tisdag 31 januari 2017

EKG


Så här års uppstår ett hålrum. En längre period då absolut inget händer. Då vecka efter vecka förflyter och dagarna är likadana. När vardagen klumpas ihop likt en grå och seg massa med helgerna som svagt lysande lanternor i mörkret. 

Då kommer drömmarna. Visionerna. Om nätterna förstås men framför allt på dagarna. Små, små stickande, elektriska känningar av längtan likt en rytm i ett EKG. De håller mig vaken och levande. Alert. Nästan lycklig. 

Det är inte sorgligt. För när inget händer. Det är då det händer. Världen där längst inne som kan öppnas lite på glänt. Det ivriga sökandet efter inspiration och något att släcka törsten med. Det finns tid och ro att sluta ögonen och öppna hjärtat. Fråga sig vad det egentligen vill. 

Sand. Hav. Läppar som smakar salt och stram solvarm hud över kinderna. Musiken. Den som spelar på ett torg, i ett gathörn eller i högtalaren på altanen. Doften av rök från grillen och slamrande bestick mot matbordet i kvällssolen. Ett kallt glas vitt vin. En tallrik med jordgubbar och doften av kaprifol som  livfullt klänger sig fast runt stenmuren i trädgården. Skogens alla ljud och fåglar och skällade råbockar på fältet. Tranornas sorgsna trumpetande i brandgul kvällssol. Brädan som glider tyst över spegelblankt vatten mot skär himmel och det kluckande ljudet av båtarna som ligger tyst och nästan övergivna längs bryggorna i hamnen. 

Elektriska små stötar längs ryggraden i väntan på att jag och världen vaknar. Blundar jag så är jag redan där. 

söndag 29 januari 2017

Ut med mörkret



Det råder bloggtorka. Skrivtorka. Januaritröttheten sprider sig epidemiskt från cell till cell medan världen brinner. Orka. Att behålla lugn och positivitet. Att vagga kreativiteten i sin famn och vårda, vårda, hushålla med och nära. Ibland känns allt detta så svårt. Har i dagarna funderat på att ta paus från alla världens nyheter, internet och onda aningar. Ge mig själv en närande intrycks-detox.  Ut med skiten och in med ljuset. 

Februari kommer och väntar runt hörnet.  Jag är redo att hungrigt sluka ljuset, fylla det bit för bit i min kropp tills den åter är vid liv. För just nu sitter jag i soffan och huttrar i filtar. Dag efter dag. Att innetermostaten står på 21 grader är ovidkommande. Jag tinar liksom aldrig upp. 

Jag känner hur jag är mer stresskänslig. Hur jag vissa dagar andas i otakt med tillvaron. Ändå älskar jag min tillvaro så
himla mycket. Jag behöver bara lite ljus också. Sen blir det bra. 

Söndagskvällen är kommen och det blir bra film på teven. The Danish girl. Den har jag velat se länge och nu går den på en av våra filmkanaler. Behöver träda in i den där andra världen en stund. Det var också flera veckor sedan jag hittade något bra att läsa. Önskar mig ett boktips om det är någon som har ett. 

På fredag är det skrivardag. Jag längtar och bävar. Tröttheten kommer inte hjälpa mig. Men lusten kanske? Nu ska jag ägna veckan åt att jaga ljuset. 




söndag 15 januari 2017

Havet och jag


Klockan har passerat halv fem på eftermiddagen och jag är på väg hem med matkassar från ICA. Vädret har varit vackert idag. Så galet vackert. Och ljuset ett helt annat än i december. Jag känner mig vaken. Kör ut med havet och bestämmer mig för att svänga av och parkera. Ta fram mobilkameran. Jag går i det frostfrasiga gräset med blicken mot havet och blir alldeles betagen. Detta hav. Denna solnedgång. Stillhet. Några kanadagäss tjattrar plötsligt och jag tar lite bilder när de elegant seglar ut över viken. Sedan står jag bara där. Tar bild efter bild och kan inte äta mig mätt. Det är så ljuvligt vackert alltsammans. 

Vi skulle kunna kalla det en kärlekshistoria. En spröd och finstämd. Nästan lite blygt trängtande och alldeles oskyldigt trevande. Och strax där in under ytan väntar passionen på att blomma ut i all sin prakt. I all sin härlighet.

