Jag har nämnt innan i olika inlägg att jag haft vissa yrkesmässiga kval under föregående år och det är just detta jag vill belysa här. Mitt engagemang som förskollärare är stort. Det måste vara det och hör egentligen till yrkesgruppen i sig. Vi brinner och inte sällan brinner vi också slut. Att vara lärare med stort intresse och engagemang, samtidigt som kraven på den yrkesutövande individen i stort sett är omöjliga att uppnå, gör att många blir sjuka. Många av oss lever med en ständig oro för hur vi ska klara av vårt uppdrag, en oro som i värsta fall känns av även på fritiden. Så hade jag det förra året. Jag brann nästan slut och i slutet av 2015 blev jag tvungen att ta en time-out i allt som allt en månads tid. Jag mådde så dåligt. Magen strulade, jag kände mig konstant orolig och deppig och till slut kändes det nästan som om jag hade fått hjärtproblem eftersom jag var så andfådd jämt. Men det var "bara" stress. Jag var tack och lov frisk i övrigt.
Nu ute ur detta mörker mår jag väldigt bra. Jag har gjort både stora och små förändringar i livet som jag hoppas ska göra att också jag får fortsätta att må bra. Jag har börjat skriva igen, jag byter snart arbetsplats och jag jobbar hela tiden medvetet med mig själv i hälsofrämjande syfte. Det känns väldigt bra alltsammans. Men jag får se upp. Jag får inte tillåta mig själv att tänka på jobbet under min fritid, och jag måste leva mer här och just nu. Det är inte lätt och är en daglig utmaning att hålla tankarna i schack och tillfredsställelsen närvarande i nuet. Men eftersom jag numera anser att livet är till för att avnjutas, så gör jag detta mer än gärna. Man skulle kunna säga att jag har en själslig handlingsplan.
Jag ska envisas med att fortsätta vara en motpol till det stressade samhälle vi befinner oss i. Jag ska inte boka in sjuhundra saker i almenackan och ständigt vara upptagen. Jag kommer aldrig att glorifiera uttrycket "ha många bollar i luften". Jag ska lämna plats för meningsfulla samtal och sinnelig rikedom, och sortera bort allt annat. Jag ska låta saker ta tid, de bästa sakerna i livet gör faktiskt det. Jag ska hålla mig undan bruset av för många måsten, för nu vet jag att jag inte vill eller kan vara där. Och jag ska njuta av livet, av allt det erbjuder mig och av allt jag kan få. Och jag ska aldrig ha så bråttom att jag missar att lukta på blommorna.
Det lovar jag mig själv.
(Bilden är från min sockerärtsodling i somras och är en utmärkt metafor för att låta saker och ting ta sin tid.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar