onsdag 27 april 2016

Fokus

Har landat på mitt nya arbete och jag älskar det. Ett inre lugn. En glädje och en energi som jag inte känt på så länge återvänder nu i varje cell. 

Fokus.

Jag skriver. Jag tar mig framåt. Igår kväll skrev jag i flera timmar trots att jag lärarjobbat samma dag. Något som bara för några veckor sedan hade varit helt omöjligt. 

Fokus.

Jag tränar nästan varje morgon nu. Springer en kort sträcka och sedan yoga på altanen. Andas in livet när det är som bäst. Lättare för varje andetag. 


söndag 17 april 2016

Löparens hjärta

Boken "Löparens hjärta" av Markus Torgeby fascinerar mig. Den griper tag i flera saker inuti som är liksom för författaren också för mig min kärna. Markus Torgeby, författaren till boken, bodde i fyra år i kåta i skogen under de mest enkla förhållanden man kan tänka sig. Huruvida skogsvistelsen var en flykt eller hemkomst är svårt för mig som läsare att säga, och så som jag förstår det, även är det för Markus. Hur som helst renade det honom. Skogen och löpningen. Löpningen när den var fri från prestation och sprungen i ensamhet. Det kravfyllda samhället tyngde och kvävde honom medan han var fri i skogen och i löpningen som han ville ha den.

Jag tänker att jag kunde varit Markus. Kylan som han beskriver drabbar honom då och då skulle jag inte klarat av eftersom jag är ungefär lika värmesökande som en katt på ett värmeelement. Men det där andra. Jag blir tagen. Drabbad av hans ord. De väcker en längtan hos mig bortom tid och rum. Bortom krav och stress. Jag gillar att vara ensam men skulle aldrig klara att vara utan min familj. Jag skulle inte vilja det. Men att några timmar om dagen få vara bara jag ensam med skogen. Tystheten. Elden.

I författarens beskrivning av löpningen känner jag igen mig. I det meditativa. I det renande bad som löpning innebär även för mig. Skulle jag få springa varje dag skulle jag må mycket bättre. En dag kommer jag att göra just det. Det vet jag. Jag har tänkt att det är precis det jag ska göra när det är ljust tidigt, tidigt på morgonen. I maj när solen går upp redan halv fem. När skogen är stilla och jag får börja min dag i lugnet. Jag inser att Markus Torgeby och jag är av samma sort även då fem kilometer är en utmaning för mig när inte ens fem mil är något alls märkvärdigt för honom. Löpningen gör oss rena i skallen. Den är den mest effektiva terapi man kan tänka sig.










lördag 16 april 2016

Landar mjukt

Det var ett litet tag sedan jag bloggade nu. Man skulle kunna se det hela som en rättvis bild av min skrivprocess. Den har tryckt på pausknappen en stund. Vilar sig men sover inte. Boken är med mig varje dag och så fort jag får en stund för mig själv så tänker jag på den. På texterna. På innehåll och form. På historierna. Ibland kan mitt mod svikta. Jag tänker att kanske ingen skulle vilja läsa det här. Att det hela är slöseri med tid. Att jag inte är tillräckligt bra. Att jag inte kommer att slutföra det här. Men så i nästa tanke ber jag mig att skärpa mig. Att ta det lugnt. Påminner mig om hur viktig boken är för mig. För mig. Och så länge den är viktig för mig så spelar inget annat någon som helst roll. Jag kommer att skriva det här. Och jag kommer att göra det bra. Jag blir lugn. Tar saken med ro.
Där landar jag mjukt. Det gör inget att det tar lite tid. Saker händer i livet. Våren kommer. Jag har ett nytt arbete. Jag blev sjuk i veckan och har fått ligga till sängs efter åtminstone en hel veckas ledvärk och krasslighet. Saker händer. Mitt skrivande lever och andas. Vilar sig men sover inte.


söndag 3 april 2016

Det rör på sig!

Ännu en skön helg är till ända och vi är nu inne i april. Yes! Det är så skönt att det nu äntligen är vår på riktigt. Idag har temperaturen varit riktigt behaglig trots mulen himmel och lite regnstänk. Och vi har snickrat altan runt vårt utespa (alltså Viktor har snickrat och jag har tittat på) och det är nästan färdigt nu.Det blir så himla fint och vi kommer att använda den sidan av huset mycket i sommar om jag får gissa. Ja hela året förstås. Höst, vinter och vår har vi varmt spa och under sommaren en svalkande minipool. Poolhäng och paraplydrinkar utlovas alltså om bara ett par månader!


Och idag har jag skrivit massor! Jag har arbetat både med både redan skriven text och skrivit alldeles nytt. Dessutom har jag hittat en del nycklar som gör att mina ord nu flyter lättare och känslan i dem växer starkare. Många bitar ska på plats och en del problem söker lösningar men det känns som att jag ändå börjar få styr på det hela. Just nu funderar jag dock på att sätta åtminstone en arbetstitel på boken men det är verkligen lättare sagt än gjort. Det är så sjukt svårt att hitta något som passar, som jag gillar, som förmedlar rätt saker och som dessutom väcker nyfikenhet. Men visst rör arbetet på sig en hel del och ett bättre sätt än så här att avsluta veckan finns knappast. Humöret är på topp! 





fredag 1 april 2016

Att ta ner en text

Jag vill få ur mig något. Det kanske blir riktigt, riktigt dåligt men då får det bli det. Nu ska jag alltså bara jamsa ner något. Låta tangenterna knappra under ivriga fingertoppar och åstadkomma saker och ting. Nu alltså. Så jag sätter mig med ett blankt nytt ark och börjar. Jag har ingen som helst aning om vad som komma skall. Men här sitter jag och det flyter ändå. Visst är det märkligt. Att ta ner ord och meningar från någonstans jag inte själv verkar ha bestämt eller ens förutsett. Ett ämne för dagen som inte fanns där för tre minuter sedan men som nu bara finns där som om jag planerat det. Men det har jag inte. Jag skriver på. Det blir något i alla fall. En text om förundran över var texten kommer ifrån. Tankarna. Idéerna. Resonemangen. Har jag haft dem hela dagen eller kanske till och med under hela veckan? Har jag under de nu passerade två, tre veckorna byggt upp just den här texten i mitt undermedvetna som just nu svänger in budbilen på uppfarten och så att säga levererar paketet? Har jag under dessa veckor byggt upp en törst efter att skapa mera, en längtan och undran över vad som får just mig att skriva när jag gör det och vad som får mig att ibland inte ens klara en endaste vettig bokstav. Jag skriver om ingenting. Jag skriver om allt. Texten flyter på.Tanken slår mig att jag låter näst intill religiös. Att ta ner en text. Att inte veta var den kommer ifrån. Och att fundera över var jag slutar och orden börjar eller tvärtom. Mycket som hönan och ägget. Och lite  grann som Alfons Åberg i den där boken om när han funderar över om han finns kvar där på trottoaren i hans egen spottloska även om han i övrigt gått därifrån. Den boken är förövrigt både för barn och vuxna en fullständigt lysande skildring av alla möjliga filosofiska funderingar. "Hur långt når Alfons" av Gunilla Bergström får alltså blir dagens boktips.