Jag och havet. Det finns onekligen något där. Jag brukar skämtsamt påstå att jag nog varit någon form av sjökapten i ett tidigare liv eftersom allt med havet tilltalar mig så starkt. Att tonen är skämtsam är förstås bara ett alibi så att folk inte ska tro att jag på riktigt känner mig reinkarnerard. Innerst inne är jag djupt allvarlig. 

Jag upptäckte stand-up-paddling (SUP) förra sommaren. Det gick efter den där allra första provturen inte att sluta längta efter det där paddlandet. Själva tanken på att jag plötsligt kunde ta mig runt längs kusterna, med lätthet utforska kobbar och skär och glida fram nästan ljudlöst i för mig vanligtvis otillgänglig natur bet sig helt fast. Under resten av sommaren var jag hela tiden redo för nästa fix, nästa rus. Nästa tillfälle att få paddla. När det fanns möjlighet och vädrets makter var med mig hyrde jag bräda per timme här i Åsa och gav mig ut längs kusten. Efteråt längtade jag ut igen.  Och igen. 

Igår köpte jag så äntligen min första egna SUP-bräda. Jag åkte in butiken i Varberg, valde bräda och paddel, betalade, spände fast brädan på takräcket och åkte hem med ett leende på läpparna och en glädjeorkan i hjärtat. 

Havet, det är du och jag nu. 






lördag 14 januari 2017

Mandelmann-mania

Min sommarlängtan växer. Jag funderar på vilka fröer vi ska sätta i jorden och hur skönt det kommer att kännas att gå ut och ställa mig barfota på altanen klockan sex på ljusa morgonen, andas in alla dofter från skog och grönska och höra fåglarnas kärlekssånger. Det pockar liksom på. Vill inte lämna mig någon ro. 

Det finns något alldeles bitterljuvligt att vänta på denna underbara tid. Som det vore helt ofattbart att det grå och trista snart ska till att slå ut i färgskalor. Som om det inte känns möjligt att det än en gång med säkerhet kommer att ske. Men det kommer det. Det kommer att bli sommar. 

Jag satte på teven för en vecka sedan och hittade programmet Mandelmans gård på TV4. Jag blev golvad. Drabbad. Detta fantastiska program! Det är omöjligt att värja sig och jag blir som förhäxad av detta barnsligt oförstörda och härligt vänliga par som driver en ekologisk hård på Österlen. Som med så stor kärlek till djuren och ödmjukhet inför jordens gåvor verkar leva där nere skåneland i till synes fullständig harmoni. Jag hinner att tänka på att jag nog vill att de ska adoptera mig  innan jag besinnar mig och känner att det nog räcker med att följa hela serien slaviskt och möjligen titta på varje avsnitt flera gånger. Jag blir så inspirerad och glad att det nästan rusar i bröstet. Vilket feel-goodprogram! Ikväll är det äntligen, äntligen dags igen. Jag ska följa detta urgulliga par på den österlenska gården hela våren och stadigt drömma mig mot ljusare tider. Som att mitt i kalla, mörka januari varje torsdag få en påse vår och sommar serverad till sig i soffan. Missa inte ni heller för allt i världen Mandelmanns kl 21 på TV4! 




torsdag 12 januari 2017

Åka av

Jullovet är slut. Allting börjar. Det ställs väckarklockor. Hjärnan slås på. Pulsen ökar.

I måndags var det alltså dags att åter kliva in i produktiviteten. Jag ska inte ljuga. Jag hade utan svårigheter klarat av en vecka till i pyjamasbyxor och rufsigt hår ända fram till lunch. Ibland är det nog tur att jag inte får bestämma helt själv. För visst är jag redo. Mer redo efter ett jullov har jag nog aldrig varit. Energinivån är hög och jag njuter av att alla bitarna i mitt arbetsliv är på plats.

Arbetsveckan på förskolan är slut och jag ser fram emot morgondagens skrivardag. Det känns så längesedan jag skrev nu, fast att det inte är det. Det är julen som varit, barnets födelsedag, nyårsafton och de där förmiddagarna i pyjamas som upptagit all plats i hjärnan. Arbetet har inte fått komma in, inte ens en liten glimt.

Så imorgon ska det bli spännande att ta vid. Slå upp datorn och sedan slå på. Jag tänker att detta kommer att bli ett galet år. 2017 kommer att gå från klarhet till klarhet, jag känner det på mig. Nu ska allt börja sys ihop. Nu ska det hända. Jag spänner fast säkerhetsbältet och trycker på gasen. Nej förresten, jag spänner inte alls fast mig. Nu blir det åka av.