Det är fortfarande kallt. Vi går i skogen med den blåa himmeln vid trädtopparna. Mossan har frusit till is på marken, men är bara halvhård eftersom det töar. Vi hittar ut vid fältet och promenerar längs med åkerkanten. Solen är varmare nu och när den väl hittar ut ur ett moln bländar den nästan. Vi får kisa och Vilgot säger att han vill ha solglasögon. Jag själv vänder mitt ansikte mot det varma, blundar och njuter. "Känn", säger jag till honom. "Känn så härligt det är!" Och så gör han det och håller med mig.
Nu är det som om naturen håller andan. Som om den sitter i beredskap, tyst och stilla och bara väntar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar