när jag själv var liten och sjuk. Hur positiva de minnena ändå är, trots att det förstås måste varit så där jobbigt och ohärligt som det också är drabbas av virus och bakterier. Men allt jag nu som vuxen kan minnas är de där serietidningarna, vindruvorna och chokladen. Och den villkorslösa omsorgen och kärleken från en vuxen som fanns där bara för att vara med mig. Bara för att pyssla om mig. Det fick mig att känna mig betydelsefull och viktig. Älskad.  

Jag är övertygad om att det är precis sådant gör underverk för barns självkänslor och som sedan följer dem hela livet. Att som liten och sjuk få känna att det är helt okej. Att i lugn och ro och tillsammans med dom som man älskar allra mest få tillfriskna och kanske till och med få ha det lite mysigt. Att aldrig någonsin behöva känna att man är till besvär för sina förvärvsarbetande föräldrar på grund av att de måste vara hemma i några dagar. Att mamma och pappa vill vara med mig, oberoende av världen utanför. 

Jag själv chansar därför aldrig. Jag skulle aldrig skicka signalen till mitt barn om att det bara är att bita ihop, sluta sjåpa sig, klä på sig och ge sig iväg. Göra allt detta trots att jag innerst inne vet att mitt barn inte mår helt ok. Vad det än må vara. En förkylning, lite huvudvärk, magont eller det att orken helt enkelt tryter spelar väldigt liten roll. För vill jag på riktigt visa mitt barn att jag lyssnar på honom och att hans ord, signaler och känslor betyder något för mig, så är det precis just nu som jag har möjligheten att göra just det. 

När Vilgot blivit vuxen vill jag att hans sjukminnen ska vara lika ljusa som mina är. Och hur han genom dessa minnen i sin tur ska kunna ge sina barn detta underbara. Detta underbara som finns i känslan av att aldrig vara till besvär. 






onsdag 17 februari 2016

Guldstänk



Dagen har varit minst sagt krävande och har tömt hela mitt energiförråd. Men att komma hem hit och få landa här i vår stillsamma skog gör underverk rätt så fort. Jag ser just nu väldigt mycket fram emot kvällen i stillsam närvaro av ett tänt stearinljus och ett lagom engagerande teveprogram. Klappa lilla hunden och gäspa ikapp med mannen. Sedan en god natts sömn innan morgondagen kommer med nya utmaningar. 

Att våren väntar runt hörnet gör också att det går hämta sig fortare från sådana här dagar. Idag var det ljust en bra stund efter att vi kommit hem. Och den vackra, eldröda solnedgången över skogen lyste som guld ända in i hjärtat. 

tisdag 16 februari 2016

Glassigt


Att vara ledig en sådan här vacker dag gör inte direkt ont. Idag var det dessutom första dagen i år som jag och min pojke stod i utomhus i solen och längtade efter glass. Det hela hela gick från ord till handling på mindre än en timma och sedan satt vi och gottade oss med varsin skål god och chokladig brownieglass. 

Jag säger helt enkelt som Madicken. Idag känner jag livet i mig. 

måndag 15 februari 2016

Lunchrast


Jag körde hem till hunden på lunchrasten, och får ibland vid den tiden på dagen när trafiken är gles och folk är på sina arbeten, fina naturupplevelser på vägen. Ibland är det en älg som är på väg någonstans och ibland är det, som idag, rådjur på lunchpromenad. Jag måste då alltid stanna till. Stanna upp och se dessa vackra varelser och ta vara på ögonblicket. Idag stod de på vägen, tog sin tid och flyttade sig till slut makligt över vägen till vägkanten. Människa och djur studerade varandra i någon minut. Rådjuren stod alldeles stilla, som om de lugnt och nyfiket väntade på vad jag skulle göra härnäst, och tittade på mig med sina stora och mörka ögon. Jag skulle kunnat stanna där mycket längre, för jag älskar dessa små och samtidigt stora upplevelser. Förundrar mig över hur dessa skogens egna lever sina liv så fria och på ett så enkelt och ursprungligt sätt, precis så som de är födda att göra. Generation efter generation, oberoende av tiden eller människan. Människan. Vi som tror att vi har svaren på allt. Hur allt förhåller sig, hur saker och ting bäst fungerar. I ögonblick som dessa, i mötet med vilda djur blir det så tydligt att det faktiskt inte alls förhåller sig så, att det inte är människan som vet bäst hur livet ska levas. Människan, alltså jag i det här fallet, jäktade vidare. Jag körde motvilligt vidare, men dröjde mig längtansfullt kvar i tanken på att få stanna upp. 

