torsdag 27 december 2018

Ring in det nya året - FORT!

Ibland slår drömmar in. Jag kan inte skriva så mycket om det ännu, annat än att jag har fått kontakt med en förläggare som är intresserad av att ge ut min bok. Men ingenting är klart och jag kan därför inte riktigt ännu redogöra för er om vad som just nu händer. Men det händer NÅGOT och det känns förstås helt fantastiskt roligt! 

Decembermörkret och decemberljusen. Dessa kontraster som infinner sig varje jul gör mig lycklig, tacksam och ödmjuk. Jag födde ett mycket efterlängtat barn under julen 2010 och sedan dess är julen än mer magisk än tidigare. Ljuset och mörkret så märkligt sammantvinnat. Alltid dessa stora känslor som rullar in i december. Och på sätt och vis blev även årets december en avgörande jul för mig. För en egenskriven bok kan ju kännas litegrann som en bebis. Eller åtminstone som en evighetslång graviditet vilken otåligt väntar på förlossning eller i varje fall ett beräknat födelsedatum. 

Nästa år närmar sig otåligt. 2019 kommer att bli året då jag ger ut min bok "Inte någons mamma". Det är allt jag vet just nu. Det och att det kommer att bli helt makalöst roligt. Så ring nu in det nya året. FORT!

Gott nytt år på er! 


måndag 26 november 2018

Vinddraget

Nästan tre år tog det för mitt manus att bli färdigt för att skicka till förlagen. Då har jag i princip bara arbetat med det var tredje måndag och inte stressat överhuvudtaget. Jag har alltså med flit valt att inte vara effektiv, alltså tvärtemot till det som vi moderna människor tenderar att välja. Mitt val av ineffektivitet är förstås sprunget ur att jag blev sjuk i stress för lite drygt tre år sedan och genomled en riktig helveteshöst.

Jag minns den hösten allt för väl. Det började med att magen kraschade. Sedan gick jag liksom bara omkring i dimma, med darriga knän och och en osynlig snara runt halsen, det som senare skulle diagnosticeras som ångest. Men jag hittade tack och lov ut i tid och jag lovade mig själv dyrt och heligt att jag skulle göra allt som stod i min makt för att inte falla tillbaka. Den hösten är grund till alla mina val. Till mitt liv som jag nu känner till det.

Jag sa upp mig och fick ett nytt jobb. Också det ett förskollärarjobb men faktiskt på helt andra villkor. Osäkerheten kring om jag skulle klara av att arbeta som förskollärare mer förbyttes i glädje över arbetet, något som jag inte känt på flera år.  Eller kanske någonsin.

Jag började skriva. Jag lovade mig själv att börja skriva på riktigt, att ge plats åt mina drömmar. Och jag gjorde det. Jag skrev boken som jag velat skriva så länge. Jag ta mig fan gjorde det. Och nu sitter jag här på min allra första skrivardag utan mitt manus att pilla i, därför att det nu är inlämnat till förlagen. Mina händer är borttagna från det. Det är nu i andras händer.

Jag och en medförfattare har börjat skriva på en fackbok om vårt värdegrundsarbete i förskolan, och vi har premiärföreläst om våra metoder. Blir det som vi vill, kommer vi att föreläsa många fler gånger. Så länge skriver vi, söker stipendier och kontaktar förlag om vår idé. Och så instagramar vi om vårt projekt. Vill ni följa oss så heter vi @vagaolika, vilket står för "Våga Olika i förskolan".

Min nästa romanidé är inte färdig. Jag vet inte om den håller. Jag vrider och vänder den. Synar den från alla håll och jag är hittills inte imponerad. Jag måste ge den lite tid till. Tänka färdigt. Men längtan efter att få sätta tänderna i ett nytt romanprojekt gör mig nästan febrig. Känslan av att jag när som helst kan få sätta igång, bara jag ger mig själv klartecken, rinner livskraftigt och varmt genom kroppen bara genom att vidröra tanken.

Framtiden är nu. Jag känner det starkare. Jag är på väg någonstans dit jag aldrig har varit. Och om jag blundar kan jag känna vinddraget.

måndag 5 november 2018

I MÅL!





Jag kan inte i ord beskriva så skönt det känns. Jag är färdig med mitt manus. Jo, ni läste rätt. JAG ÄR FARDIG MED MITT MANUS! Och dessutom har jag idag skickat det till några förlag.

På senare tid har jag ändå känt att jag närmat mig finalen. Jag har känt det i texterna, i redigeringen och inom mig själv. Att jag snart är helt färdig med den här historien. Och färdig är jag alltså NU! Känner väl bara att det är väldigt synd att jag inte har något bubbel hemma eller att det är just måndag, för det skulle nog faktiskt vara på sin plats att fira.

Det tog nästan tre år att skriva det jag just har skrivit. Jag har genom denna tid pendlat fram och tillbaka. Jag har känt mig säker. Sedan osäker. Jag har tyckt om min text och jag har avskytt den. Jag har trott på mig själv och jag har tvivlat. Och jag när var halvvägs så tänkte jag att det inte skulle gå, för jag var så fruktansvärt rädd och nervös inför att någon skulle läsa och bedöma vad jag skrivit. Att någon annan skulle tvivla på mig.

Nu känns det inte så alls. Eller inte idag i alla fall. Idag är jag väldigt nöjd och glad över mitt färdiga manus som jag dessutom och slutligen dessutom hittade en hyfsad titel till. Förlagen får säga precis vad de vill. De får självfallet anta mitt manus om de vill men de får också säga nej tack. Jag kommer inte gå sönder. Jag kommer att tycka om min historia oavsett. Och oavsett ska den bli utgiven.

