måndag 26 november 2018

Vinddraget

Nästan tre år tog det för mitt manus att bli färdigt för att skicka till förlagen. Då har jag i princip bara arbetat med det var tredje måndag och inte stressat överhuvudtaget. Jag har alltså med flit valt att inte vara effektiv, alltså tvärtemot till det som vi moderna människor tenderar att välja. Mitt val av ineffektivitet är förstås sprunget ur att jag blev sjuk i stress för lite drygt tre år sedan och genomled en riktig helveteshöst.

Jag minns den hösten allt för väl. Det började med att magen kraschade. Sedan gick jag liksom bara omkring i dimma, med darriga knän och och en osynlig snara runt halsen, det som senare skulle diagnosticeras som ångest. Men jag hittade tack och lov ut i tid och jag lovade mig själv dyrt och heligt att jag skulle göra allt som stod i min makt för att inte falla tillbaka. Den hösten är grund till alla mina val. Till mitt liv som jag nu känner till det.

Jag sa upp mig och fick ett nytt jobb. Också det ett förskollärarjobb men faktiskt på helt andra villkor. Osäkerheten kring om jag skulle klara av att arbeta som förskollärare mer förbyttes i glädje över arbetet, något som jag inte känt på flera år.  Eller kanske någonsin.

Jag började skriva. Jag lovade mig själv att börja skriva på riktigt, att ge plats åt mina drömmar. Och jag gjorde det. Jag skrev boken som jag velat skriva så länge. Jag ta mig fan gjorde det. Och nu sitter jag här på min allra första skrivardag utan mitt manus att pilla i, därför att det nu är inlämnat till förlagen. Mina händer är borttagna från det. Det är nu i andras händer.

Jag och en medförfattare har börjat skriva på en fackbok om vårt värdegrundsarbete i förskolan, och vi har premiärföreläst om våra metoder. Blir det som vi vill, kommer vi att föreläsa många fler gånger. Så länge skriver vi, söker stipendier och kontaktar förlag om vår idé. Och så instagramar vi om vårt projekt. Vill ni följa oss så heter vi @vagaolika, vilket står för "Våga Olika i förskolan".

Min nästa romanidé är inte färdig. Jag vet inte om den håller. Jag vrider och vänder den. Synar den från alla håll och jag är hittills inte imponerad. Jag måste ge den lite tid till. Tänka färdigt. Men längtan efter att få sätta tänderna i ett nytt romanprojekt gör mig nästan febrig. Känslan av att jag när som helst kan få sätta igång, bara jag ger mig själv klartecken, rinner livskraftigt och varmt genom kroppen bara genom att vidröra tanken.

Framtiden är nu. Jag känner det starkare. Jag är på väg någonstans dit jag aldrig har varit. Och om jag blundar kan jag känna vinddraget.

måndag 5 november 2018

I MÅL!





Jag kan inte i ord beskriva så skönt det känns. Jag är färdig med mitt manus. Jo, ni läste rätt. JAG ÄR FARDIG MED MITT MANUS! Och dessutom har jag idag skickat det till några förlag.

På senare tid har jag ändå känt att jag närmat mig finalen. Jag har känt det i texterna, i redigeringen och inom mig själv. Att jag snart är helt färdig med den här historien. Och färdig är jag alltså NU! Känner väl bara att det är väldigt synd att jag inte har något bubbel hemma eller att det är just måndag, för det skulle nog faktiskt vara på sin plats att fira.

Det tog nästan tre år att skriva det jag just har skrivit. Jag har genom denna tid pendlat fram och tillbaka. Jag har känt mig säker. Sedan osäker. Jag har tyckt om min text och jag har avskytt den. Jag har trott på mig själv och jag har tvivlat. Och jag när var halvvägs så tänkte jag att det inte skulle gå, för jag var så fruktansvärt rädd och nervös inför att någon skulle läsa och bedöma vad jag skrivit. Att någon annan skulle tvivla på mig.

Nu känns det inte så alls. Eller inte idag i alla fall. Idag är jag väldigt nöjd och glad över mitt färdiga manus som jag dessutom och slutligen dessutom hittade en hyfsad titel till. Förlagen får säga precis vad de vill. De får självfallet anta mitt manus om de vill men de får också säga nej tack. Jag kommer inte gå sönder. Jag kommer att tycka om min historia oavsett. Och oavsett ska den bli utgiven.

Nu ska jag luta mig tillbaka och njuta av mina stordåd. Vänta in nästa historia som vill bli skriven och fortsätta med mitt fackboksprojekt.

Livet är helt fantastiskt! Idag i alla fall.