torsdag 29 december 2016

Brytningslandskap

2016 har varit ett märkligt år. Om man ska tala om nyhetsflödet, och det tror jag att man måste när det gäller just 2016, så har året varit oroligt. Mänsklighetens baksidor tydligare. Som om vi lever i en brytningstid och just nu står vid ett vägskäl. Jag själv har redan valt. Jag vill tro gott och på att den här jorden är en bra plats att leva på. Att vi lever i en tid där allt är möjligt och inget längre är omöjligt. Att vi människor sitter på en enorm skatt av kunskap om vår historia och mängder med vetenskapliga lösningar. Att det största av allt är kärleken. Vi kommer att förvalta alltihop väl. Vi kommer att välja det.

Också i mitt eget lilla liv har jag befunnit mig i ett brytningslandskap. Jag som insåg för ett år sedan att jag inte kunde fortsätta leva, tänka och finnas på samma sätt som tidigare längre. Att det skulle vara omöjligt. Jag som för ett år sedan nyss sagt upp mig från mitt arbete sedan nästan nio år. Det som var en trygghet men som också gjorde mig väldigt sjuk. Det fanns ingen återvändo. Min blick var nu mer fokuserad än kanske någonsin. Mina steg stadiga. För ett år sedan befriade jag mig och steg in i det okända. Jag minns det som berusande och som att jag såg alldeles klart framför mig. Insikten i att det verkligen var jag och ingen annan som kunde välja mitt liv förändrade mig. Förvandlade mig.

Jag steg in i 2016 med ny blick. Den såg allt tydligt och klart. Att jag skulle skriva och att det var nu det skulle hända. På något vis skulle det nu ske. Det som tidigare hade tett sig så omöjligt och som endast en fjärran dröm. En dröm som verkade så stor att den tidigare inte ens tåldes att tänka på. Jag hade tidigare nästan inte ens övervägt att den gick att genomföra. Skulle jag nu kunna ta den på allvar? Skulle andra göra det? Det visade sig dock, i läget som jag befann mig i för ett år sedan, att min dröms storlek och andras tyckande och tänkande eller själva projektets möjliga ouppnåbarhet inte längre skulle röra mig i ryggen. Det hade blivit så tydligt, så kristallklart tydligt vad jag måste göra och det var nu tiden var inne. Nu skulle det ske.

Jag startade den här bloggen. Som en dokumentation. Sporre. Som en metakognitiv studie. Och så tänkte jag att jag kanske skulle få kontakt med andra som skrev. Och att det möjligen skulle också skulle kunna fungera marknadsförande för mina kommande texter. Vidare köpte jag en ny dator och bestämde mig för att ägna tre timmar varje helg åt min bok. Det gick bra i början. Jag skrev på helgerna och det fyllde mig med energi och lust. För varje vecka som gick ökade min övertygelse om att jag nu var på rätt spår. Men att skriva på helgen var inte något vidare i längden. Vintern övergick i vår och att tillbringa all ledig tid med familjen utomhus i sol och skönt väder tog överhanden. Skrivande blev inte av varje helg längre. Jag förstod att jag behövde en ny plan.

Jag började på min nya förskollärartjänst i slutet av mars. Det var underbart. Kände direkt hur fel det hade varit för mig på min gamla arbetsplats och hur lusten för läraryrket sakta växte tillbaka. Sommaren kom. Det var något mer som växte. Jag var vid det här laget helt säker på att jag på något sätt var tvungen att hitta en bredare väg för mitt skrivande. Att det nu på riktigt skulle få ta plats i mitt yrkesliv. Tiden var nu inne.

I juli startade jag mitt företag. Det var på många sätt där och då som jag på riktigt förstod vad det var jag ville. Och vad det var jag kunde. En liten skrivarbyrå för bara mina texter. En fri och kreativ plats där jag fick skapa vad helst jag ville. Lusten i detta. Att det skulle ta möjligen oändligt lång tid för företaget att tjäna sina första kronor kändes ovidkommande. Det gör det fortfarande. Nu var jag verkligen på väg.