Nu ska jag luta mig tillbaka och njuta av mina stordåd. Vänta in nästa historia som vill bli skriven och fortsätta med mitt fackboksprojekt.

Livet är helt fantastiskt! Idag i alla fall.






måndag 3 september 2018

Skrivandets vägar äro outgrundliga

Oj, så länge sedan jag skrev i bloggen! En mycket härlig vår och sommar har förflutit och en hel del har hänt. Jag som en gång lovat mig själv att dokumentera varje tanke och steg i den här processen har nu ofrånkomligt brutit mitt löfte. Tyvärr. Men här kommer så ändå några ord om saken.

Jag tänker på när jag tog mitt beslut att satsa på allvar på mitt skrivande. Hur skrivandet då var något fjärran och alldeles suddigt långt borta vid horisonten. Och nu är det så annorlunda. Skrivandet har blivit till en sådan självklar del av mig och mina planer inför framtiden. Jag har samlat på mig massor med idéer och har i nuvarande stund åtminstone tre projekt i huvudet. Att skriva på olika vis har börjat tilltala mig. Nu när jag snart är färdig med min roman, vilken jag slutredigerar och snart skickar in, har jag även påbörjat ett skrivarsamarbete med någon. Och det är inte skönlitteratur den här gången. Kan inte säga så mycket mer om den saken just nu, eftersom jag och min medförfattare kommit överens om att hålla allt hemligt ett tag till. Men allt känns så nytt, roligt och spännande.

Också nya romanidéer kommer till mig och det känns som att jag skulle behöver SÅ mycket mer tid än vad jag just nu har att spendera på mitt skrivande. Att ta klivet fullt ut till att skriva på heltid i nära framtid är inte längre främmande eller omöjligt.

Min roman "Anakoreten" har så äntligen blivit färdig och är strax på väg till förlagen. Eftersom det är första gången jag skickar något till något förlag så har jag förstås en mängd frågor i huvudet som jag nu försöker få svar på på olika sätt. Jag behöver också investera i en ny dator då min nuvarande är otroligt seg och opålitlig. Men nu är allt på gång. Ska läsa igenom en gång till och korra en sista gång. Sedan får det vara bra. Sedan får en bara, som den gode Gardell en gång sa i en författarpodd, vara nöjd och färdig. För pilla i evigheter med en text kan en ju förstås också göra.

måndag 19 mars 2018

Häpp!

Manus är skickat till testläsare och redigeringen går mot sitt slutskede. Jag är trött, nöjd och oerhört glad. Faktiskt lycklig. Jag ser nu ett drygt två år långt skrivprojekt gå mot sitt slut. Och ska vi tala om från idé till verklighet rör det sig faktiskt om nästan tre år. Det är inte konstigt att det rör upp en hel del känslor.

Under det sista året har allt gått upp och ner, ner och upp. Jag har tampats hårt med att våga låta andra läsa och känt mig blottad och naken. Jag tror väl inte att jag någonsin vänjer mig helt, men jag är bra mycket mer bekväm med att visa upp texter idag jämfört med för ett år sedan. Det är en jätteseger för mig. 

Jag ska redigera färdigt förstås. Sedan blir det att skicka till förlagen. Vänta och se. Projektet går in i en ny och helt outforskad fas, vilken jag gissar blir ännu en stor utmaning. Men det är så
spännande att inte veta vart det bär. Och jag är oavsett så otroligt stolt över mitt manus. Det blev ta mig tusan en bok! 





fredag 5 januari 2018

Besvärjelsen mot det omöjliga

Prylarna står lite överallt. Inne i förrådet och garaget reser de sig likt monument från en svunnen och mäktig tid. De tar upp plats och fyller inte längre någon praktisk funktion. Men jag tycker om dem. Jag tycker om att de tar plats. Dessa ting använda för så längesedan men ändå alldeles nyss. När jag drar handen över det cirkusdjursprydda spjälsängsskyddet kan jag känna doften av den sovande lilla pojken med skorv i hårbotten och bröstmjölk på kinden. Och när jag sluter min hand runt barnvagnshandtaget kan jag forfarande förnimma den helt otroliga känslan av hur det kändes när vi rullade fram längs cykelvägarna kantade av snödrivor. När andetag efter andetag försvann i rök den där smällkalla vintern för sju år sedan när jag blev mamma. 

Det är som att jag inte kan göra mig av med spjälsängen, vagnarna, cykelsitsen, matstolarna eller gåstolen. Som om de är en del av mig. Av min son. Av alla drömmar och all längtan som till sist blev skimrande verklighet. Och förstås, en del av barnet som aldrig kom. 

Jag fyllde fyrtio i höstas. Och efter ungefär tolv år helt utan graviditetspreventiva metoder och därtill otaliga fetilitetsfrämjande sådana så vet jag att det inte blir fler barn. Jag har försonats med det. Ändå bygger sig vemodet en massiv mur mot förnuftet så fort jag tänker tanken på att babysakerna snart ska bort. Som om det önskar sig vara en ostoppbar kraft mot tiden eller en makalöst effektiv besvärjelse mot det omöjliga.

Jag stänger förrådsdörren bakom mig och går ner för trapporna. Sätter på en kopp te och blir stående med händerna vilande mot köksbänken till ljudet av den brusande vattenkokaren. Tankarna spelar fritt och jag vet inte om jag gillar eller ogillar det. Ambivalensen och det omöjliga i att komma till beslut. Allt jag vet är att jag just nu inte har någon som helst lust att ta reson. En vacker dag ska prylarna ofrånkomligt och slutligen plockas ner bit för bit. Säljas av, skänkas bort och göra plats för annat.  En dag ska jag göra mig fri. Men inte idag. Absolut inte idag.