Löparens hjärta

Boken "Löparens hjärta" av Markus Torgeby fascinerar mig. Den griper tag i flera saker inuti som är liksom för författaren också för mig min kärna. Markus Torgeby, författaren till boken, bodde i fyra år i kåta i skogen under de mest enkla förhållanden man kan tänka sig. Huruvida skogsvistelsen var en flykt eller hemkomst är svårt för mig som läsare att säga, och så som jag förstår det, även är det för Markus. Hur som helst renade det honom. Skogen och löpningen. Löpningen när den var fri från prestation och sprungen i ensamhet. Det kravfyllda samhället tyngde och kvävde honom medan han var fri i skogen och i löpningen som han ville ha den.

Jag tänker att jag kunde varit Markus. Kylan som han beskriver drabbar honom då och då skulle jag inte klarat av eftersom jag är ungefär lika värmesökande som en katt på ett värmeelement. Men det där andra. Jag blir tagen. Drabbad av hans ord. De väcker en längtan hos mig bortom tid och rum. Bortom krav och stress. Jag gillar att vara ensam men skulle aldrig klara att vara utan min familj. Jag skulle inte vilja det. Men att några timmar om dagen få vara bara jag ensam med skogen. Tystheten. Elden.

I författarens beskrivning av löpningen känner jag igen mig. I det meditativa. I det renande bad som löpning innebär även för mig. Skulle jag få springa varje dag skulle jag må mycket bättre. En dag kommer jag att göra just det. Det vet jag. Jag har tänkt att det är precis det jag ska göra när det är ljust tidigt, tidigt på morgonen. I maj när solen går upp redan halv fem. När skogen är stilla och jag får börja min dag i lugnet. Jag inser att Markus Torgeby och jag är av samma sort även då fem kilometer är en utmaning för mig när inte ens fem mil är något alls märkvärdigt för honom. Löpningen gör oss rena i skallen. Den är den mest effektiva terapi man kan tänka sig.