söndag 14 februari 2016

När söndagskvällen kommer


När söndagskvällen kommer efter en härlig helg brukar jag, liksom just nu, vara fylld av ny energi. Jag har dessutom märkt av hur mycket av den varan som fylls på väldigt mycket extra nu när jag kommit igång med mitt skrivande. Det känns så fint att ha gjort just det. Kommit igång. Det händer saker med boken nu, den utvecklas och får sitt egna liv allt eftersom jag tvingas lösa allehanda dramaturgiskt tekniska problem. Från att en idé föds till att den verkligen tar form är vägen lång och inte direkt rak. Jag försöker att hålla mig uppdaterad med olika tips och idéer för att komma över de där vägbulorna jag då och då stöter på. Tidningen Skriva är inte helt fel i detta avseende, vilken jag nu börjat prenumerera på. Även att googla på andra författares tips är fint, liksom att plocka fram gamla favoritromaner och dissekera dem i hopp om att finna ut mitt eget sätt som passar mig bäst. Att lyssna på ljudböcker är ännu ett sätt att komma vidare med, vilket jag hyllade för dagar sedan. Jag är så glad och nöjd över tillvaron just nu och över att jag äntligen har kastat loss och bejakar det här. Att ta mig framåt, att göra det omöjliga möjligt och att tro på mig själv är något som jag skulle tagit tag i för länge, länge sedan. Det förstår jag nu. Och just nu, när kvällen kommit och jag sitter framför brasan. När jag sitter här med en hög gamla tidningar, några chokladbitar och en stunds ro. Då kommer det till mig så starkt. Att jag förstår att nu, nu äntligen har jag hittat min grej. På riktigt. 

lördag 13 februari 2016

Beredskap


Det är fortfarande kallt. Vi går i skogen med den blåa himmeln vid trädtopparna. Mossan har frusit till is på marken, men är bara halvhård eftersom det töar. Vi hittar ut vid fältet och promenerar längs med åkerkanten. Solen är varmare nu och när den väl hittar ut ur ett moln bländar den nästan. Vi får kisa och Vilgot säger att han vill ha solglasögon. Jag själv vänder mitt ansikte mot det varma, blundar och njuter. "Känn", säger jag till honom. "Känn så härligt det är!"  Och så gör han det och håller med mig. 

Nu är det som om naturen håller andan. Som om den sitter i beredskap, tyst och stilla och bara väntar.  


fredag 12 februari 2016

Bokbloggsjerka 12-15 februari - Om barns läsande

Jag är då och då inne på bloggportalen och spanar. Ofta stöter jag då på begreppet bokbloggsjerka. Denna finurliga sak gör det möjligt att upptäcka fler bokbloggar liksom min egen, som handlar om författande, böcker, läsande eller skrivande. Om man vill vara med bör man, som jag har förstått det, även besvara en given och veckolig fråga. Den här veckan är ämnet barnlitteratur och hur man på olika sätt kan stimulera barns läslusta. Ett av mina favoritämnen förstås då jag själv arbetar som  förskollärare, så denna veckan kan jag ju liksom inte låta bli.

Jag älskar bra barnböcker. Det är ingen överdrift alls. Förmodligen har denna kärlek växt sig stark i mitt jobb och i takt med att jag också förstått vilket effektivt verktyg detta är för att nå barns språkliga medvetenhet och inte minst deras allmänna läslust. En annan viktig fördel är att det också blir ett sätt att umgås och interagera med barn. Min man och jag har läst böcker för vår son sedan han var tre månader gammal. Varje dag. Nu när han är fem år har han sedan länge fattat grejen och längtar redan efter att kunna läsa själv, vilket han också så smått börjat med grunderna för. Att fatta grejen handlar om att förstå självaste tjusningen. Att genom böckerna få kontakt med sina inre världar, sin föreställningsförmåga och på den vägen öka motivationen för att fortsätta läsandet. Så högläsning är en alldeles otroligt fin sak att göra för barnets läslusta. 

