måndag 23 oktober 2017

Bara vara

Morgonen kommer. Jag hör rösterna från köket. Från pojken som flyger flygplan genom vardagsrummet och klirret från besticklådan. Bruset från kaffekokaren.
Jag kan inte öppna ögonen. Blir medveten om huvudvärken som spränger strax bakom näsroten. Sväljer och känner hur halsen känns konstig. Skriker till dom där utanför att dämpa sig lite. Jag låter sur. Ligger alldeles stilla och försöker somna om. Bara en liten stund till. Bara en liten stund till.

När klockan ringer befinner jag mig i gränslandet mellan vakenhet och sömn. Jag kan inte öppna ögonen men tvingar mig upp. Jag går på toa och sedan direkt till äggkoket. Ett ägg till mig och ett till pojken. Han har slutat med flygplansleken. Jag är inte riktigt närvarande när jag serverar frukosten. Försöker konversera med pojken. Försöker göra en bra morgon för honom medans det är förbi med min egen.

Jag kör pojken till skolan och åker hem och lägger mig. Drar filten över kroppen och lyssnar till tickandet från klockan över spisen. Tick, tack, tick, tack, tick, tack. Ljudet påminner mig om farfars klockor och i särskilt om den enorma stationsklockan som han hade i uterummet. Ljudet får mig att sakna men ger mig ro. Jag försöker styra tankarna bort från vad jag borde och istället fokusera på att vila. Jag borde sätta mig och skriva. Jag borde skriva. Det känns som om jag har feber. Hämtar datorn och lägger den på magen. Går in på bloggen. Mitt projekt och min bok står nästan stilla men rör sig makligt framåt. Som om jag nästan övergett den men att den bedjande följer mig. Pockar på min uppmärksamhet. Och allt jag vill är att vända mig om och sträcka ut mina armar. Men idag verkar det omöjligt. Idag också.

Jag blundar och lyssnar. Tänker på de där klockorna. Hur eftermiddagssolen letade sig in i farmor och farfars uterum och vidare över mig liggandes i soffan. Hur jag så ofta somnade just där efter skolan. Mätt av hembakat bröd, flera glas mjölk och ett par av farmors Allers. Hur trygg jag var. Allt det där var för så längesedan men jag kan känna varje doft. Höra varje ljud och alla röster från då. 

Gräver efter en ipren i skåpet och sköljer ner den med några klunkar vatten. Stänger av datorn och lägger mig igen. Idag ska jag få vara. Bara vara.


söndag 1 oktober 2017

I väntan på gryningen

Jag skriver mindre just nu. Det är som om orden fastnar långt bakom. De hittar inte ut. Vill inte nå mig. 

Vardagssorl, höstdagar i sol och livet spelar hissmusik. Bokmässan i Göteborg men jag väljer att inte gå. Det blir för mycket på något sätt och jag tappar sugen. Mörkret sänker sig. Dämpar mig. 

Skrivardag imorgon. Ber om ljus men jag har inte bråttom. Efter natten kommer alltid gryningen.