Hösten kom. Jag bredde plats för skrivardagar under veckorna. Planerade in dem. Lämnade barnet på skolan på mornarna och åkte hem till mitt tomma hus. Satt vid köksbordet i tystnaden. Tangenterna som snabbt knapprade. En kopp te. En promenad med hunden. Sedan skriva igen. Skriva, skriva, skriva. Upptäckten i vad en hel arbetsdag vid tangentbordet kunde ge mig och mina texter var något nära storslagen. Som att förstå att jorden inte längre var platt. The point of no return.

Nu. Mina lungor andas. Stillheten i bröstet. Livskraften och glädjen. Allt finns nu där och allt är nu som allt borde vara. Jag arbetar mig stadigt framåt i boken. Det hela går att utveckla vidare. Mitt liv. Min bok. Min framtid. Jag tänker att alla borde följa sina drömmar. Att ingen borde vara rädd för dem. De är till för oss. Berättar om något viktigt.

Jag ska avsluta mitt nyårsinlägg med att citera Håkan Hellström. Jag minns hur han stod där på Ullevis stora scen i juni. Märkbart tagen av hur han för tredje gången i sitt liv lyckats fylla stadion med musik, glädje och alla människor. Av att just han hade kunnat ha ta sig hela vägen från den en gång så lilla pojken till det som var nu. Han sträckte ut sina armar mot publiken. I denna kontext och i tung andhämtning från all lycka, sång och dans sa han något av det mest inspirerande jag hört.

"När David såg Goliat så sa alla:
Han är alldeles för stor för dig,
du kommer aldrig att besegra den där jätten.
Men David sa:
Javisst.
Han är stor,
han är väldigt stor.
Men han är SÅ stor att jag inte kan missa."


Gott nytt år på er och dröm så stort ni bara någonsin kan under 2017!







torsdag 22 december 2016

Kommunikation



Sista skrivardagen 2016 är gjord. Och den är dessutom gjord med glädje och glöd. Det är en härlig känsla! Födelsedag med min sexåring imorgon och sedan ett härligt julfirande med efterföljande, långt jullov. Life is good.

Jag är så tacksam och lycklig för responsen på mitt förra inlägg. Det är för mig det allra käraste jag skrev om, det som ligger mig närmast hjärtat. Därför blev jag extra glad över responsen. Ni vet vilka ni är. Tack!

Jag har funderat en del på vad skrivandet egentligen innebär för just mig. Det är enkelt och samtidigt väldigt svårt att sätta fingret på. Dels är skrivandet i ensamheten och med bara mig själv som sällskap så otroligt givande. Jag får sortera. Känna. Andas med mina tankar. Jag hade egentligen kunnat nöja mig så. Det är egentligen gott nog. Ändå tillförs ytterligare ett lager av meningsfullhet när det uppstår kommunikation via en text som är min. Det känns viktigt och på många sätt angeläget att finna just kommunikationen. Att bli läst. Att bli förstådd och nå fram. Att knyta band med andra genom något som jag har skapat. Det är en ynnest. En otrolig sak att få vara med om.

I min första bok "Skål från ensamheten" fick jag uppleva just det där. Och det tog mig med förvåning och faktiskt en liten storm. Tänk att andra människor kan se sig själv i mina texter. Tänk jag kan få andra att känna och förstå. Tänk så vackert. Det är en så stark drivkraft för mig.

Idag infann sig den där speciella känslan. Som tar hela hjärtat med sig. Fingret på det jag vill belysa och precis det som gör att det möjligen skulle kunna inträffa en kommunikation mellan mig och läsaren. Det gör mig så glad, att min sista skrivardag för i år kom att bli just så här.

En riktigt God Jul på er alla!



tisdag 20 december 2016

Nåd



Julen är för mig kontrasternas tid. Mörkret och ljusets tid. Jag födde barn den 23 december för snart sex år sedan. Detta efter en graviditet kantad av enorm smärta och fruktansvärd oro och dessförinnan allt för många år av ofrivillig barnlöshet. Hormonbehandlingar, missfall, tvivel och sorg. Det hela har gjort mig till den jag är. Det är ofrånkomligt så. 

Att efter att nästan drunknat i mörkret badade jag julen 2010 plötsligt i ljus. Jag tog min fina, landstingekiperade bebis på armen och vi gick ut i BBs korridor för att titta på julgranen av plast. Den lilles ögon fixerade sig dimmigt mot ljulgransljusen och vägrade släppa blicken. Vi stod så en lång stund, min son och jag. Stod stilla och upptäckte världen tillsammans som även för mig var helt ny. 

