Nästan tre år tog det för mitt manus att bli färdigt för att skicka till förlagen. Då har jag i princip bara arbetat med det var tredje måndag och inte stressat överhuvudtaget. Jag har alltså med flit valt att inte vara effektiv, alltså tvärtemot till det som vi moderna människor tenderar att välja. Mitt val av ineffektivitet är förstås sprunget ur att jag blev sjuk i stress för lite drygt tre år sedan och genomled en riktig helveteshöst.
Jag minns den hösten allt för väl. Det började med att magen kraschade. Sedan gick jag liksom bara omkring i dimma, med darriga knän och och en osynlig snara runt halsen, det som senare skulle diagnosticeras som ångest. Men jag hittade tack och lov ut i tid och jag lovade mig själv dyrt och heligt att jag skulle göra allt som stod i min makt för att inte falla tillbaka. Den hösten är grund till alla mina val. Till mitt liv som jag nu känner till det.
Jag sa upp mig och fick ett nytt jobb. Också det ett förskollärarjobb men faktiskt på helt andra villkor. Osäkerheten kring om jag skulle klara av att arbeta som förskollärare mer förbyttes i glädje över arbetet, något som jag inte känt på flera år. Eller kanske någonsin.
Jag började skriva. Jag lovade mig själv att börja skriva på riktigt, att ge plats åt mina drömmar. Och jag gjorde det. Jag skrev boken som jag velat skriva så länge. Jag ta mig fan gjorde det. Och nu sitter jag här på min allra första skrivardag utan mitt manus att pilla i, därför att det nu är inlämnat till förlagen. Mina händer är borttagna från det. Det är nu i andras händer.
Jag och en medförfattare har börjat skriva på en fackbok om vårt värdegrundsarbete i förskolan, och vi har premiärföreläst om våra metoder. Blir det som vi vill, kommer vi att föreläsa många fler gånger. Så länge skriver vi, söker stipendier och kontaktar förlag om vår idé. Och så instagramar vi om vårt projekt. Vill ni följa oss så heter vi @vagaolika, vilket står för "Våga Olika i förskolan".
Min nästa romanidé är inte färdig. Jag vet inte om den håller. Jag vrider och vänder den. Synar den från alla håll och jag är hittills inte imponerad. Jag måste ge den lite tid till. Tänka färdigt. Men längtan efter att få sätta tänderna i ett nytt romanprojekt gör mig nästan febrig. Känslan av att jag när som helst kan få sätta igång, bara jag ger mig själv klartecken, rinner livskraftigt och varmt genom kroppen bara genom att vidröra tanken.
Framtiden är nu. Jag känner det starkare. Jag är på väg någonstans dit jag aldrig har varit. Och om jag blundar kan jag känna vinddraget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar