söndag 31 januari 2016

Maraton



Sista helgen i januari har passerat lugnt och fridfullt. Jag har som sagt varit väldigt förkyld men i övrigt har det varit två mycket sköna dagar. Jag och hunden har varit mycket i skogen och både han och jag har njutit av det milda vädret och att ljuset sakta nu börjar återvända. Det är faktiskt riktigt tydligt vilken skillnad det är utomhus nu när februari är i antågande, hur solen orkar lysa upp himlen och göra den klarblå igen och hur mycket piggare och gladare jag blir i takt med att detta sakta nu sker. Till och med någon enstaka fågel här och där har börjat sjunga och hoppas på en tidig vår. 

Jag har skrivit några timmar idag och det känns verkligen som att jag, om än långsamt, tar mig framåt nu. I och med att har en fysisk plats ämnad åt just detta så känns allt mycket lättare och som om detta verkligen blir av. Den allra största utmaningen för mig, och som jag gissar också är för vilken annan författande person som helst med annat försörjningsarbete än just skrivandet, är att klara av att envist vidhålla drömmen och att inte ge upp. Jag liknar det vid ett maratonlopp vilket jag inte riktigt vet hur långt det är. Det enda jag egentligen vet säkert är att det kommer att ta mycket lång tid att bli färdig. Jag försöker dock inte att tänka på den färdiga produkten så mycket, utan istället på den kreativa processen och på vad för positiva och utvecklande saker jag hela tiden får ut av den. 

Mina tre skrivartimmar idag gick i galloperande hastighet. Det var så roligt att sitta där framför datorn och göra just det som jag gått och längtat och funderat över så länge nu. Nu har jag äntligen hittat både tid och plats för något som jag verkligen tycker om och jag mår bra av. Jag kunde inte laddat mina batterier inför kommande arbetsvecka på något bättre sätt än just detta. 

lördag 30 januari 2016

Min egen skrivarvrå



Det finns ett oanvänt rum på vår övervåning. Det rummet är tänkt att sedan bli Vilgots rum när han blir äldre men just nu bor han i ett rum på nedervåningen på samma våning som min man och jag har vårt sovrum. Det dröjer förmodligen flera år till innan vår son vill flytta upp hit så just nu står det i alla fall helt oanvänt.

Idag flyttade jag upp ett par saker dit upp och gjorde mig en egen liten skrivarvrå. Det är ju tänkt att jag ska ge mig själv några timmar varje helg att skriva på och då behöver jag lugn och ro. Jag kan nämligen inte skriva annars, utan är otroligt lättstörd i just detta avseende. Jag skulle till och med kunna påstå att mitt behov av absolut tystnad och ro när jag skriver är helt avgörande för att få något som helst vettigt gjort. Till och med när barnet sover och det bara är jag och mannen som finns vakna i huset är det svårt för mig att kunna koncentrera mig. Skrivandet är i den form som jag helst av allt vill uppnå, i flödet, en närmast en meditativ upplevelse. Jag vill alltså inte under några som helst villkor bli störd.

Det känns fint att nu för allra första gången ge mig själv ett litet kontor. Till våren är det tänkt att jag flyttar ut mitt lilla kontor till gäststugan på tomten men just nu ska jag sitta just här, på min alldeles egna kammare på övervåningen och skriva på min bok. Gäststugan fungerar just nu som vinterförråd åt våra trädgårdsmöbler och är fyllt från golv till tak med det samma, vilket gör att jag inte kan vara där just nu. Men det gör det samma just idag. För nu har jag en alldeles egen plats, en vrå för skrivande som bara är min egen, och det känns som ytterligare ett viktigt och positivt steg i rätt riktning.


torsdag 28 januari 2016

Återhämtning





Något viktigt som jag har lärt mig om mig själv är att jag behöver mycket återhämtning för att orka och må bra. Jag behöver skala av och ständigt lyssna till min kropp, själ och sinne för att hitta rätt i tillvaron. Vardagarna har för mig en tendens, om jag inte ser upp, att lägga sig som ett tungt lock över hela medvetandet och rätt vad det är så jag knappt om det är onsdag eller måndag. Så tar en känsla av att jag endast lever för helger och semestrar långsamt men till slut helt över. Glädjen i vardagen, det vill säga den största biten av livet, bara försvinner. Och då är jag illa ute. Så fungerar jag och det har jag lärt mig.