Jag minns dessa första timmar och dagar tillsammans med mitt nyfödda barn med sällsam skärpa. Som om det var alldeles nyss. Jag minns musiken som spelades på radio, den fadda smaken av julmaten från sjukhusrestaurangen, de snö- och solklädda vyerna utanför vårt fönster, den lilla elljusstaken i fönsterkarmen och stillheten. Den söta doften av mitt lilla barn och känslan av honom mot mitt ömmande bröst. Kärleken som slukade mig hel. En sällsam känsla av nåd. 

På fredag blir vår son sex år. Det är en märkvärdig resa att vara förälder. Som att färdas framåt högsta hastighet. Som att bara vilja bromsa lite utan att det går. Som att förse sig med hjälm, ryggplatta och hockeyutrustning, hoppas på det bästa och samtidigt ändå veta att det kommer att göra ont på vägen hur jag än bär mig åt. Men kärleken är så stor, så stor och det går inte att värja sig. Det vill man inte. 

Jag lutar huvudet mot min pojke i soffan framför julkalendern. Luktar på hans hår. Minns hur han doftade den där allra första gången och blundar hårt. Drar honom intill mig och känner hans armar om min hals. Hör honom andas. 










fredag 2 december 2016

Jag kan skriva. Jag är inte rädd.

I onsdags insåg jag att jag börjar bli trött, något som jag inte direkt innan under terminen känt särskilt mycket av. Tre veckor kvar till jul nu och det ska bli så otroligt skönt att få varva ner och göra så lite som möjligt. Fast jag måste ändå säga att det är fantastiskt att jag hållit så här bra fram tills nu med tanke på att jag faktiskt varit förkyld i tre månader. Det har varit något hela, hela tiden. Hosta, halsont och snor. Och när jag nu ikväll busbrottades med min son började blodet plötsligt forsa ur näsan. För att jag typ böjde mig framåt. Nej, nu är det banne mig snart dags för jullov. 

Tröttheten är också kreativitetens fiende nummer ett. Har haft två skrivardagar den här veckan och texten har haltat ordentligt. Får inte igång flytet. Som om att jag hela tiden måste värka fram orden. Det blir inte heller särskilt bra och jag får skriva om och skriva om och skriva om. Det har känts modfällt. Stundvis ledsamt. Men om jag bara resonerar med mig själv lite grann så förstår jag bättre. Flytet kommer att återvända. Så småningom. 

Jag börjar också tänka på vad som inom snar framtid kommer att ske i mitt arbete. Hur råmaterialet snart kommer att vara färdigt och hur hårt jag kommer att behöva arbeta med texten i nästa skede. Att jag kommer att behöva hjälp, stöttning och möjligtvis input och konstruktiv kritik. Och att jag kanske inte kommer att kunna få just allt detta i en och samma person, utan att jag skulle behöva flera anförtrogna. 

För mig är det mycket svårt att visa upp ett ofärdigt arbete. För att inte tala om det oerhört nervösa i att riskera att bli bedömd, missförstådd eller kanske till och med ogiltigförklarad. En författare i en podd jag lyssnat på, minns dock ej vem just nu, sammanfattade det hela så bra tycker jag. Att det inte alls är några problem med just vanlig kritik kring texterna utan att den verkliga rädslan ligger i att som yrkesperson bli underkänd. Att som konstnärlig arbetare bli helt ogiltigförklarad, halshuggen och förvisad till annat. 

Jag dramatiserar här förstås. Men det har faktiskt hänt att min lust och mina drömmar kring skrivandet tillfälligt grusats och lagts på is på grund av vad en enda person sagt. Att det där och då inte spelat någon som helst roll att de andra trehundra som läst min text trumpetat fanfarer, applåderat och hurrat samstämmigt i kör. Jag måste helt enkelt överkomma denna oro om jag ska våga ge ifrån mig något alster alls i framtiden. Och så här i backspegeln så inser jag att personen i fråga hade rätt i väldigt mycket av den kritik som gavs. Jag måste helt enkelt våga ta emot hjälp och goda råd utan att reagera med sämre självförtroende. Det finns verkligen igen annan väg att gå. 

  
Decemberdis över havet är vackert liksom mörkret som sedan skoningslöst rullar in redan på eftermiddagen. Eftersom man då kan tända ett ljus