Biblioteket är tips nummer två. Denna plats, ofta med otroligt fina barnhörnor och inte sällan med aktiviteter kring barnlitteraturen. I vår lilla by har man till exempel högläsning och diabildssaga varje tisdagsförmiddag och ibland teaterföreställningar under både veckodagar och helger. Och inne i stan, som är Kungsbacka i vårt fall, finns en sagogrotta på biblioteket, dit man kan komma för högläsning eller gå in i och läsa själv tillsammans med sitt barn. Att göra utflykter till biblioteket med sitt barn, kanske ta en fika tillsammans, prata böcker och umgås tillsammans i böckernas värld. Och att sedan komma hem med en lånad trave böcker att utforska är rakt av underbart.

Förskolan och skolan jobbar ofta genom barnlitteratur och egentligen genom barnkulturen i stort, inte sällan tematiskt, där karaktärerna står i centrum och föder barnens intresse. Ett bra tips är att hålla sig  ajour med vad just ditt barns förskola eller skola jobbar med för litteratur just nu och kanske låna hem just den. Om ditt barn vill det vill säga. För låt barnen få välja fritt, låt dem få låna hem så mycket de orkar bära. Till exempel är serietidningar eller serietidningsböcker är inte att förringa. Låt lusten flöda! 

Karta och kompass

För någon som jag, som älskar att läsa men inte har egentlig tid och stundom ork med detta, öppnade sig i somras för mig en fantastisk lösning. Ljudböcker. De är numera med mig överallt. Till exempel i bilen, på hundpromenader, när jag lagar mat eller städar. Jag läser, förlåt, lyssnar på säkert sex, sju böcker i månaden och detta är så otroligt härligt. Jag slukar allt som möjligen skulle kunna intressera mig. Romaner, böcker i personlig utveckling, biografier och humor. I princip är jag intresserad av det mesta, men det verkar ändå som att jag har vissa preferenser. Kvinnliga författare, är väl den största gemensamma nämnaren, men såklart kan även manliga vara av intresse. Men det är något med karaktärerna, kvinnorna, som blir för mig mer verkliga och mindre platta av kanske uppenbar anledning, när de är berättade av en kvinna själv. Jag behöver intressanta karaktärer som författaren vill att jag ska förstå, och som i sig utgör kärnan i berättelsen. Vad som gör oss till dem vi är, vad som gör oss till dem vi inte är. Jag gissar att mitt intresse för psykologi och beteendevetenskap har något med detta att göra. Intrigen, storyn får alltså inte spela huvudrollen, även om den är nog så viktig, utan vara mer av en viktig biroll i syfte att personifiera människorna.

Ljudböcker har även visat sig ha stor betydelse för mitt eget skrivande. Dels för att mitt läsande, förlåt, lyssnande faktiskt blir av. Jag är ständigt aktiv i att ta del av vad andra skriver och deras uttryck, något som jag aldrig skulle få tid till annars. Dessutom får de mig att uppfatta en tydlig språklig melodi, eller klang, som ibland kan göra mig otroligt inspirerad. Den kan jag förstås även uppfatta när jag läser en text. Men när jag lyssnar på den med hjälp av duktiga skådespelare kommer språket, alltså till exempel styckesindelningar, kommatecken eller hur en dialog rent tekniskt är nedskriven, till liv och tydlighet på ett annat sätt. Detta är intressant. Jag tror att detta är anledningen till att jag även älskar film. Här använder man sig av flera sätt på samma gång för att berätta. I de allra bästa filmerna får filmskaparen rollkataktärernas inre världar att synas, subtilt men ändå tydligt. Det är samma här för mig som i böckerna alltså, karaktärerna är viktigast.