I praktiken räcker det med endast en liten förkylning för att jag ska hamna där. Så för att kompensera denna extra påfrestning måste jag skala bort andra saker. Idag har jag varit gudabenådat föräldraledig med femåringen och vi har i princip inte gjort något alls. Jag har varit så trött, på ett sådant där sömnigt vis, att jag närmast känt mig vindögd. Barnet vaknade halv sex och kakelläggaren (vi bygger just nu ett nytt badrum) skulle komma så det gick inte att ligga och dra sig särskilt länge. Tur är ändå också att vi har vår lille hund Svante, som måste ut på promenad, så att det blev lite frisk luft en stund i alla fall. Skogen är underbar att vistas i när man är just trött, är också något som jag lärt mig. Så rogivande, så stärkande. Tyst men och samtidigt så full av liv. Inte undra på att både barn och djur är så förtjusta i denna slags miljö.

Nej, helgen kommer att gå åt till rekreation. Jag har bokat av lite saker som jag känner i och med förkylning och så att jag inte kommer att klara av att orka. Jag ska sova ikapp och vila bort allt det onda, jag ska verkligen prioritera det. Och jag kommer att boka in några skrivtimmar också, stänga in mig i ett rum i huset och stänga av allting annat. Då kommer det bara vara jag, mina tankar och min bok. Jag ser så fruktansvärt mycket fram emot detta, att få in den rutinen. 


tisdag 26 januari 2016

Ute ur garderoben

Idag har varit en mycket bättre dag. Förkyld som tusan och huvudvärk nu på kvällen men under dagen har kropp och knopp ändå känts helt okej.

Och så har jag idag även outat mitt kommande jobbyte på riktigt. Det är skönt att från och med nu slippa vara hemlig angående min uppsägning och på riktigt kunna fokusera på att utskola mig från vår verksamhet. Det har varit en lång och och på många sätt smärtsam väg fram till detta beslut. Jag har rivits halvt itu angående det innan det till sist verkligen togs och nu kan jag alltså börja skörda frukterna. Jag har från och med 28 mars ett helt nytt jobb, återigen som förskollärare, men nere i byn och väldigt nära hem. All den fruktansvärda stress jag känt på grund av avståndet mellan mitt arbete och barn, hem och hund kommer nu att försvinna som genom ett trollslag när jag får endast fyra kilometer till jobbet. För så är det när man ofta är helt ensam vuxen på veckorna eftersom min man arbetar mycket resande. Ett stort hälsomedvetet kliv har härmed tagits och jag är mycket glad och stolt över det. Det blir sorgligt förstås att lämna alla fina kollegor och familjer som jag jobbat tillsammans med i åtta år nu (separationsångest är dessutom min grej), men på det hela taget känner jag mig upprymd, förväntansfull och positiv.

måndag 25 januari 2016

Eländes elände

Ligger just nu inbäddad i filtar i soffan och tycker extremt synd om mig själv. Skulle egentligen suttit i möte till kl 19 på jobbet idag men fick åka hem nu vid fyra istället för att jag kände mig så förkyld och risig. Väl hemma parkerade jag mig i soffan med datorn, arbetade i ytterligare en dryga halvtimme med att få undan lite jobbmail och nu ligger jag ner. Jag hoppas innerligt att jag är mycket piggare imorgon. Att arbeta på förskola i kombination med att känna sig krasslig är ingen direkt höjdare. Man bör ju, för att kunna entusiasmera barnen,vara så pigg och glad hela, hela tiden och konstant utstråla positiv energi.

Kvällen kommer alltså tillbringas just här, just nu framför Barnkanalen och i sällskap av barnet med kanske med en kopp te eller två.







söndag 24 januari 2016

Hänga i gäng



Det blir inget skrivande den här helgen. Jag är helt slut. Vi haft vänner på övernattning och det har varit fantastiskt roligt! Vi är ett gäng som alla känner varandra väl och flera av oss är barndomsvänner. Det borde vara lätt att ses, eftersom vi alla bor i Västsverige, men det är det inte. Vi bokar in och bokar av, och på igen och så av. Och till sist ett datum som fungerar! Men så blir några sjuka och vi får köra ändå. Så äntligen händer det, vi träffas! Barnen har varit jätteglada, åkt pulka och kastat snöbollar, ätit glass och tittat på film. Vilgot är så lycklig när vi har övernattande gäster eftersom han upplever det som en underbar lyx att ha kompisar hemma direkt från morgonstart. Och vi vuxna har fått prata, skratta och umgåtts
Nu har alla åkt hem till sitt och jag hoppas att vi ses igen i en kalenderlucka inom snar framtid.