I min egen historia tar jag detta med mig när jag skriver. Jag vill försöka skriva just så. Att hålla mitt läsande, eller lyssnande, så aktivt som möjligt under sitt eget skapande är därför viktigt, som om detta är min kreativa kompass. Att konsumera en film, tv-serie, musik eller för den delen en teaterpjäs eller musikal har liknande fördelar. Andras historier, både historien i sig och sättet den är berättad på tror jag har stor betydelse för, om inte allas, så i alla fall många människors kreativitet.


onsdag 10 februari 2016

Å ena sidan. Å andra sidan.

Nu är det bara några få veckor kvar på min nuvarande arbetsplats. Detta börjar kännas av på många olika och helt motsatta sätt. Å ena sidan är det hela fruktansvärt sorgligt, att inte jag ska få arbeta kvar med alla dessa underbara barn och familjer och att jag inte ska få träffa mina jättefina kollegor varje dag. Jag funderar dessutom på olika olyckliga omständigheter som passerat min väg och som också till slut avgjorde mitt beslut om uppsägning. Dessa tankar lämnar mig sorgesam och frustrerad.

Å andra sidan blickar jag framåt med glädje inför mitt nya jobb och med förhoppning om en lite enklare och mer stressfri tillvaro. Jag är glad så över mitt beslut eftersom det kommer få mig att må bättre. Beslutet jag tagit om att byta arbetsplats är en ren hälsovinst och det gör mig lugn och harmonisk.

Jag tänker åter på våren och på hur min vår 2016 kommer att se annorlunda och ny ut. Det känns så spännande. Så lustfyllt. Som sagt, bara några få veckor kvar nu. 

tisdag 9 februari 2016

Blå februari

Februari går väldigt långsamt framåt. Jag försöker allt vad jag kan att uppskatta allt vackert och bra omkring mig, trots att jag hela tiden fryser ända in i märgen, längtar efter underbart varm sol och efter att få vara utomhus hela dagen i lätta kläder.

När våren är varm, under hela sommaren och nästan hela hösten är jag ute nästan jämt. Detta är ännu en sak som jag tycker mycket om med vårt hus. De stora fönsterna, den generösa altanen och flera dörrar gör att huset, när vädret tillåter, bjuder in till så mycket utomhusvistelse som möjligt. Vi älskar så mycket att vara på vår altan och i vår trädgård.  Att göra allting där. Ta ut allt.  Böckerna, leksakerna, mat och dryck, matlagningen, musiken, tidningarna och brädspelen. Jag längtar så mycket efter allt det där nu så att jag håller att bli tokig. 

Det är samma sak varje februari. Jag gillar inte vintern och det går inte att ändra på hur mycket jag än vill. Men jag är utomhus en hel del i alla fall, eftersom detta vintern till trots, ger en hel del positiv energi. Men jag fryser större delen av dagarna, bor konstant i stora, fula fliströjor och väl inomhus sitter jag mer än gärna under filtar och täcken hela tiden. Det frusna försvinner inte, hur varmt vi än har det inomhus, och detta äter en stor mängd energi från mig. 

Jag försöker att hålla bilden av det underbara som snart ska komma så levande som möjligt genom att räkna ner dagarna till våren. Just nu är det bara sju veckor kvar till april. När jag tänker på det blir jag alldeles salig. 




söndag 7 februari 2016

Att hinna lukta på blommorna



Söndagar är för mig både och. Från den lättsamma frihetskänsla som fyller mig när jag vaknar en söndagmorgon när jag det går upp för mig att det är just är en söndagsmorgon, till senare på dagen små vassa, nästan bitande tankar som enträget försöker påminna mig om att arbet väntar under morgondagen. Ett arbete som jag visserligen är nöjd med att ha, men som jag ändå inte vill ska inkräkta på min fritid. Inte ens i tankarna, eller kanske särskilt inte just i tankarna.

Jag har nämnt innan i olika inlägg att jag haft vissa yrkesmässiga kval under föregående år och det är just detta jag vill belysa här. Mitt engagemang som förskollärare är stort. Det måste vara det och hör egentligen till yrkesgruppen i sig. Vi brinner och inte sällan brinner vi också slut. Att vara lärare med stort intresse och engagemang, samtidigt som kraven på den yrkesutövande individen i stort sett är omöjliga att uppnå, gör att många blir sjuka. Många av oss lever med en ständig oro för hur vi ska klara av vårt uppdrag, en oro som i värsta fall känns av även på fritiden. Så hade jag det förra året. Jag brann nästan slut och i slutet av 2015 blev jag tvungen att ta en time-out i allt som allt en månads tid. Jag mådde så dåligt. Magen strulade, jag kände mig konstant orolig och deppig och till slut kändes det nästan som om jag hade fått hjärtproblem eftersom jag var så andfådd jämt. Men det var "bara" stress. Jag var tack och lov frisk i övrigt. 