Dagen bjuder inte på så mycket mer nu än att vila, äta och möjligtvis ge mig ut med hunden en sväng. Det har blivit plusgrader och tö och nu dröjer det inte särskilt länge innan det är barmark igen. Jag själv som gillar snö i ungefär en kvart lider inte nämnvärt av förestående prognos.


fredag 22 januari 2016

Att hitta hem



När vi tog steget och flyttade ut på landet, det vill säga fyra kilometer från byn, så kände jag från första millisekunden att det var ett helt och underbart rätt beslut. När vi inför visningen svängde upp på vår lilla grusväg (eller en längre grusad uppfart om man så vill), klev ur bilen och såg huset och tomten från nära håll, liggandes i stilla ro som i en skogsglänta, brusade mitt inre likt ett stormande hav. Och när sedan huset var otroligt fint och dessutom inga extra omkostnader för oss fanns det ingen tvekan om att det var just hit vi ville. Efter ett par månaders väntan i form av budgivning, kontraktsskrivande, besiktning, försäljning av vårt radhus och sedan besiktning igen, var det så äntligen dags att packa ner vårt liv i flyttlådor och bege oss ut på landet.

Vårt hus ligger inte helt solo. Längs vår lilla slingriga väg ligger sex hus tillsammans, men inte så tätt att vi kan direkt se in i varandras hus. Avskildheten är tydlig på det sättet, att var och en bor för sig. Men för första gången i mitt liv bodde jag alltså på landet, på riktigt, och fick således också för första gången uppleva grannskapets betydelse i meningen trygghet och glädje. Ett av husen är ett fritidshus och resterande åretruntboenden och ibland råkas vi husägare nere vid brevlådorna vid vägen. Oftast råkas vi inte alls, men när vi gör det är det innerligt och på riktigt. Vi hälsar på riktigt, eftersom det känns viktigt att känna varandra här ute när mörkret faller, om strömmen går, om någon är på semester, om barnen vill leka eller om det någon gång bara skulle kännas lite ensamt. Jag älskar det. Att det är helt naturligt att vi ska lära känna varandra.  Detta, så otroligt långt från stadens anonymitet och obekvämhet inför att hamna i hissen med någon eller det urbana fenomen som innebär det självvalda nästan tvångsmässiga i att passera varandra nonchalant, i praktiken så osynligt som möjligt men framför allt tyst. Nog för att jag en gång i världen tyckt att detta för all del har varit helt okej, men då hade jag å andra sidan inget att jämföra med heller.

Från skogens vita fridfullhet en stilla vinterdag till de vidsträckta, vajande sädesfälten i varm sensommar. Trädgårdens fåglar en likt en kokande regnskog i varmdisig junikväll. Juni, den vackraste månaden på hela året, med hunkex och lupiner i dikena och kvällsdoft av ljuvlig syren och kaprifol. Oktobers färger, när man aldrig vill gå in och önskar att livet vore en höstpromenad. Och tystnaden. Som om jag plötsligt kan höra mig själv.

Denna kärleksförklaring till min plats på jorden är innerlig. Ingen annanstans har jag någonsin känt mig så hemma som just här, som om jag bott här i hela mitt liv eller kanske i ett före detta. Att känna inspiration och hämta kreativitet handlar för mig mycket om denna plats. Och när jag läser om eller samtalar med andra som känner vad jag också känner, inför naturens krafter och skönhet, är det en upplevelse av nära nog religiös sort. 