Nu ute ur detta mörker mår jag väldigt bra. Jag har gjort både stora och små förändringar i livet som jag hoppas ska göra att också jag får fortsätta att må bra. Jag har börjat skriva igen, jag byter snart arbetsplats och jag jobbar hela tiden medvetet med mig själv i hälsofrämjande syfte. Det känns väldigt bra alltsammans. Men jag får se upp. Jag får inte tillåta mig själv att tänka på jobbet under min fritid, och jag måste leva mer här och just nu. Det är inte lätt och är en daglig utmaning att hålla tankarna i schack och tillfredsställelsen närvarande i nuet. Men eftersom jag numera anser att livet är till för att avnjutas, så gör jag detta mer än gärna. Man skulle kunna säga att jag har en själslig handlingsplan.

Jag ska envisas med att fortsätta vara en motpol till det stressade samhälle vi befinner oss i. Jag ska inte boka in sjuhundra saker i almenackan och ständigt vara upptagen. Jag kommer aldrig att glorifiera uttrycket "ha många bollar i luften". Jag ska lämna plats för meningsfulla samtal och sinnelig rikedom, och sortera bort allt annat. Jag ska låta saker ta tid, de bästa sakerna i livet gör faktiskt det. Jag ska hålla mig undan bruset av för många måsten, för nu vet jag att jag inte vill eller kan vara där. Och jag ska njuta av livet, av allt det erbjuder mig och av allt jag kan få. Och jag ska aldrig ha så bråttom att jag missar att lukta på blommorna. 

Det lovar jag mig själv.

(Bilden är från min sockerärtsodling i somras och är en utmärkt metafor för att låta saker och ting ta sin tid.)


lördag 6 februari 2016

Yogafrälst

Jag försöker att få plats med så mycket av hälsofrämjande saker som möjligt från och med nu. Att springa har i många år varit ett sätt för mig att varva ner, rensa ut och helt enkelt må bra. Det kan dock gå hemskt långa perioder utan denna livsnödvändiga ingrediens, och nu är det just så. Det var nog minst en månad sedan sist,  både på grund av lathet och förkylning, men idag var det hur som helst dags för en tur. Jag springer väldigt korta rundor just nu och väljer istället att lägga krutet på själva avslutningen. Yoga. Jag har blivit yogafrälst faktiskt. Denne sinneliga och först till synes obegripliga träningsform har hittat hem till mig och jag gör nu gärna ett yogapass för mig själv med endast skogen som kuliss och möjligtvis med avslappningsmusik i lurarna. Allt började med att jag ville prova på att leda barnyoga tillsammans med barnen på jobbet och ganska snabbt efter att jag inlett det arbetet förstod jag grejen. Att lura hjärnan till avslappning genom rörelser. Att få en stund för sig själv i lugn och ro. Mental träning med kroppen som redskap helt enkelt.

Jag mår aldrig så bra som efter först en löprunda och därefter ett kort yogapass. Allt måste ske i ensamhet och stillhet, och med hjälp av att naturen finns runt mig. Jag skulle när det gäller just yogan förmodligen ha mycket svårare att slappna av och koncentrera mig i gruppträning.

En av alla som inspirerar mig i denna sköna träningsform är den svenska kvinnan, Rachel Brathen, som lever och verkar på Aruba i Västindien. Bara det att hon bjuder på så härliga bilder från Aruba gör det värt att besöka sidan. Jag köpte hennes bok för en månad sedan och den gör mig verkligen glad och sugen på att lära mig mer om yoga.

Men trots det kalla vädret här hemma i Sverige så tänker jag att även om molnen hänger gråtunga, det blåser och eller regnar lite, är det ändå utomhus i naturen som yogan passar allra bäst.