Därför blev jag så himla glad när jag hittade Jonna Jintons livsbejakande, härliga blogg om livet och skönheten på landet. Dagens stora bloggtips alltså.





tisdag 19 januari 2016

Om tröttheten

Trötthet. Den känsla som jag tampas med allra mest. Jag har inte en obegränsad energitillgång vilket jag nu som vuxen, lärare och hyfsat påläst i pedagogik och psykologi förstår beror på att jag är intryckskänslig. Intryckskänslig i den mening att jag har ett stort behov av återhämtning, relativt flexibel fritid och ofta en längtan efter tystnad och ensamhet. Det sistnämnda har löst sig rätt så bra då jag har en man som ofta är resande i sitt arbete, och de övriga punkterna får jag ständigt försvara och se till att jag får. Som förskollärare har jag ett högljutt och stressigt arbete, egentligen helt i ofas med hur jag som individ skulle behöva ha det. Men samtidigt tycker mycket om mitt jobb och förstår på andra sätt precis varför jag gjort det yrkesval som jag gjort. Så jag får försöka kompensera på andra sätt och just nu möblerar jag lite om i mitt liv, försöker anpassa mig allt eftersom jag lär känna mig själv bättre. I vår kommer jag tex att byta arbetsplats till en annan förskola närmre hemmet, vilket kommer göra enormt stor skillnad för mig. Träning, såväl fysisk som mental står på agendan och jag har blivit väldigt förtjust i yoga och utforskar just nu detta fantastiska verktyg för välbefinnande och god hälsa. Och så förstås, mitt skrivande, som nu ska få större plats i mitt liv.

Och förresten fick jag en del skrivet i söndags kväll. Jag är hur nöjd som helst över det.


söndag 17 januari 2016

Skön helg

Helgen har förflutit i isande kyla och med glada barn på 5-årskalas hemma hos oss. Vilgot, min numera femåring, fyllde år i december och fick nu efter att helgerna passerat äntligen sitt älskade kalas. Och när mannen och jag efteråt nöjt kunde konstatera att vi överlevt tvenne kalastimmar i fråga, kunde också vi lyckligt och harmoniskt avnjuta resen av lördagen.

Söndagen bjöd på pulkaåk i trädgården med efterföljande semla. Inget mer. Ja, inget mer än det vanliga, det vill säga matlagning, lek, pyssel och hundpromenader. Och hundpromenaderna är knappt värd namnet i den här kylan då vår hund får tasskramper efter bara ett par minuters vandring. Så hur mycket han nu än månne längta efter längre utevistelse fungerar det inte just nu och vi har varit nödda att vända tillbaka hem redan nere vid postlådan, ca 50 meter från huset.

I övrigt har jag inte avsatt någon skrivartid ännu, inte den här helgen, men jag känner ändå att det är på gång. Om inte till nästa helg, då vi får gäster, så blir det skrivartimmar helgen därpå. Och kanske det blir en stund redan ikväll faktiskt. Känner mig rätt så alert och mycket utvilad efter denna, tyvärr nu passerade och ack så sköna vilohelg.



fredag 15 januari 2016

Frustration och planläggning


Min bok då alltså. Jag har skrivit tjugo sidor råmaterial sedan i september. Det har blivit några ynka få tillfällen att skriva på och alldeles för få för att det ska vara ens i närheten av ok. I den här takten är jag färdig om, hastigt beräknat, si så där tio år. Därmed är det inte sagt att jag inte respekterar de som ägnar sig åt motsvarande tid för ett romanprojekt eller i och med det för den delen inte är imponerad av någon som lyckas färdigställa ett manus på endast tre månader. Både ihärdighet och effektivitet liksom  en stor portion tålamod sökets nu efter för egen del, så här i starten på min alldeles egna skrivarverkstad.

Det var, som jag nämnt tidigare, tänkt att jag ville ta tjänstledigt till förmån för mitt skrivande under våren. Öppna eget företag inriktat mot konstnärligt arbete och verkligen ta mitt författande på allvar med tanke på att jag trots allt och med högsta sannolikhet bara lever en gång. Men livet ville mig just nu annorlunda och jag fick istället, vilket jag ändå är nöjd med, lägga upp mitt arbetsliv på ett helt annat sätt. Mer om detta framöver.