Och efter yogan satt de tre skrivtimmarna där de skulle. Vilken lördag!





fredag 5 februari 2016

Blogg och romanidé i välfungerande symbios

Det var året 2007 som jag för första gången startade en blogg. Då, när det begav sig, var allmänt bloggeri i startgroparna, det vill säga att de största bloggarna hade fått den plats de förtjänade och att folk i allmänhet började upptäcka de personliga fördelarna med att blogga. Den första bloggen, liksom den här, var inriktad på skrivande. I alla fall i den meningen att jag då, ung och inte ännu särskilt ödmjuk, ville få ner vad jag sedan skulle förstå i mångas ögon var provokativa tankar, inte sällan feministiska, på pränt. Lite som att skriva krönikor, fast inte för en tidning utan enbart publicerade av mig själv, utan filter och med en hel del naiva föreställningar om att mänskliga värderingar var inför någon sorts allmän beundran och tillgivelse. Det hela slutade med att jag fick möta den krassa verkligheten, i alla fall den som finns på internet, näthatet i sin linda, då i och för sig av betydligt mer oskyldig karaktär än vad den tyvärr är idag. Jag fascinerades av att kunna nå ut, av diskussionerna och kände att allt var rätt så givande, men tröttnade på att ständigt tvingas i in ett defensivt förhållningssätt och stängde således bloggen redan efter ett par månader.

2008 började något annat att pocka på min uppmärksamhet för att inte tala om att det där andra också började sluka allt mer av min energi och mina tankar. Jag och min man försökte få barn tillsammans, och det gick inget vidare. Någonstans i det tomrum som blev till när livet tog en oväntad vändning, genom otaliga läkarbesök, gynekologstolar, provtagningar, hormonbehandlingar och fysisk så väl som psykisk smärta, startade jag bloggen Skål från ensamheten, vilken handlade om ofrivillig barnlöshet och IVF-behandlingar. Jag ville i denna få ur mig all frustration, all sorg och längtan och gissade att bloggen skulle kunna ge mig ett utlopp och en sorts tröst i all bedrövelse. Det visade sig att jag hade helt rätt. Den fantastiska värld som öppnade sig, i och med att mitt bloggande utvecklades till något innerligt, privat och till hjälp både för mig själv och andra, blev till och med mycket mer än vad jag förväntat mig. Jag fick kontakt med andra i min egen situation och den vänskap med mina olyckssystrar som blev till där någonstans i cyberrymden, kom att bli på grund av min situation på många sätt mer verklig och betydelsefull än den som jag hade i verkliga livet. Man skulle kunna kalla min blogg för en ofrivillig succé. Under 2008-2010 som min blogg levde och frodades, fick jag en hel del läsare och faktiskt flera erbjudanden om att börja blogga för några större sajter. Jag som redan då hade drömmar om att kunna leva på mitt skrivande var dock vid den tidpunkten så pass sliten och trött av all smärta runt omkring mig att jag helt enkelt var tvungen att tacka nej till dessa fina erbjudanden. Jag kan då och då gräma mig så här i efterhand, men förstår samtidigt att det då, när dessa erbjudanden gavs, inte fanns något annat för mig att göra än att göra just det jag gjorde. Tiden var inte rätt och jag hade annat att uträtta. I slutet på 2010 kom så äntligen vår underbare son och jag avslutade mitt bloggprojekt om barnlöshet och IVF med flaggan i topp.

Under 2011 gick jag ofta tillbaka och läste i min gamla blogg och insåg efter ett tag att jag faktiskt hade ett rätt så gediget material texter i min portfolio. Att dessa texter i framtiden skulle kunna komma att bli till glädje för vår son slog mig förstås allra först, men jag förstod sen också att de dessutom kanske skulle kunna vara till hjälp för andra i en liknande situation som min hade varit. Jag bestämde mig för att hyfsat lågmält och med ensamrätt på produkten sedan publicera mina texter och dagboksanteckningar i en bok, allt genom förlaget Vulkan. Med stor glädje kunde jag konstatera att det fanns ett visst intresse för boken och jag sålde några exemplar, även om utgivningen i sig inte hade något större vinstintresse, i alla fall av ekonomisk sort, då jag också valde att samtliga texter och hela bloggen skulle ligga kvar i sin ursprungliga form, helt gratis på internet. Tillgängligheten kändes viktig för mig, att andra som behövde skulle kunna få gå in och läsa och kanske finna tröst i min blogg, utan att det skulle kosta dem något. Min bok har förstås hamnat hos många av mina vänner och släktingar, men också hos gamla bloggläsare, nya bloggläsare och i alla fall ett tummat exemplar ligger mig veterligen fortfarande kvar på en barnmorskemottagning någonstans i södra Sverige, har jag hört. Det gör mig både varm och stolt inombords, att mina ord kanske kan bidra med någon form hjälp eller tröst för de som går igenom ofrivillig barnlöshet med allt vad det innebär. Jag får då och då små påminnelser om att min bok lever och frodas genom att någon hör av sig och undrar var de idag kan köpa ett exemplar. Just idag finns den dock inte kvar för försäljning på förlaget, av tekniska orsaker, jag har tyvärr fått hänvisa till bloggen på nätet istället.



Det var i alla fall dessa små påminnelser från människor som fortfarande tycktes vilja läsa mina texter som jag nu några år senare började fundera på om jag skulle ta och skriva en bok till. Under det gångna året tampades jag dessutom med massor av yrkesmässiga kval och det ena ledde så småningom till det andra. Jag behövde börja skriva igen, insåg jag efter ett tag. Och kort därefter kom en romanidé till mig, som på beställning. Min idé var ständigt närvarande, pockade på min uppmärksamhet, började rent av förfölja mig och upptog mer och mer av mina tankar tills jag kände att jag inte längre hade något egentligt val. Detta var helt enkelt en bok som måste bli skriven. Under hösten började jag skriva lite utifrån min idé, som för att kontrollera om den skulle bära, och det gjorde den. Men hur jag skulle gå till väga för att få tid, kreativitet och lust att räcka till för att förverkliga alltsammans var då ännu något av en gåta. Nu några månader senare sitter jag här med en klar och tydlig romanidé och även ett färdigsnickrat ramverk om hur denne ska förverkligas. Min blogg är en del av hela projektet och jag hoppas att den blir lika givande, på alla sätt möjliga, för mig som mina tidigare erfarenheter av liknande. Min berättelse  kommer föga förvånande att ligga i inom områdena och tillika kombinationen kärleksrelation och barnlängtan, vilka förstås har upptagit en stor del av mitt eget liv. Det finns alltså en liten del av storyn som är självbiografisk, att använda egna erfarenheter är ju något många författare gör, men framför allt är berättelsens syfte att lyfta det psykologiska traumat som kan drabba kärleksrelationer under så pass stark press som ändå en ofrivillig barnlöshet innebär. Det kommer även att finnas en rent historisk knorr i berättelsen, baserat på en verklig händelse som inte är min egen, som är tänkt att ge storyn en krydda av, ja man kan kanske kalla det, feministisk karaktär.

Stay tuned.




onsdag 3 februari 2016

Vardagsinspiratörer

Jag har upptäckt en mycket bra sak. Om jag är tillräckligt uppmärksam kan jag, i högst vardagliga samtal och med de människor som finns i min vanliga omgivning, hitta små guldkorn och frön till inspiration och lust. Och ibland är till och med mer än så. Ibland är det faktiskt så tydligt att det samtal jag just har varit med om får ens inre att brista ut i den skönaste sång och den mest fjäderlätta dans. Jag tänker då att här, just här, har jag något jag måste ta till vara på, sätta i jord, vårda och uppmärksamma.

Det finns alltså egentligen massor med människor runt om en som i den tristaste och gråaste vardag plötsligt kan skänka en tanke eller en aha-upplevelse om man bara investerar lite grann i ett ömsesidigt och innerligt samtal. Jag har turen att arbeta som förskollärare och på så sätt omge mig av andra som liksom jag är intresserade av människan, psykologi och de olika komplexa sociala såväl som personliga processer som ständigt pågår. Det är intressant att ta del av varandras perspektiv, visioner och olika sätt att se på begränsningar eller möjligheter och särskilt när samtalet landar inom det personliga spektrat. 