Jag jobbar alltså som förskollärare tre till fyra dagar i veckan, resterande tid är jag föräldraledig tillsammans med min femårige son och så har jag helgerna som jag vill tillbringa med hela min familj. På vardagskvällarna är jag trött. Jag är rent ut sagt för jävla kvällstrött och det är inte sällsynt att jag av ren vindögdhet måste gå och lägga mig för att sova redan klockan 21. Det är alltså som uppenbart att det är stört omöjligt att vara kreativ under sådana premisser. Möjligtvis är jag hyfsat pigg vid sju-tiden på kvällen, om vinden ligger rätt, och kan skriva något litet just då. Men eftersom möjligheten innebär att bara orka skriva något "litet" är just min bok inte direkt det som går att plocka fram just då, utan möjligtvis att den här bloggen passar bättre under just den tiden på dygnet. Vilket i sig blir ett moment 22 med rent av löjligt paradoxala tendenser när bloggen jag skriver just handlar om att jag skriver, ja, en bok. Men det kan ju inte hjälpas eller göras något som helst åt och lämnar således endast helgerna fria för skrivande, som jag i sin tur märkt att jag behöver styra upp på något vis. Att kanske mellan det och det klockslaget , tex varje lördag, ursäkta mig från familjen till förmån för arbete i skrivarvrå och bara göra det. Få in rutinen och bara helt enkelt GOT DAMN IT göra det.

Jag måste. Frigöra. Tid.

Återigen den där jävla tiden. (Ursäkta mig, det var två svordomar i samma inlägg. Men de understryker ändå saken rättvist tycker jag.)


onsdag 13 januari 2016

Ljuvliga inspirationskällor



Igår kväll sändes ett av mina favoritprogram på teve. Programmet heter "Familjer på äventyr" och sänds på SVT. Det är ny säsong nu, säsong två, och jag satt bänkad framför rutan och såg med spänning det en timmes långa avsnittet där nya familjer och deras äventyr presenterades. Förra säsongen bjöd mig på fantastisk inspiration. En familj som världsomseglat i fyra år tillsammans, en annan som efter elände och utbrändhet tagit sitt pick och pack och flyttat till Nya Zeeland och ett par andra föräldrar med sina barn som levde någon annanstans i världen på ett helt annat sätt än det gamla vanliga. Det är inte så att jag vill flytta utomlands eller ens har en stark längtan efter det (om man då bortser från vintermånaderna här i Sverige som jag med lätthet skulle kunna byta ut mot dito på sydligare breddgrader). Däremot var de känslor som växte i mig varje tisdagskväll, allt eftersom förra årets oxveckor i maklig takt löpte på, allt annat än oangenäma. Budskapet i dessa var liknande som i gårdagens blogginlägg. Det är jag som bestämmer över min tid. Hur mina sekunder, timmar och dagar ska se ut och hur mina år ska passera. Bara jag. Så när jag igår satte mig framför teven förväntade jag mig samma slags känslor av inspiration som förra året. Och visst blev det så. "Familjer på äventyr" är fortfarande mitt absoluta favoritprogram.

Jag har för övrigt följt världsomseglarnas blogg sedan förra året, bloggen Mary af Rövarhamn ,  och jag skulle faktiskt rekommendera andra att göra det samma. Och detta trots jag inte kan ett dugg om segling, inte har några planer på packa ner min egen familj i en båt och segla iväg eller är speciellt bevandrad eller personligt sugen på äventyr av liknande slag. Jag blir som sagt bara så otroligt inspirerad av andra som bryter mot normen, som hittar andra vägar i tillvaron än den först givna och till synes självklara. Det sjunger inom mig av sådant.

Bilden är från tvprogrammet "Familjer på äventyr" säsong 1.



tisdag 12 januari 2016

Att finna tid

Eller kanske rubriken mer korrekt och egentligen skulle heta "Att uppfinna tid"? Tid verkar vara allas vår, också min, allra största bristvara. Jag har tydligen allt utom just tid. Jag har pengar till mat och  nöjen, ett arbete, ett ljuvligt barn, en trevlig man, ett hus, en gosig hund, vänner och oändlig trygghet. Jag behöver aldrig känna mig rädd för vårt hus plötsligt ska bli sönderbombat eller riskera fängelsestraff eller förföljelse för att jag har vädrat en åsikt. Jag lever ju för guds skull i en demokrati. Jag har allt. Utom det till synes fullständigt otillgängliga. Vår tids heliga gral. Tillräckligt med tid.

Eller så är detta bara min  egen och högst personliga upplevelse, sprungen ur ett perspektiv som kan bytas ut eller för all del ändras fram och tillbaka hur som helst. För i millimeterrättvisans namn så får vi ju alla och envar 24 timmar på ett och samma dygn. Varken mer eller mindre utan exakt samma tidsrymd att spendera som vi själva har lust och vilja att göra. Det är förstås ett helt nytt sätt att sätta sig in i att tänka. Att det ändå i slutändan bara är jag som väljer vad jag vill göra med mina 24 timmar, även om upplevelsen inte alls är valfrihet. Ekorrhjulet, det där som snurrar och som jag inte riktigt vet vad jag ska göra med. Omöjligt att hoppa av i farten och omöjligt att hålla jämnt tempo med det där snabbt snurrandet som det vore drivet av en osynlig, stark hand, vilken mycket starkare än mina båda. Jag har aldrig alltså aldrig riktigt lyckats med den där åtråvärda balansen som skulle göra att jag klarar det. Nej, många, många gånger har jag haft en desperat längtan efter att slänga mig ur i farten, särskilt då farten är som allra högst, ovidkommande om huruvida självaste livet skulle behöva användas som insats.

Förra året var ett sådant år, då livet gick i 190 och jag klarade till slut inte av att hänga med längre. Jag klev av i några veckor, kavlade ut mitt liv framför min granskande och efter hand klarare blick och fick syn på det här med tiden. Att det är jag själv som väljer och jag måste välja bort vissa saker och/eller välja till andra. Att börja skriva igen efter några års paus var en tydlig sak jag behövde lägga till. Jag behöver också göra en hel del förändringar på annat håll, vilket är på gång, men skrivandet... Åh, skrivandet. Detta ljuvliga som jag nästan glömt, faktiskt just därför jag inte frigjort någon tid för det. 2010 kom vår son och sedan dess har det varit fullt upp. Dessutom är min man resande under de flesta veckor och jag arbetar deltid som förskollärare (75%) och fortsatt föräldraledig på deltid (25%). Den trötthet som lade sig tungt över mig under de få timmar om dygnet jag hade för mig själv tillbringades mest i ett zombieliknande tillstånd framför teven eller surfandes på mobilen. Och här kunde jag för all del förstås försökt tagit tag i skrivandet istället men det är inte så att ens kreativitet direkt blomstrar och trumpetar fanfarer när dimman ligger sådär tätt mellan öronen. Nu är dock vår son 5 år och börjar bli större och vilket i takt med att han växer gör också den tidsrymd jag får för mig själv det samma. Dimman har lättat.

Under hösten har jag försökt lägga detta tidspussel för framtidens räkning så gott jag har kunnat. "Ska jag försöka ta tjänstledigt mer för att göra plats åt mitt skrivande?" var en fråga som jag ofta ställde till mig själv. Detta var en högst verklig plan för mig, vilket den fortfarande är, men som visade sig av olika anledningar inte vara möjlig just nu. Andra förändringar blev istället påbörjade och jag har nu en mycket spännande vår framför mig. Och skrivandet SKA få plats. Denna bloggen är en del i detta målmedvetna tänk. En blogg är ju ett vittne och en sporre lika god som någon, om inte faktiskt snäppet bättre. Här inne skapar jag ett rum där jag kan få spekulera fritt om mitt projekt, kanske träffa likasinnade och på så sätt hela tiden komma vidare i min inspiration och kreativa process.

Så tiden då? Huruvida frågan och svaret angående den är rent matematisk eller till och med filosofisk jag låter jag än så länge vara osagt. Men faktum kvarstår. Det är bara jag som beslutar om min tid. Och det är ändå en fantastisk god karamell att suga på.


Att som idag, en vanlig sketen tisdag, finna tid för att åka till IKEA och ta en lunch tillsammans med sitt fina barn är ett skolboksexempel på hur man på ett ypperligt sätt tar tar tillvara på sin dyrbara tid. 

söndag 10 januari 2016

Varför skriva?

Varför vill folk skriva böcker? Varför vill människor skriva överhuvudtaget? Det finns antagligen lika många svar på det som det finns författande individer. Mitt eget svar är flera. Jag har alltid skrivit. Hittat på. Varit hisnande förtjust i andra människors författande förmågor liksom i att läsa och i de nya likväl som igenkännande världar som öppnat sig i och med det. Jag vill nog påstå att jag till och med kan sträcka mig så pass långt att jag faktiskt kan bli djupt förälskad och komma nära nog religiösa insikter när jag fått tag på något riktigt bra att läsa, liksom när jag själv sitter och skriver och får igång ett "flow".