Jag råkar just nu omge mig av flera inspiratörer av denna sort och är så otroligt glad och tacksam över detta. Att få komma hem efter en stressig och strävsam arbetsdag och ändå känna mig stärkt av ett tidigare under dagen förvärvat sådant guldkorn är en ren ynnest. Att sedan väl hemma dessutom hamna i ett telefonsamtal som landar i detsamma skänker mig, sammantaget med det tidigare under dagen som jag fått, en så stark positiv energi att till och med min vanliga kvällströtthet nu är som bortblåst. 

Jag tänker på vad vi människor, endast genom att våga öppna oss i samtal med varandra, kan åstadkomma i våra egna och andras liv. Hur vi faktiskt är viktiga för varandras personliga utveckling. Under mitt senaste år har jag själv, på grund av olika orsaker, tvingats till förändring. En smärtsam process som mynnat ut i det mest positiva man kan tänka sig - ett helt nytt perspektiv och en annan syn på arbete och egentligen också på självaste livet. Och jag skulle inte kunnat gjort det ensam, utan att få ta del av andras perspektiv, andras berättelser och andras lysande inspirationskraft.

Ingen människa är en ö. Och det är så jäkla vackert. 

tisdag 2 februari 2016

Bara vara

Jag och femåringen har en ledig dag idag. En eller två dagar i veckan, beroende på vilken vecka det är, är vi lediga tillsammans och har det mysigt. Ibland gör vi någon utflykt eller till exempel åker in till stan. Men oftast är vi bara hemma och bara är. Vi är bra på det, att bara vara alltså, vilket jag är övertygad om att så är fallet eftersom vi har tränat mycket på just det. Min erfarenhet som förskollärare säger mig nämligen just detta, att om barn, eller för all del om vuxna, aldrig får möjligheten att vara i stillhet, får de heller aldrig möjligheten att utveckla sin kreativitet och uppfinningsrikedom. De blir rastlösa och oroliga om det inte utifrån serveras saker att göra. Dessitom är en regelbunden vila från en massa stimuli en verklig lisa för själen, för både stora och små. 

Idag har varit just en sådan helt stilla dag.  Inga planer och inga som helst extravaganser. Det är så himla skönt tycker jag, förutom som innan nämnt att det dessutom är hälsosamt. Vi har lagat lite mat och spelat spel ihop, lekt med playmobil-djurparken, jag har läst i en tidning, barnet lekte en stund på sitt rum, vi badade lite och jag tände en brasa. Gick en snabb hundpromenad i regn och rusk och passade på att sköta om grannens höns och hämta ägg. 

Och kakelläggaren var hos oss en stund och är snart färdig nu. När vi köpte huset, för nästan två år sedan nu, så var ett av badrummen inte färdigbyggt. Nu har vi tagit tag i saken och från att ha varit ett stängt utrymme med öppen isolering och inget innertak, liknar det nu mer och mer ett riktigt badrum. Vi har inte bråttom med projektet och det kommer förmodligen ta ganska lång tid till innan det blir helt klart, men nu kan man faktiskt föreställa sig hur det kommer se ut. Det är så roligt! 








måndag 1 februari 2016

Dagens boktips

För ett tag sedan läste jag en bok av Kajsa Ingemarsson som heter "Den magiska gnistan - vägen till ett kreativt liv". Den behandlar ämnet kreativitet på ett mycket speciellt sätt och som jag också blev väldigt förtjust i. Att just belysa hela livet som kreativt, från spädbarnets första andetag till att vi sedan i varje val och vid varje vägskäl tvingar oss alla och en var till kreativitet i den mening att vi skapar våra egna liv. Kajsa Ingemarsson ger exempel från verkligheten och knyter samman dessa med olika spännande teorier och budskap på ett oerhört inspirerande sätt. Jag rekommenderar den verkligen, oavsett om man håller på med konstnärligt arbete eller ej. Den förändrade i alla fall mitt sätt att se på tillvaron, ganska så dramatiskt och definitivt till det bättre. Kajsa har också skrivit flera andra böcker på temat personlig utveckling, däribland boken "Drömliv" som jag också varmt rekommenderar.