På senare år i mitt vuxna liv har jag även kunnat dra nytta av mitt skrivande på andra sätt än just jakten på beundrande av egen kvalitativ text och kickarna som följer detta. Och det är dessa andra sätt som visat sig bli avgörande i just mitt fall av fortsatt skrivande och viljan att vilja utveckla saken ytterligare. Jag talar här om den läkande kraften i att skriva, vilken också är en väl omtalad såväl som vanligt omskriven och viktig detalj. Att få sätta ord på sina känslor, sortera dem i text och i takt med att texten löper och tar form av de olika inre svårigheter som finns för stunden blir också själen utrensad på det samma. Att alltså i terapeutiskt syfte förflytta negativa känslor från hjärna och kropp ner på ett papper istället låter kanske lite väl enkelt. Men i alla fall har det visat sig fungera väldigt bra för mig och det är något jag vet helt säkert. Kanske har det också att göra med att jag också har ett stort behov av att älta, vända och vrida på varje sten jag hittar och utforska olika perspektiv i mitt sökande efter såväl sanningen som en inre balans. Dessutom finns det ytterligare en stor del i skrivandet som också tillhör kategorin mindfullness. Alltså det där moderna begreppet som så många, och också jag, försöker lära oss mer av i takt med att vårt samhälle snurrar fortare och fortare. Att försöka koppla bort dåtid och framtid och fokusera på nuet. Leva här och nu och njuta av sinnenas registrerande av det som händer samtidigt som jag befinner mig just nu. En slags vaken och närvarande meditation som idag endast barn verkar kunna klara av med enkelhet och till fulländning och knappt heller de längre då vi vuxna ständigt drar och sliter i dem för försöka att passa in dem i våra dagliga och snårtajta scheman. Denna svåra konst och otillgängliga tillstånd, som mindfullness är, och som många måste anstränga sig hårt för att försöka lära sig och stundvis hamna i kan jag för egen del komma åt genom att endast öppna min laptop och gå in i ett worddokument.  Jag hävdar att skrivandet i dess absolut mest eftertraktade form, i "flowet", innebär timmar av mindfullness.

Jag tror på att skriva för själens skull även om pengar skulle vara välkommet. Men drömmar om att bli den stora författaren som tjänar massor med pengar är så pass ouppnåeliga att de faktiskt skulle kunna likställas med att vinna på lotto. Eller möjligen också med att råka ut för en flygolycka. Framgång av det slaget har två sidor vad jag har förstått och det är inte sällsynt att berömdhet för konstnärligt arbete och pengar som följer detta också föder stress, otillräcklighet och verkligen en omöjlighet för inre frid och mindfullness. Men vem i ärlighetens namn är jag att säga att pengar är oviktigt och kanske direkt skadligt för gemene författare eller för mig själv. Visst skulle jag älska att kunna leva på mina verk och mitt skrivande. Få sitta i lugn och ro varje dag och tillbringa timmar i "flow" och dessutom tjäna mitt dagliga bröd på det viset. Det skulle vara helt, helt underbart. Men vad är en bal på slottet.

Mitt fokus är dock just nu att verkligen, verkligen försöka göra det här för min egen skull. Att skriva en bok för att det är lustfyllt, kul och för att det stärker mig inifrån och ut. Och för att jag just nu har en färdig och enligt mig själv lysande romanidé som jag med min (berömda) envishet och växande självkänsla vill förverkliga. För visst handlar det hela om självkänsla och att den också hör samman med målbilden av den framgångsrike författaren som INTE blir refuserad av alla förlag. Om det nu vore så viktigt för mig, på det sättet, hur andra möter mina texter så skulle jag inte våga skriva något alls. Och på flera år gjorde jag inte det heller, av just den anledningen. Jag skulle under denna period inte kunnat lämna ifrån mig något alster för någon annan att läsa, eller hu så hemskt till något riktigt förlag för bedömning. Jag har fått både ros och ris genom åren för mitt skrivande och de båda har låtit påverka mig alldeles för mycket och där "jag kan inte" eller "jag duger inte" har fått ta allra mest plats. Det är alltså dags för mig att lita på mig själv och inte fokusera på en målbild som handlar om ekonomisk, statusfylld eller fåfäng framgång utan om själva glädjen och tillfredställelsen i det konstnärliga arbete som jag utför. Det är inte målet som är det viktigaste utan resan dit, har jag för mig att någon någonstans har sagt.